Marian Keyes: När jag växte upp var klimakteriet en smutsig hemlighet

Vad har du i bokhyllan? #1 – Camilla Läckberg

Efter reklamen: Vad har du i bokhyllan? #1 – Camilla Läckberg

Irländska Marian Keyes har hunnit fylla 61, men fortsätter oförtrutet att skildra kvinnors liv på ett underhållande sätt. När hennes senaste roman, Alla underbara misstag, kom ut på svenska var hon i Stockholm på ett besök.

Keyes var drottningen av feelgood nästan innan begreppet fanns. Hon slog igenom stort med Vattenmelonen 1995, och hennes böcker har sålt i över 35 miljoner exemplar världen över.

– Jag tror att läsarna tycker om att mina berättelser förmedlar hopp. Marian Keyes har en speciell förmåga att skriva humoristiskt och rappt om mörka teman. Inte sällan plockar hon ämnen ur sitt eget liv, som alkoholism och depression, som hon har erfarenhet av.

– Det är trettio år sedan jag blev nykter, och det var egentligen först efter det jag började bli vuxen.

Huvudkaraktären i hennes nya roman, Anna Walsh, bestämmer sig för att förändra sitt liv totalt. Hon säger upp sig från ett flashigt PR-jobb i New York, gör slut med sin sambo, flyttar tillbaka till Irland och tar ett oglamoröst uppdrag i ett litet samhälle. Och – hon letar desperat efter en läkare som kan skriva ut hormoner mot hennes klimakteriebesvär.

Även här skriver författaren utifrån vad hon själv erfarit. Hon minns början av besvären med fasa:

– Klimakteriet påverkade mig känslomässigt innan det påverkade mig fysiskt. Det började med sådan fruktansvärd ångest! Jag var så rädd att jag var på väg in i en depression, som jag haft förut. Det var som att gå in i tonåren omvänt.

Hon fortsätter:

– Och sedan kom värmen på natten. Ingen berättade för mig vad det handlade om förrän jag träffade en kvinnlig läkare. Jag tror att många, många kvinnor blir feldiagnosticerade.

Att det trots allt pratas mer öppet om den perioden i kvinnors liv är något som Marian uppskattar.

– Bara det att klimakteriet inte längre är ett skamligt ord! När jag växte upp var det som en hemsk och smutsig hemlighet som vi aldrig, aldrig nämnde. Kvinnor i klimakteriet betraktades som galna, det var bara att kasta dem på sophögen. Det fanns igen medkänsla alls.

Det blev räddningen för Marian Keyes

För Marian var räddningen hormoner, men liksom om så mycket annat säger hon att det är upp till var och en att veta vad som är bäst för just henne.

– Och så kom ilskan, den finns fortfarande kvar. Jag kan skrika åt männen på gymmet som stönar och grymtar högt: ”Hallå, jag är också här!” Då är jag nidbilden av en galen tant, men det gör mig inget. Ibland lyssnar de faktiskt, säger hon och skrattar.

Depressionen hon var orolig för att få tillbaka drabbade henne i 40-årsåldern, från en dag till en annan. Marian vet fortfarande inte riktigt varför. Däremot minns hon den totala känslan av mörker, att knappt orka överleva.

– Det var djupt, ett rent helvete. Jag ville dö så mycket, och det krävde fruktansvärt mycket energi att låta bli, berättar hon.

Hon var inlagd, hon åt antidepressiva, hon provade ungefär allt som fanns att uppbringa. I efterhand gav de tunga åren en extra tacksamhet över livet och den vanliga vardagen.

– Att bara vakna och känna mig normal … Det är som, herregud, det här ska firas! Jag fick en natts sömn! Jag kan ställa mig upp på golvet. Jag är inte rädd. Det är en sådan gåva. Du vet, att känna att jag har en normal mental hälsa.

Hon berättar att depressionen förändrade henne även på andra sätt.

– Den gjorde mig mer försiktig med min energi, som att inte jobba för hårt. Jag blir lättare trött, jag tror att de åren bröt ner något i min uthållighet – det krävdes så mycket uthållighet bara för att överleva.

Marian som person liknar sitt sätt att skriva – hon lyckas berätta även om den svåraste tiden i sitt liv på ett glatt och välformulerat sätt. Hon verkar aldrig tröttna på att skriva historier med lyckliga slut.

– Synen på den här genren, underhållande romaner för kvinnor, har förändrats mycket. Eftersom de säljer så bra har förlagen varit tvungna att ändra uppfattning – de ses inte längre som böcker att skämmas över, som ska publiceras lite i tysthet, säger hon och ler nöjt.

I en underhållningsroman är kärlek en ganska självklar ingrediens. I den nya romanen dyker ett speciellt uttryck upp: fjäderstrykare. Marian förklarar att epitetet härstammar från hennes syster i New York och hennes väninna. När de var unga tillbringade en av dem en natt med en man som hela tiden smekte henne på ett mjukt och fjäderlätt sätt.

