Så bra är nya Bond-filmen: ”En olycklig kombination”
Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser om dem, Bond-filmerna är en enda Bond-gröt i mitt huvud. Ledmotiven har jag koll på, men i övrigt minns jag i de allra flesta fall inte vilka brudar eller skurkar som hör ihop var eller vad som händer i vilken film.
Jag tycker helt enkelt inte att de flesta av dem är så bra. Till och med att Bond ganska ofta varit en osympatisk rövhatt som är svår att hålla på eller engagera sig i. Med det sagt, här är mina tankar om Daniel Craigs femte och sista film som agent 007.
No time to die. Knappt någon kan ha undgått att den har premiär på bio i dag, efter att först ha skjutits upp från november 2019 på grund av regissörsbyte och flera gånger sedan dess på grund av pandemin.
Bör ha sett Casino Royal och Spectre
I Sverige går den upp på snudd på rekordmånga dukar – ungefär 320 stycken – och ses världen över som den film som ska locka tillbaka den stora publiken till biograferna. Alldeles självklart kommer den att göra precis det. Men är den bra?
Själva handlingen har väl aldrig varit det viktigaste i en Bond-film, så den behöver man inte redovisa – men man kan säga att man bör ha sett Craigs första film, Casino Royale, och förra filmen, Spectre, för att hänga med ordentligt. Man kan också säga: när man sett/sett om Spectre behöver man inte nödvändigtvis se No time to die.
Spectre är en på alla sätt lysande Bond-film. Den allra bästa. För det första är Daniel Craig bäst i rollen av dem alla, och Spectre har allt en Bond-film ska ha – pazzaz, rätta sortens glimt, några otroliga actionscener och klassiska ingredienser som biljakter, helikopterfighter, flygplan genom lador, explosioner och hemliga baser i ödemarken – och blandar upp det med det nya som kommit i och med Craig: det lite smartare, mindre sexistiskt unkna, det råare, lite mer realistiska. Det uppdaterade som krävs för att James Bond överhuvudtaget ska fungera på den här sidan millennieskiftet.
Men där Spectre har oumph är No time to die mer av en axelryckning, trots det bombastiska farvälet till Craig. Flera av actionscenerna känns i större utsträckning än vanligt som bilreklam, och på det stora hela är det definitivt mer melodrama än action utan att vara fullt så rörande och emotionellt som tanken verkar ha varit.
Filmen gör upp med en giftig manskultur
På minussidan finns också att man inte gör mer av Ana de Armas som CIA-agent/Bond-brud 2.0 och Lashana Lynch som 00-agent. Att filmen dessutom är rekordlång i sammanhanget – 2 timmar och 43 minuter – är en olycklig kombination. Regissören Cary Joji Fukunaga har möjligen velat peta in så många ingredienser som möjligt.
På plussidan: det märks att den är skriven och inspelad efter me too, och kanske, kanske inte är det medmanusförfattaren Phoebe Waller-Bridge (bland annat Fleabag och Killing Eve) som styrt upp historien i stort – och att att man här verkligen gör upp med en giftig manskultur för gott.
Producenterna bakom har sagt att man inte börjar leta efter en ersättare till Daniel Craig förrän nästa år, men att det blir en ny Bond-film är klart. Går man efter vissa vadslagningsställen går rollen mest troligt till Tom Hardy, Regé-Jean Page, James Norton, Luke Evans, Idris Elba eller Henry Cavill. Lashana Lynch står också högt på listorna, men att Bond skulle spelas av en kvinna är uteslutet enligt producenterna.
Oavsett vem som får rollen ska det bli spännande att se var serien och Bond tar vägen – betydligt mer spännande än No time to die.
(Avslutningsvis: längtar man efter dunder och brak-bio (och det gör man ju) ska man självklart gå och se den. Bara sänk förväntningarna lite.)
