För en månad sedan fick hon reda på att hon ska dö – så hittar hon ro

Efter reklamen: 7 viktiga saker att tänka på om du står nära någon i sorg

För bara en månad sedan fick Hanne Sandorff veta att hon är obotligt sjuk och för en vecka sedan flyttade hon in på hospice i Roskilde. Om två månader kommer hon troligen inte längre att vara här för att fira sin 53-årsdag.

Så vad gör man med livet – när man vet att det snart tar slut?

Allt började i slutet av juli, när Hanne fick en infektion i en trasig kindtand. En månad senare fick hon beskedet: hon kommer troligen inte att fylla 53 i november.

Den 52-åriga ekonomiassistenten från Næstved i Danmark hade svårt att ta in orden den där grå sensommardagen på Rigshospitalet. Hon kände sig inte sjuk. Såg inte sjuk ut. Hon tänkte att det måste vara ett misstag – att läkarna blandat ihop journalerna.

Men det var sant.

– Det slog mig väldigt hårt efteråt. Det har varit en känslomässig berg- och dalbana. Jag trodde ju att jag hade minst 10–15 år kvar. Jag har alltid vetat att jag nog inte skulle bli jättegammal, men 52 år? Kom igen, säger hon med ett skratt.

Hanne skrattar ofta, även nu när hon pratar i telefon från sitt rum på hospicet. Hon har bott där i en vecka – och det är där hon kommer tillbringa sin sista tid.

Dog två veckor efter upptäcken.

Ann-Sofies sambo dog på deras årsdag: ”Värsta och bästa dagen”

Fick cancerdiagnos

I augusti fick hon diagnosen: en mycket aggressiv form av sköldkörtelcancer. Den växer snabbt, ofta på bara några veckor, och i Hannes fall har den redan spridit sig till luftstrupen, lungorna och tarmarna.

– Det är förstås allvarligt, säger hon. I början var jag i kaos – mellan att försöka acceptera och att förneka. Men nu har jag hittat ro.

– Jag känner faktiskt ett lugn när jag går och lägger mig. Det kanske låter konstigt, men jag tänker: ”Om jag vaknar i morgon, blir jag glad och gör det bästa av dagen. Om inte – då är det också okej.”

Det som hjälpt henne mest att hitta ro är hennes andlighet. Hon beskriver sig inte som troende, men som spirituell.

– Jag tror att det finns en mening med att jag ska härifrån nu. Kanske har jag gjort det jag skulle. Vi ska alla vidare någon gång – nu är det min tur.

Hon tror att döden inte är slutet, utan en övergång till något annat – en form av energi som dras mot ljuset.

– Jag tror på själavandring. Att vi kommer tillbaka för att lära oss något nytt varje gång.

Det hade hon gjort annorlunda

När Hanne ser tillbaka på sitt liv känner hon tacksamhet.

– Livet har haft både upp- och nedgångar, men jag har gjort mitt bästa. Det är också därför jag kan acceptera det som händer nu.

Om hon kunde ge sitt yngre jag ett råd, skulle det vara: ta fler chanser.

– Vänta inte. Jobba inte ihjäl dig. Ta möjligheterna när de kommer. Jag drömde om att ligga under ett glasat tak i en stuga i Nordnorge och se norrskenet – men jag gjorde det aldrig. Nu är det för sent.

Men hon har också många fina minnen. Som året hon bodde i USA hos en riktig cowboy-familj.

– Att rida i bergen i Washington var ren lycka. Jag kände total frihet. Allt var som det skulle vara.

Om hon hade vetat att livet skulle bli så kort, hade hon levt annorlunda.

– Jag hade jobbat mindre och gjort mer för mig själv. Jag har alltid varit för plikttrogen. Jobbat från sju på morgonen till tio på kvällen. Men den tiden kunde jag ha använt till att göra saker som gav mig glädje.

Katrin Sundberg har fått cancer – opereras akut

Hon har ofta satt andras behov före sina egna.

– Jag har alltid brytt mig mycket om att alla runt mig ska må bra. Men när man sitter här, som jag gör nu, inser man att bråk och sårade känslor är så onödiga. Släpp det. Prata, förlåt, gå vidare. Allt annat är slöseri med tid.

Diagnosen har också fört något gott med sig. Efter sju års tystnad har Hanne och hennes syster hittat tillbaka till varandra.

– Det är något av det bästa som har hänt mig. Det har gett mig själslig frid.

Nu växer tumörerna snabbt, och Hanne har valt att avstå behandling. Den sista tiden vill hon tillbringa med sin man, sina bonusbarn och sina vänner. Hon vill skratta, skapa minnen – och att de ska fortsätta skratta även när hon är borta.

– Jag har sagt att de inte ska sitta och gråta över en kopp kaffe och ett torrt wienerbröd. De ska berätta historier om mig, skratta, äta pizza och dricka öl. Det ska vara så otvunget som möjligt. Det är min anda.

När intervjun nästan är slut berättar Hanne varför hon ville dela sin historia.

– Jag hoppas att min syn på livet och döden kan inspirera andra att njuta av varje dag. Att hitta något som ger ro innan tiden är ute.

– För döden kommer till oss alla. Vi vet bara inte när.

Den här artikeln publicerades först på vår danska systertidning Femina DK och har översatts och redigerats med hjälp av AI.