– Hon hade velat ha mer pang på, mer passion, så då blev fjäderstrykare en sorts förolämpning: En man som gör sådant som att vara snäll mot sin mamma, äter jordgubbsyoghurt med låg fetthalt, går på pilates, du vet, är mjuk. Men nu när världen, politiken, allt har förändrats så mycket är allt jag vill ha mildhet och människor som är snälla mot varandra. Som anser att samtycke är sexigt.

Själv har hon varit gift i snart trettio år – med en riktig fjäderstrykare. Maken Tony som också är hennes assistent.

– Han har alltid varit en fjäderstrykare. Han är mild och tappar nästan aldrig humöret. När vi bråkar säger han till mig: ”Skrik inte” med en lågmäld röst. Det är så fint. Jag uppskattar sådant mer och mer.

Bokens Anna är singel men träffar på en ungdomskärlek där det slår gnistor, speciellt i ett par avsnitt.

Hur är det att skriva sexscener?

– Herregud, att skriva dem är illa nog, men det värsta var att läsa in dem för ljudboken! utbrister Marian och skrattar. Det var bara jag och en man, teknikern, i ett litet, mörkt utrymme. Men han var så underbar, han skämtade om hela situationen och fick mig att bli avslappnad.

Att ha med de avsnitten var viktigt för henne.

– Jag vill inte kringgå att även medelålders kvinnor är sexuellt aktiva. Om man vill alltså. För vi är alla olika, och vår sexuella aptit kommer och går. Men bokens Anna vet vad hon gillar och kan berätta det för mannen i fråga. Hennes kropp är inte som den var när hon var 19, men det spelar ingen roll.

Just detta att bli äldre som kvinna är något som Marian gärna talar om. Hon själv struntar allt mer i andras åsikter och det är hon glad för.

– Kvinnor i min ålder har gått igenom tillräckligt mycket för att veta att det inte finns något att skämmas för längre. Jag är trött på att vi ska bli tillsagda vad vi ska tänka och göra. Ingen får försöka förödmjuka mig eller försöka skämma ut mig för vad jag läser, vad jag tittar på, vad jag gör med mitt ansikte, för det jag tycker om. Jag är jag. Jag är intelligent, jag är utbildad och jag är autentisk.

Den unga Marian hade inte alls samma självförtroende eller optimistiska livssyn – tvärtom. Hon växte upp med föräldrar och fyra yngre syskon i en liten ort på Irland, och familjen hade ofta ont om pengar. Hon var en osäker flicka.

– Jag förstod inte hur jag skulle finna min plats i världen.

Började dricka som 14-åring

Vid 14 års ålder började hon dricka, och före 30 var hon redan alkoholist. Efter ett självmordsförsök skrevs hon in på ett behandlingshem. Där tog hennes liv en helt ny vändning.

– Jag lärde mig så mycket om mig själv. Jag förstod när jag gör saker av fel anledningar, för mitt ego, av girighet, av för många ambitioner, vad som helst. Jag lärde mig att ta reda på vad jag har för motivation, att sluta dricka var bara en liten del av alltihop.

Marian Keyes 3 boktips

• The Morning Gift, Eva Ibbotson

”Det är inte alla som känner till henne, hon är en österrikisk författare som föddes 1925 och senare flyttade till England. Det här är en av de vackraste böcker som finns, fast den handlar om fördrivna människor, judar, när nazisterna marscherar in i Wien.”

• Here One Moment, Liane Moriarty

”En av de mest lysande böcker jag någonsin läst. Jag ger poäng till böcker efter hur illa jag mår av att jag inte skrivit den själv. Jag gav denna 24 av 10. Den är så briljant, hon är så smart.”

• Welcome to Glorious Tuga, Francesca Segal

”En feelgoodroman som är som ett motgift i dessa hemska, hemska tider. En ung kvinnlig veterinär från London reser till ön Tuga för att studera sköldpaddor i deras rätta miljö. Francesca är en Londonförfattare.”

Hon tillägger:

– Dessutom har jag gått till samma terapeut i femton år, och jag har lärt mig oerhört mycket.Marian återkommer till tacksamheten över sitt liv.

– Kaoset i världen påminner mig om att jag är en av de väldigt, väldigt lyckliga och privilegierade. Jag är vit, jag har växt upp framför allt i fredstid. Jag kan se, jag kan höra, jag kan gå. Du vet, jag har ett jobb som jag älskar. Jag är gift med en snäll man. Visst, inom äktenskapet fick jag inte allt jag ville ha. Jag och Tony ville gärna ha barn, men det fick vi inte. Men jag har så mycket annat.

Det är de små sakerna som gör henne lycklig, menar hon:

– Att prata med min 92-åriga mamma, ett sms från min syster, en fin skål med gröt. Mina syskonbarn. Och så älskar jag att köra bil. Just nu älskar jag också en kurs i inredning som jag går på.Och efter det lär det bli mer skrivande – roman nummer tjugo.