Charlotte riskerade livet för sin son – bröt ryggen på tre ställen: ”Nu dör jag”

Efter reklamen: 5 saker som krävs för en omstart mitt i livet

14 juni 2007. Det var en solig torsdag och Charlotte Ohlson, då 34 år gammal och hovmästare på en restaurang, hade just varit på affären tillsammans med sin fyraåriga son Linus.

Hon parkerade bilen som vanligt utanför huset, och skulle bara springa in med kassarna innan de skulle vidare mot barnvakten.

Plötsligt hörde Charlotte ett högt rop, och när hon ett ögonblick senare tittade ut såg hon att bilen börjat rulla.

– Jag såg bara hans stora rädda ögon under den lilla bamsekepsen. Och jag sprang allt vad jag kunde mot bilen, för min tanke var att jag skulle kasta mig in och dra åt handbromsen. Men när jag kommer fram har den fått upp för hög fart, berättar hon.

Bildören slog omkull Charlotte, som hamnade på marken.

– Jag släpades med och hamnade så småningom under bilen och blev överkörd. Jag kommer ihåg hur jag tumlade runt, och jag vet att jag tänkte okej, nu dör jag.

Bilen fortsatte ut på en åker med den gråtande fyraåringen i. Själv låg hon kvar i backen, oförmögen att röra på sig.

– Det var som att någon drog ut en sladd, allt bara försvann från midjan och ner. Jag tittade ner på benen och mina nya converse som låg huller om buller.

Irene, 72, längtar efter kärleken – tycker män behöver anstränga sig mer

Bröt ryggen på tre ställen

Charlotte skyndades till sjukhuset med ambulans. Inne på akuten konstaterade läkarna att hon brutit bröstbenet och ryggen på tre ställen. Hon hade dessutom slagit i huvudet ordentligt, men tack och lov inte fått några hjärnskador.

Operationen tog sju timmar och under tiden satt hela familjen och väntade på henne. Först när de visste att hon var ute ur farozonen begav de sig hem för att vila.

Kort därefter inträffade nästa tragedi.

Charlottes mamma och syster satt i bilen på väg till Nynäshamn när de hörde trafikradions signal ljuda: en olycka hade inträffat på Riksväg 73.

– Syrran skojade och sa: ”Det skulle inte förvåna mig om det var pappa nu”. Och precis då möter de ambulansen och ser hans bil i diket. Han hade fått en stroke.

Bara timmar efter att han lämnat Charlotte på sjukhuset var han tillbaka, den här gången på en bår.

En vecka efter olyckan fick hon träffa sin pappa för sista gången.

– När jag var lite piggare kunde de rulla ner mig till honom på neurointensiven. Han kunde inte kommunicera, Han höll och klämde min hand. Han kunde inte kommunicera, men såg ju ändå att jag satt upp och var hyfsat fräsch. Sen orkade hans kropp inte längre, och han dog bara 56 år gammal.

Elva långa veckor spenderade Charlotte på sjukhuset. Familj och vänner var ett enormt stöd – hon behövde aldrig vara ensam, vecka efter vecka fanns någon vid hennes sida. Men om nätterna kom oron och ångesten smygande. Sorgen över att ha förlorat sin pappa. Längtan efter barnen.

– Nattpersonalen blev mina räddande änglar. De kunde sitta på min sängkant, hålla mig i handen och prata om inredning och matlagning.

Den verkliga chocken kom när Charlotte var hemma igen efter tiden på sjukhuset. Då blev allt verkligt, och hon insåg hur annorlunda livet skulle bli i rullstol. På sjukhuset hade hon fått hjälp med allt – men nu behövde hon lära sig att göra allt själv.

Annas 89-åriga mamma flyttade hem till henne: ”Hon är gladare”

I början grät hon mycket, men varje gång hon bröt ihop bestämde hon sig också för att göra något som hon inte klarat av innan.

– Det var en överlevnadsstrategi tror jag. När jag grät tänkte jag: Hur ska jag göra för att klara den här dagen? Baka bullar, till exempel. Då tog jag fram en stor hushållsmaskin och började baka.

Fick barn tillsammans • Så lyckades hon lämna

Marika levde mitt bland kriminalitet och droger – berättar om åren med våldsamma mannen: ”Han tog bort mig”

Det Charlotte verkligen längtade efter var en vardag där hon gjorde vanliga saker, precis som innan olyckan, som att köra barnen till skolan, vika tvätt och laga mat. Utmaningarna blev viktiga för att hitta tillbaka dit .

– Ungarna tyckte att det var så härligt att få sin gamla mamma tillbaka, och jag kände att jag hela tiden utmanade mig till saker. Jag har legat i fosterställning och gråtit så snoret rinner men jag har tack och lov alltid haft en positiv inställning och sett möjligheter i allt.

Mycket har hänt under de 18 år som nu har gått sedan Charlottes olycka. Hon har utbildat sig till sommelier, bytt karriär, gift sig, fått ett tredje barn och skilt sig. Livet är, precis som hon önskade, fyllt av helt vanliga saker, som resor, vinprovningar, trädgårdsarbete, matlagning och skapande.

Hon jobbar sedan många år som jobbcoach på företaget Iris med arbetssökande, varav många har det extra tufft att komma ut på arbetsmarknaden, till exempel på grund av funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa eller ett brottsligt förflutet, och stöttar dem ut i arbetslivet.

De egna motgångarna har gett henne verktyg att kunna hjälpa andra.

– Jag kan sätta mig in i andra människors sorg och frustration och rädslor på ett annat sätt. Man kan tro att någon blir hård och tuff när den går igenom något, svårt, men jag tycker snarare att det har gett ett djup.

Charlotte programleder också motivationspodden Med målet i sikte samt föreläser och utbildar företag i bemötande. Hon vill inspirera andra till att se möjligheterna i varje situation och nå sina mål – och hoppas kunna ändra attityden mot människor som står utanför normen genom att sprida kunskap.

När Charlotte tänker tillbaka på den hon var för 18 år sedan kan hon se att olyckan förändrade henne som person. I dag är hon mycket mer tacksam och ödmjuk inför livet.

– Det finns så mycket som jag tog för givet, som jag älskade men inte kan göra i dag. Jag är jättetacksam över allt jag kan. Jag har fått ett annat perspektiv på livet, och vet hur fort saker och ting kan förändras.