Annie Lööf hamnade i klimakteriet efter förlossningen – berättar för första gången

Efter reklamen: Klimaktet #11 – På plats i Almedalen

Mellan seminarier och heta politiska debatter kliver vi in i en oas där rosor klättrar längs de kalkvita stenhusens väggar och småfåglar hoppar omkring på caféborden. Vi träffar Annie Lööf – tidigare partiledare för Centerpartiet – under den intensiva Almedalsveckan på Gotland. Men här i trädgården där vi möts är det som att tiden står stilla.

För exakt tre år sedan var det här, i Visby under Almedalsveckan, som det brutala knivmordet skedde på öppen gata. Ing-Marie Wieselgren, psykiatrisamordnare vid Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), knivmördades av Theodor Engström – som också hade Annie Lööf som måltavla.

– Jag minns varenda minut av det. Det var Centerpartiets dag och vi hade en presskonferens vid Donners plats. Och så tar en av mina livvakter mig i handen och så för de in mig i ett säkert rum. Då visste vi inte så mycket mer. Det var ju chockartat, säger hon.

Att återvända hit har inte varit lätt.

– Det är med blandade känslor faktiskt. Det är ju tre år sedan det fruktansvärda hände här, och det påverkade mig jättemycket. Jag går fortfarande med en viss oro och lite vaksamhet.

Det var först några dagar efter dådet som hon fick veta att hon själv också hade varit ett mål. När hon stod på scen för att hålla sitt Almedalstal, bara timmar efter mordet, hade hon ingen aning. Talet var då omskrivet, förändrat och anpassat till det allvar som låg över Visby.

– Vi fick ju skriva om det såklart för att ta bort det här partipolitiska och i stället vara samlande, tröstande och fånga upp den förstämda stämning som var här.

Det var dock inte ett självklart att hålla talet den kvällen.

– Dels på grund av säkerhetsrisken såklart, men också på grund av hur det skulle se ut. Kan jag hålla ett tal när något så fruktansvärt skett? Kan vi fortsätta Almedalsveckan? Ska man inte bara avbryta?

Efter diskussioner med polisen, som kunde garantera säkerheten, valde hon att gå upp på scen – som en symbol för ett öppet och demokratiskt Sverige.

Hade kartlagt henne i åtta år

När rättegången närmade sig fyra månader senare fick hon tillgång till förundersökningen.

– Jag satt hemma och läste den, för att jag ville vara förberedd inför vad jag skulle höra i rättegången. Och när man tog del av den här förundersökningen och förhören med den dömda, och även beslagen som de tog i hans dator så såg man att han har kartlagt mig i åtta år.

Att leva med hat och hot var inget nytt för Annie vid det här laget, det har hon fått utstå flera gånger.

– Jag är kvinna och tar plats. Och dessutom liberal, med en tro på jämställdhet, arbete för klimatet, mångfald och alla människors lika rätt och värde. Då är man ett hot mot sådana här totalitära extremister, säger hon och menar samtidigt att det som hände i Almedalen var något annat.

– När man sitter där hemma i sin fåtölj och tar del av förundersökningen. Det var som att jag... Det började byggas upp en ångestkänsla med tryck mot bröstet och svårt att andas. Han hade varit och rekat hur jag hade gått i Almedalen under ett antal år, för att se när jag är som mest avslappnad förmodligen. Hur jag rör mig här i förhållande till min livvakt och så.

Rädslan finns kvar

I dag är gärningsmannen dömd till rättspsykiatrisk vård. Han är dömd för mord på Ing-Marie Wieselgren och förberedelse till terroristbrott genom mordplanerna på Annie Lööf. Trots att han sitter inlåst, är bandet till honom ofrivilligt och fortsatt påtagligt.

– Det är klart att jag känt en rädsla över om han skulle komma ut. Men jag har på något sätt bestämt mig för att ha lite distans till de känslorna. Det ska inte oroa mig för mycket. Mitt liv är ju här och nu, säger hon och fortsätter:

– Man får som målsägande veta när han har permission, när han flyttas och så där. Så helt ofrivilligt så kommer vi ju ha någon sorts länk trots att det överhuvudtaget inte är något jag bett om att få ha.

