Mamman till Columbine-skjutaren: Så var han dagarna före dådet

Det var den 20 april 1999 som sistaårseleverna Eric Harris och Dylan Klebold tog sig in på sin gymnasieskola Columbine high school i samhället Columbine, beläget i amerikanska delstaten Colorado. Harris och Klebold mördade 12 elever och en lärare, samt skadade ytterligare 21 elever. Skolskjutningen avslutades med att de två tonåringarna tog sina egna liv.

Skolmassakern är dem fjärde dödligaste i amerikansk historia, men är den som fått absolut mest uppmärksamhet i massmedia. Dokumentärfilmaren Michael Moore gjorde den omtalade dokumentären Bowling for Columbine efter händelsen, och startade diskussioner om subkulturer, datorspel och antidepressiva läkemedel.

Dylans mamma Sue Klebold har under åren som följt dådet varit öppen för att prata med media, och också hållit föreläsningar om att vara mamma till en skolskjutare. 2018, 19 år efter massakern, öppnade Klebold upp i en intervju med CBC.

– Ett tydligt minne från den dagen är på morgonen när Dylan lämnade huset och sa ”hej då.” Och det var fortfarande mörkt. Jag hörde honom gå upp tidigt och gå snabbt förbi min dörr. Han var uppe lite tidigare än vad han brukade vara och jag visste inte varför. Jag stack ut huvudet utanför dörren och ropade hans namn, och allt jag hörde i mörkret var orden ”hej då”. Och sen slog han igen dörren, berättade hon i intervjun.

Förnekade sonens medverkan

När ryktet började gå om att det pågick ett attentat på skolan började ryktet gå om vilka det var som låg bakom det hela – men Susan ville inte tro att det kunde vara hennes son.

– Jag visste att något hände på skolan, någon slags skjutning, och att folk trodde att han var inblandad. Väldigt tidigt var jag i förnekelse. Jag kunde inte tro att min sin var kapabel till att skada andra människor, och Dylans vänner hade samma upplevelse.

Efter skolskjutningar är det vanligt att ställa sig frågan om det hade gått att förebygga – fanns det tecken på vad som skulle komma att ske, och hade man kunnat göra något annorlunda? För Sue Klebold var det en svår fråga. Hon hade i många år arbetat som lärare och undervisat ungdomar, och kunde inte se någon skillnad på hur sonen betedde sig jämfört med andra i hans ålder.

– Jag kan inte säga att Dylan gjorde något som oroade mig förrän han under sitt tredje år hamnade i bråk för första gången i sitt liv. Han hade några incidenter samtidigt, han rispade ett skåp i skolan, han och hans vänner hackade in sig på systemet i skolan för att han var en av datorteknikerna i skolan. Och han och hans vän Eric greps för att ha stulit något, berättade Sue.

Gick på bal dagarna före dådet

Dylan och Eric fick gå i samtalsterapi och gå ett program för att inte hamna i ungdomsfängelse, och för Susan såg det ut som att sonen kom på fötter efter sin stökiga tid.

– Bara dagarna före skjutningen så gick han på skolbalen, bara dagar för skjutningen. Han kom hem fyra på morgonen och vi pratade. Han sa: ”Tack för att du fick mig att gå, det var den bästa kvällen i mitt liv". Tre dagar senare medverkade han i en massaker. Vi var väldigt, väldigt förvirrade. Ingen av oss kunde förstå att han varit där av fri vilja, vi kunde inte tro det för det passade inte med hans liv.