Chimamanda Ngozi Adichie: Feminismen är en del av de mänskliga rättigheterna
CHIMAMANDA NGOZI ADICHIE
ÅLDER: 39 år.
GÖR: Författare. Titlar i urval: En halv gul sol, Lila hibiskus och Americanah.
BOR: Nigeria och USA.
FAMILJ: Make och dotter.
MOTTO: Kulturer skapar inte människor, människor skapar kulturer.
FÖRR I TIDEN fanns det en naturlig maktbalans mellan könen. Den fysiskt starkaste och mest aggressiva individen överlevde, mannen skyddade kvinnan. Om hon hade tur, förstås. Misslyckades hon med att behaga honom kunde hon lika gärna kastas åt vargarna.
I dag har vi kommit långt från grottor och lägereldar och lever i ett helt annat samhälle, ett samhälle där råstyrka inte är synonymt med framgång eller ledarskap. Snarare handlar det om intelligens, kreativitet, innovationer, vilja och kunskap. Förmågor som inte är det minsta beroende av vilken sorts könshormon som dominerar i kroppen.
– Ändå har inte våra tankar om kön förändrats. Kvinnor behandlas annorlunda än män och det är betydligt fler män än kvinnor som sitter i ledande positioner, konstaterar den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie.
HON HAR DE senaste åren blivit en allt tydligare röst i feministiska sammanhang, och har förutom hyllade skönlitterära romaner också gett ut titlarna Alla borde vara feminister och Brev till en nybliven förälder – ett feministiskt manifest i 15 punkter.
– Ordet feminism är belagt med så mycket negativitet. Jag har vänner som frågar mig varför jag envisas med att använda det? Varför kallar jag inte mig för människa i stället för feminist, för i slutändan handlar väl hela diskussionen om mänskliga rättigheter? Men det är inte hela sanningen, säger Chimamanda till sina läsare och sin publik.
– Det vore oärligt att likställa feminism med mänskliga rättigheter, feminismen är en del av de mänskliga rättigheterna. Likställer man dessa båda låtsas man att könsproblematiken inte drabbar kvinnor hårdast. Det feministiska perspektivet handlar inte om att vara människa, utan om att vara kvinnlig människa. Precis som ordet svart blir viktigt i kombinationen ”svart människa” när samtalet handlar om rasmotsättningar.
MEN SJÄLVA EVOLUTIONEN, då? menar motsägarna. Visar inte det faktum att aphonorna underordnar sig aphannarna att det finns en naturlig könshierarki? Och vilka är vi att förkasta den?
– Men vi är ju inte apor, eller hur? Apor klättrar i träd och äter daggmaskar. Det gör inte vi, konstaterade Chimamanda i sitt TED-talk, 2012 (Se föreläsningen i klippet i slutet på artikeln).
Ett tal som fick stående ovationer och som inspirerade Beyoncé till låten Flawless och Diors nytillträdda chefsdesigner Maria Gracia Chiuri att hösten 2016 sätta orden ”We should all be feminists” på en vit T-shirt och låta den paradera på catwalken.
Reaktionen blev global och för en stund regerade en T-shirt den sociala maktkanalen Instagram. ”Nu kan alla de flickor som redan är feminister i hjärtat för första gången faktiskt bära något från Dior”, recenserade en kritiker showen.
Andra är mer negativa till den glamorösa marknadsföringen, men Chimamanda svarar dem att hela poängen är att feminismen ska göra sig själv överflödig.
– Och för att nå dit krävs det en massrörelse. Många unga flickor skulle aldrig kalla sig själva feminister om det inte vore för Beyoncé, till exempel. Det finns inga fel sätt att propagera budskapet på så länge det når ut till människor.
CHIMAMANDA NGOZI ADICHIE är uppvuxen i Nigeria, med Igbofolket. De tillhör den del av landet som 1967 försökte bryta sig loss till självständighet under namnet Biafra, en konflikt som ledde till inbördeskrig med enorma mänskliga förluster. Traumat har huvudrollen i boken En halv gul sol, som blev hennes internationella genombrott 2006.
– Jag fick snabbt höra att jag hade en feministisk ton och jag minns en journalist som rådde mig att aldrig kalla mig för feminist, eftersom det är synonymt med en kvinna som är djupt olycklig för att hon inte kan hitta en man.
Några av Chimamandas kritiker och bekanta har gått så långt som att jämföra feminism med att man är ”för terrorism”. Andra menar att feminister är arga hela tiden, att feminism inte ingår i den afrikanska kulturen och att Chimamanda influerats från väst. Och är det inte så att feminister vägrar använda deodorant också?
