Tre svenska kvinnor berättar: Därför är vi otrogna mot vår partner

Anja, 47:

”Vi hade det bra, min sambo och jag. Det rullade på. Vi bråkade aldrig. Hade ett regelbundet samliv. Prioriterade varandra och tog med jämna mellanrum ledigt från vardagen för att åka på långhelger utan barnen. Vi hade gemensamma intressen och vi ansågs nog vara det perfekta paret i bekantskapskretsen, har jag förstått i efterhand. På jobbet hade jag en kollega som jag jobbat tillsammans med i flera år. Per och jag brukade äta lunch tillsammans och vi gillade verkligen varandra. Det hände att han och hans fru åt middag med min sambo och mig, men umgänget kretsade mest runt oss två. Vi var kompisar helt enkelt. Men så råkade vi båda två, helt oberoende av varandra, ut för sorg. En nära vän till mig blev svårt sjuk och dog. Pers dotter drabbades av en allvarlig sjukdom. Det var en tung tid, där vi båda stöttade varandra. Och här någonstans förändrades vår vänskap till kärlek. Ingen av oss kan i efterhand förstå vad det var som hände. Vi hade varit vänner, utan några som helst romantiska känslor, i flera år, och nu plötsligt vände allt. Våra samtal fördjupades, det var som att möta en själsfrände, någon som förstod exakt vad jag kände. Det upplevde jag inte hemma. Dessutom var det som om jag för första gången på länge blev sedd för den människa jag faktiskt är. Det var inga känslor vi var stolta över. Får man lämna sin familj när ett barn är svårt sjuk? Får man lämna sin man när man har ett bra förhållande? Allt blev plötsligt oerhört komplicerat – och fantastiskt härligt och energigivande, mitt i mörkret. Att sitta tillsammans på jobbmötena och låtsas som ingenting var kittlande. Att smussla med sms hemma var spännande. Vi började komma med undanflykter för att kunna ses och ja, vi var helt klart otrogna. Vi bestämde oss för att ta steget, och det var det absolut svåraste beslut jag fattat i hela mitt liv. Vi hade bestämt en helg där vi båda skulle prata med våra respektive. För min man kom det som en blixt från en klar himmel, och han blev förkrossad. Jag grät. Han grät. Det var fruktansvärt. Att sedan berätta det för barnen, var lika hemskt det. Jag fick inget stöd från någon i omgivningen. Men Per kunde inte berätta den helgen. Hans dotter hade blivit sjukare, och det var helt enkelt inte läge att berätta. Det blev några skakiga månader. Min man och jag separerade, med allt vad det innebär i form av sämre ekonomi, ensamhet, förändrat vardagspussel. Samtidigt bodde Per kvar med sin familj, utan att berätta. Vi fortsatte vårt förhållande, och efter ett halvår berättade han slutligen för sin fru. Idag lever Per och jag tillsammans. Det har inte enbart varit en lek. Det har varit en jobbig resa hit. Hade jag fått välja hade jag helst sluppit den här upplevelsen. Det hade helt klart varit enklare att leva kvar med barnens pappa. Men det gick inte att blunda för de starka känslor Per och jag hade för varandra. Det hade också varit fel mot barnens pappa att ljuga och gå vidare som om inget hade hänt.”

Catarina, 52:

