I år är det 20 år sedan filmen Titanic hade premiär och frågan är om det någonsin fällts så många tårar till någon film genom tiderna – vare sig innan eller efter. En av de mest tårframkallande scenerna är så klart den omtalade dörrscenen, när Jack offrar sitt liv för att Rose ska få leva.

Läs även Svenske DiCaprio-kopian modell för Ralph Lauren

Just den scenen är även en av de mest kritiserade scenerna i filmen. Sorgsna fans har i alla år frågat sig varför Jack inte också la sig på dörren: ”Den var ju stor nog för dem båda!”. Scenen har blivit så omdiskuterad att tv-programmet Myth Busters utförde ett test för att reda ut om en sådan dörr faktiskt inte skulle kunna hålla två personer (spoiler: det kan den).

Men nu berättar filmens skapare och regissör, James Cameron, att det är oväsentligt om dörren hade haft plats för båda – Jack var tvungen att dö i vilket fall som helst.

– Svaret är väldigt enkelt för det står på sidan 147 (i manuset) att Jack dör. Väldigt enkelt, säger Cameron till Vanity Fair.

Men det är naturligtvis inte det fullständiga svaret. Varför står det då på sidan 147 att han skulle dö?

– Det var givetvis ett artistiskt val, dörren var bara stor nog för att håll henne, och inte för att hålla honom… Och jag tycker att det är ganska fånigt, faktiskt, att vi diskuterar detta 20 år senare, säger Cameron.

(Men James, vi vet ju faktiskt från testet ovan att med lite mer vilja och ihärdighet så hade dörren kunnat rädda dem båda.)

– Men det visar ju att filmen var effektiv i att göra Jack så älskvärd för publiken att det gör ont i dem att se honom dö. Hade han överlevt vore slutet av filmen meningslöst… Filmen handlar om död och separation; han var tvungen att dö. Så oavsett om det var det, eller om en skorsten föll över honom så skulle han gå under. Det kallas konst, saker händer av konstnärliga anledningar, inte av fysiska anledningar.

Så där har ni svaret, Titanic-nördar. Jack hade aldrig någon chans.

Vila i frid, Jack.

Läs även Här är världens bästa julfilm – enligt brittisk omröstning

Artikeln publicerades först på ELLE.