Efter många år i den politiska hetluften valde hon hösten 2022 att avgå som partiledare. Ett beslut som delvis föddes ur händelserna i Visby.

– Det är en av anledningarna till att jag slutade som partiledare. Att jag kände att det räcker nu. Jag vill se mina barn växa upp.

Annie berättar att hon fortfarande har säkerhetsskydd när hon rör sig i Visby, men trots oron känner hon också stolthet över att återvända. Det handlar om att visa att det demokratiska samtalet är starkare än hatet – att Almedalen fortfarande är en plats för dialog och framtidstro.

– Jag tycker att det är viktigt att visa att det är så många fler goda krafter som vill bygga samhället än de som med våld vill rasera det.

Det är inte bara Annie själv som levt med oro och rädsla. På hemmaplan är maken Carl-Johan Lööf orolig när hon åker hit, även fast han också vet att det betyder mycket för henne.

– Min man är fantastisk. Det är klart att han vill att jag ska vara lycklig och att jag ska göra saker som jag mår bra av. Men jag tror inte riktigt han uppskattar att jag är här på grund av hans egen oro över vad som skulle kunna hända, säger hon och tillägger att både hon och Carl-Johan kommer andas ut när hon kommer tillbaka till fastlandet efter veckans slut.

Att vara här är en del av en personlig process – hon vill ta tillbaka en plats som betytt mycket.

– Det är lite en del av min terapeutiska resa.

En ny fas i livet

Med tolv års erfarenhet som partiledare är hon van vid ett annat tempo än det hon har nu. Då var tiden knapp, schemat hårt, och fokus låg på det politiska budskapet. Nu kan hon vara närvarande på ett nytt sätt.

– Nu hinner man ju ha de här samtalen som är Almedalsveckan.

Under årets politikervecka arbetar hon bland annat som moderator och rådgivare, med möjlighet att lyfta andra, ställa nyfikna frågor och delta i seminarier – något hon aldrig hann som partiledare.

– Nu när jag kommer tillbaka i en annan roll och är lite mer under radarn så kan jag lägga fokus på att vara kvar hela seminariet.

Hon skrattar lite när hon beskriver hur hon nu också har tid för mingel – något det sällan fanns tid för som partiledare.

Under veckan har hon också lyssnat på det första Almedalstalet av Centerpartiets nya ledare, Anna-Karin Hatt.

– Det ingår i arbetsuppgifterna som föredetting. Men jag ville också ge henne det stöd som jag fick från Maud Olofsson. Hon satt alltid och lyssnade på mig de gånger hon var i Almedalen. Så det vill jag upprätthålla.

Hur var det? Att sitta på bänken?

– Jag satt längst fram och applåderade. Hon höll ett bra tal med bra innehåll, så jag kände att det var enkelt att applådera, säger hon och fortsätter:

– Men samtidigt är det en dubbel känsla. Det är ju min plats, där brukade ju jag stå. Det är väl några år nu när man upplever den här känslan av att både vara stolt över efterträdaren och samtidigt känna ”Här sitter jag, och där är talarstolen där jag brukade stå”. Men det är ju helt naturligt.

Engagemanget för Centerpartiet finns kvar, även om hon i dag står utan några politiska uppdrag.

– Jag har inga politiska uppdrag men jag är medlem i Centerpartiet. Det kommer jag nog vara hela livet.

Efter att ha varit en del av politiken i nästan två decennier – från inträdet i riksdagen som 23-åring till rollen som minister och partiledare – blev det viktigt att sätta en tydlig gräns när hon lämnade.

– För att jag ska kunna ta nästa kliv och göra någonting annat i mitt liv så behövde jag välja väg lite. Men jag kommer alltid stå upp för mina värderingar.

Hon berättar att hon saknar vissa delar av politiken – särskilt känslan av att vara mitt i skeendet och möjligheten att faktiskt påverka.

– Jag satt ju oftast i en position där jag visste saker innan det stod i media. Och nu tar jag del av det i media som alla andra. Det är en stor omställning, säger hon och nämner också att hon saknar makten.

– För mig är makt något positivt laddat för att kunna förändra. Makt kan ju också ibland ses som att man är maktfullkomlig och ska påverka, men om man ser makt som att trycka på knappen och möjlighet att förändra – det saknar jag.