”Det har gått nästan 30 år sedan jag träffade min man. Vi har barn ihop och han var egentligen min första allvarliga kärlek. Jag tror att vårt förhållande är som alla andras, varken bättre eller sämre. Vi har våra ”up & downs”. Ibland bråkar vi, ibland surar vi. Men för det mesta rullar det på. Det är mycket vardag. Mycket tv. Ibland kan jag bli avundsjuk på par i bekantskapskretsen som verkar ha det mer passionerat, som får blommor av sin partner och som blir uppvaktade. Så är det inte hemma. För något år sedan började jag spela padel med några väninnor. Vi var tre stycken, och eftersom man bör vara fyra tog en av kompisarna med sig en bekant. När Sandra klev in på banan var det som om världen stannade. Hon var det absolut vackraste jag sett. Hon tittade på mig, presenterade sig och jag kunde inte röra mig. Jag blev varm. Kall. Rodnade. Det var som om jag blivit träffad av blixten. Men på något sätt kunde jag ändå genomföra matchen. Och Sandra kom tillbaka nästa tisdag igen. Och nästa. Ganska snabbt började hon och jag messa med varandra. Hon är singel och öppet gay. Jag har alltid varit hetero. Aldrig ens tänkt i termer om att bli förälskad i en annan kvinna. I början intalade jag mig att det bara var vänskap. Att jag hittat en kompis som var som jag. Tyckte att det var härligt att vid dryga 50 få en ny vän. Men efter några månader gick det inte att blunda för vad jag kände. Hela min tillvaro kretsade runt Sandra. På dagarna kom jag på mig själv med att fundera på vad Sandra gjorde, vad hon skulle säga om hon såg mig och så vidare och så vidare. Hela veckan längtade jag till den där ynka padeltimmen på tisdagskvällarna. Och jag hittade på en massa fåniga ursäkter för att messa henne och fråga henne om struntsaker. Sedan började vi ses för att äta lunch ibland. Det hände att vi tog en promenad på helgen. Det var uppenbart att hon kände samma sak för mig, och snart kunde jag inte förneka för mig själv. Jag drömde ju till och med sexdrömmar om henne på nätterna! Den där första gången sa vi aldrig något till varandra. Det bara blev så att vi kysstes. Och den där kyssen följdes av flera. Eftersom Sandra är singel och barnlös sågs vi så småningom hemma hos henne. De där kvällarna i hennes lägenhet har blivit vårt universum. Vår tid. När vi ses på tisdagspadeln är det som om inget har hänt. Trots att vi vet att vi om bara några dagar ska ses hemma hos henne och ha passionerat sex och djupa samtal. Eftersom hon är kvinna misstänker min man inget. Ingen annan heller. Samtidigt är jag livrädd för att min man eller något av barnen ska komma över våra sms-konversationer. Eller att någon ska förstå vad vi håller på med. Men jag har insett att jag måste bestämma mig. Som det är nu för jag min man och mina barn bakom ljuset. Det känns fruktansvärt. Att höra min man planera inför semestern, eller ännu värre, inför tiden då vi blir gamla, och att höra honom involvera mig i de planerna, är hemskt. Jag vet ju att jag inte vill dela den där framtiden med honom. Samtidigt är han en person som jag respekterar och tycker om. Jag vill inte såra honom. Dessutom har Sandra börjat ställa ultimatum. Jag förstår henne. Som det är nu går hon bara och väntar på mig – och jag är rädd att hon ska tröttna och välja någon som finns för henne på allvar. Jag har aldrig sett mig själv som en person som är otrogen. Jag kan inte se något försvarbart i det, över huvud taget. Att ljuga och smussla för den man lever med är oförsvarbart. Nu är jag den personen. Och jag vet att vad jag än väljer att göra kommer jag att göra någon annan illa.”

Josefin, 42:

”Jag vet egentligen inte om det jag varit med om kan kallas för otrohet. Min man och jag hade inte något dåligt förhållande. Däremot hade det gått slentrian i det mesta, passionen var bortblåst, vi hade nästan inget sexliv att tala om och romantiken var försvunnen sedan länge. Allt kretsade runt ”Familjen AB” och våra jobb. När vi inte ägnade oss åt våra respektive jobb, vi har båda två krävande jobb, var det körningar till aktiviteter, städning och barnen som gällde. Så en dag klev en kund in på jobbet där jag jobbar som projektledare. Det blev början på en intensiv romans. En romans där vi aldrig någonsin rörde vid varandra fysiskt. Däremot var det helt klart en flört, där vi hade djupa samtal och ständigt bekräftade varandra. Vi tog långa luncher, vi mejlade och vi sms:ade. Jag drömde om honom på nätterna. Fantiserade om honom på dagarna. Jag ansträngde mig lite extra med kläder, frisyr och smink när jag visste att han skulle till jobbet och jag började smussla med våra lunchdejter. Det blev aldrig något mer än så. Vi pratade heller aldrig om att vi skulle bryta upp från våra respektive förhållanden. Men det låg helt klart i luften, outtalat. Blickarna vi gav varandra. Vårt ständiga behov av att bekräfta varandra. Vår ambition att prioritera långa luncher på tu man hand. Min man fick aldrig veta. Och idag har den här personen bytt jobb och hemstad. Vi ses inte längre. Det känns sorgligt, men var nog det bästa. Han finns kvar i mitt liv som en bitterljuv dagdröm. Jag är glad över att jag inte tog steget. För fantasierna och det där märkliga förhållandet vi hade gav en krydda till mitt och min mans förhållande som idag är mycket bättre. Det kommer att förbli min hemlighet. En fantasi jag tar fram när allt känns tungt.”

Kvinnorna i texten heter något annat i verkligheten.