– Ett tag kallade jag mig faktiskt för ”en lycklig, afrikansk feminist som inte hatar män och som gillar att ta på mig läppglans och högklackat för min egen skull”, säger hon med ett leende.
I NIGERIA är det fortfarande strikta könsroller som råder i samhället. Det anses till exempel otänkbart att en kvinna betalar för ett restaurangbesök och servitören vänder sig uteslutande till mannen i konversationen och ignorerar kvinnan. Kvinnor får heller inte gå in ensamma på nöjesställen. Om en kvinnlig ledare visar samma tuffa ledarstil som hennes manlige föregångare hyllades för, blir hon snabbt anklagad för att vara aggressiv och det passar sig inte för kvinnor.
– Allt detta gör mig arg, så det stämmer – jag är arg. Men jag har också hopp om förändring, många stora förändringar börjar just med att folk känner ilska. Varför leder flest män världen? Jo, för att om någonting händer igen och igen så ser vi det som normalt och denna selektivitet börjar redan när våra barn är små. Pojkar kommer undan med mer än vad flickor gör. De väljs ut före flickor i många sammanhang och flickorna pressas att vara skötsamma och tysta och att stötta pojkarna. Och resultatet blir, som Nobels fredspristagare Wangari Maathai brukade säga: ”Ju högre upp man kommer, desto färre kvinnor”.
Chimamanda påpekar också gärna löneklyftorna mellan könen som fortfarande finns över hela världen. I Sverige var det först under 1960-talet som LO och SAF kom överens om att ta bort de låga ”kvinnolönerna” när debatten om lika lön för lika arbete blossade upp. Men fortfarande är vi inte riktigt där.
– Flickor och kvinnor bryr sig för mycket om vad andra tycker om dem, eftersom det är vad vi lär dem redan som små. Vi säger till flickor att inte vara högljudda eller dominanta, medan vi ursäktar pojkar för precis samma saker.
LÖSNINGEN, enligt Chimamanda, är att uppfostra både flickor och pojkar annorlunda. Det räcker inte med att upplysa och stärka flickorna, båda könen är lika viktiga i processen.
– För vi gör ju även pojkar en otjänst när vi stoppar in dem i små burar där rädsla, tårar och svaghet inte får plats och där manlighet ligger i materiella saker och pengar. Och ju mer materiella saker någon har, desto ömtåligare blir egot.
Chimamanda är tydlig med att det självklart finns skillnader mellan könen, den ligger i själva biologin, men att det är våra egna fördomar och förväntningar som gör oss till de sociala varelser vi är.
– Kulturer skapar inte människor, människan skapar kulturer. Och vi kan förändra de kulturer vi har. Jag har till exempel två fantastiska systerdöttrar som är tvillingar. För hundra år sedan skulle de ha blivit dödade direkt efter födseln just för att de är tvillingar, för så såg den nigerianska kulturen ut. Så är det tack och lov inte längre i dag. Om det är sant att vi inte erkänner kvinnan som en fullvärdig människa så kan och måste vi ändra på den kulturen. Min definition av ordet feminist handlar just om detta, om viljan till förändring. För mig är en feminist en man eller kvinna som säger: ”Ja, det finns problem med vår syn på könen och det måste vi rätta till, vi måste bättra oss”.
ATT DET FINNS OUTTALADE förväntningar på män och kvinnor är ingen hemlighet, de allra flesta långvariga relationer präglas av hushållsdiskussioner kring vem som gör vad efter att båda klarat av sin långa arbetsdag.
– Kvinnor är inte automatiskt mer intresserade av städning eller matlagning bara för att de är kvinnor. Tänk så mycket lyckligare och friare vi skulle vara som människor om vi inte hade behövt bära vikten av alla de förväntningar som följer med könet? De är ju ofta orimliga, dessutom. Vi förväntar oss att unga flickor ska akta sig för sex och värna om oskulden, men att sex ingår i unga pojkars erfarenheter tycker vi inte är alls upprörande på samma vis. Jag har ofta undrat över hur vi tänker oss att den ekvationen ska gå ihop…
FOTO IBL, DIOR
Succéboken, som bygger på ett TED-talk, och som bland annat delats ut i svenska gymnasieskolor.
Denna artikel publicerades ursprungligen i Femina nr 07/2017.
Läs fler artiklar ur vår serie ”Kvinnor som förändrar världen”:
Fotografen Angélica Dass: Vi måste jobba hårt – diskriminering försvinner inte av sig självt