Ryktet om en eventuell comeback kommenterar hon med ett leende – hon stänger inga dörrar helt, men understryker att fokus nu ligger på något helt annat.

Efter politiken har Annie Lööf gett sig själv tid att reflektera. Hon driver ett eget företag, sitter i styrelser och föreläser om ledarskap och grön omställning. Hon har en ny sorts vardag.

– Jag jobbar på vardagarna. Jag är ofta ledig på kvällar och helger. Har möjligheten att hämta och lämna på förskolan.

Var nära att dö vid förlossningen

När Annie Lööfs yngsta dotter, Saga, föddes för fem och ett halvt år sedan, var det i en kaotisk situation. Dottern kom till världen i graviditetsvecka 28, med outvecklade lungor och allvarliga komplikationer. Flera tillfällen av andningsuppehåll ledde till en ständig oro för möjliga hjärnskador orsakade av syrebrist.

– Vi har levt med en oro att någonting ska ha skadats i hjärnan, till exempel av syrebrist eller liknande. Och det ser man ju först när de blir lite äldre…

Annie fortsätter och ansiktet skiner upp med ett leende:

– Men hon är helt frisk, fullt fungerande. Och jag är så otroligt tacksam för det.

Det är med en lättnad och stolthet i rösten som hon berättar om dotterns utveckling – att hon nu cyklar själv, ska börja skolan och inte visar några spår av sin tuffa start i livet.

Hon minns tillbaka på de tre månaderna på sjukhuset efter födseln. På väggen inne på neonatalavdelningen satt det foton av för tidigt födda femåringar som var friska, något som ska ge en strimma hopp till föräldrar som lever med ovissheten.

– Man tittade på de där bilderna och kände att det inte kommer gälla oss. När man ligger där tror man aldrig att man ska komma därifrån. Man lever med slangar, bröstpumpar och en oro över att barnet inte ska klara sig över natten. Man är själv nyopererad och mår dåligt. Och så ser man de där underbara barnen på bilderna som stod och skrattade vid sin cykel.

– Saga är ett av de barnen i dag, säger Annie med ett leende och vill passa på att förmedla det till alla neo-föräldrar som ligger på sjukhus med oron just i detta nu.

Förlossningen var även livshotande för Annie själv – hon själv genomgick svåra operationer med flera komplikationer. I samband med förlossningen spräcktes livmodern av moderkakan, som också växte in i andra organ. Tre större operationer följde inom tre veckor, och ytterligare en två år senare.

– Det har varit några år av väldigt mycket kropp för mig. Och mycket också oro och tankar som ”Hur ska jag kunna bäras av den här kroppen i resten av mitt liv?”.

Vägen tillbaka har gått via fysisk träning – en julklapp från maken i form av en personlig tränare blev starten på en långsiktig satsning på både styrka och självtillit.

– Det viktigaste med min träning är att jag ska bli mentalt och fysiskt stark. Jag ska orka bära matkassar och resväskor – och det gör jag i dag.

På sina sociala medier visar hon upp sin träningsresa och när hon slår sitt personbästa. Ofta med låtvalet ”what dosen’t kill you makes you stronger” med Kelly Clarksson. Lite töntigt, erkänner hon, men det är så hon ser på det:

– Jag dog inte. Jag överlevde och jag kom tillbaka.

För henne var det en chock att det ens var möjligt att föda så tidigt. Trots ett aktivt samhällsengagemang, utbildning och nära kontakt med andra småbarnsföräldrar, levde hon – som så många – i föreställningen om att prematur födsel handlade om ett par veckor för tidigt, inte tre månader.

Den erfarenheten har också påverkat hennes syn på ledarskap. Tidigare har hon utifrån uppfattats som nästan "ouppnåelig" – en kvinna som klarar allt: karriär, barn, livspussel. Men efter det har hon lyft vikten av att också visa sårbarhet.

– Att visa sårbarhet är också en styrka. Och just den pusselbiten i mitt ledarskap kom efter Saga när hon föddes.

Annie lämnade som partiledare när hon var 40 år – något som gör att hon har ett långt arbetsliv framför sig.

– Jag vill jobba med något meningsfullt hela livet. Och jag kommer att vilja komma tillbaka och leda någonting igen. Många partiledare slutar när de är äldre, men jag behöver tänka på ett annat sätt. Jag behöver bygga en ny plattform, men jag tänker inte hasta in i den.

Det handlar inte bara om arbete. Privatlivets kvalitet har fått en allt större betydelse. Efter en tuff period i livet har hälsa, närvaro och tid med barnen seglat upp som lika viktiga delar av framtidsdrömmarna.

– På det privata planet handlar det faktiskt, med tanke på det man har gått igenom, om att ha hälsan, att må bra och att skapa roliga minnen med barnen.

Att vara mer närvarande i barnens liv var ett av målen när hon valde att tacka för sin tid i riksdagen. Och även om kalendern fortfarande innehåller uppdrag som ibland krockar med skolavslutningar, försöker hon planera för att vara med – på sportlov, handbollscuper och vid hämtning på förskolan.

– Jag har aldrig velat att de ska känna att kommer i andra hand. För det har de aldrig gjort. De är ju mitt centrum, mitt hjärta och mitt liv, även om jag har gjort väldigt viktiga saker vid sidan av dem.

När hon pratar om barnens födelsedagar, och om morgonen efter en valdag då tårtan och paketen redan var förberedda, blir hon rörd. Hon får torka bort en tår när hon berättar om hur hon tog med dotterns klass till riksdagen och att Ester, hennes äldsta dotter, fick stå i talarstolen – för att få förståelse för det liv hennes mamma har levt.

– Min äldsta dotter var sju år när jag slutade som partiledare. Hon började förstå vad jag gjorde. Men hon uttryckte det mer som att jag var med på tv, och hon hade också uppfattat att jag bestämmer. Hon sitter med datorn och bestämmer och är på tv, säger hon och skrattar till.

Hamnade i klimakteriet efter förlossningen

Den tidigare partiledaren modererade i veckan ett seminarium där Feminas chefredaktör Malin Roos medverkade, som handlade om klimakteriet – ett ämne hon tycker fler borde prata om.

– Det berör ju faktiskt alla kvinnor i hela världen. Så hälften av befolkningen kommer ju på olika sätt att gå igenom klimakteriet. En del kommer inte ens märka det. Andra kommer ha enorma problem.

För många är klimakteriet inte bara en kroppslig förändring, utan också något som kan påverka ens identitet, självkänsla och livskvalitet. Annie berättar att hon själv har varit en del av den tystnadskultur som fortfarande råder kring ämnet.

– Jag kom in i klimakteriet när jag fick min sista dotter. Jag gjorde så pass många operationer att jag då kom in i klimakteriet. Men jag har valt att inte prata om det.

Tills nu.

Kroppen förändrades – både fysiskt och mentalt. Hon beskriver hur kläderna inte längre passade och att det tog tid att acceptera sin nya kropp.

– Jag har gått upp flera storlekar då ämnesomsättningen har förändrats. Och i början var det väldigt tufft för mig, säger hon och fortsätter:

– Det gäller ju att omfamna så som man är och så som man ser ut. Så jag har successivt bytt ut hela min garderob under de här åren.

Men det var inte bara vikten som förändrades – även psyket påverkades. Först misstog hon humörsvängningarna för stress, men med tiden insåg hon att det var något annat.

– Jag kände ibland att jag liksom tappade det humörmässigt… Jag kände inte igen mig själv i hur jag var som person tills jag sen började inse att aha, det är ju någonting som händer i min kropp.

Efter operationerna fick hon ingen information från vården gällande klimakteriet. Det var först långt senare, i ett privat sammanhang, som en läkare nämnde att hon var i klimakteriet.

Det blev början på en egen resa mot kunskap och balans. Hon började läsa på, kände igen symptomen och valde att hantera det med egenvård – utan hormoner.

– Egenvård har funkat för mig. Sömn, minskad stressbelastning och träning har varit sådana element som har gjort att jag har funkat bättre. Och att lära sig att älska sin nya kropp, säger hon och berättar att hon nu har lagt baddräkten på hyllan.

– Förra sommaren vågade jag ta på mig bikini igen. Det var en sådan där självförtroendegrej.

Efter reklamen: Klimaktet #13 – Män pratar klimakteriet