Småbarnspappan Samuel lät sin morfar flytta in hos familjen: ”Vill inte ångra något”

Så stöttar du någon i sorg – fem konkreta tips

Samuel satt vid sin morfars köksbänk. Kvällsmålet var redo att serveras. I en skål hade hans farfar hällt upp krossat flatbröd toppat med mjölk. Cornflakes från krigsåren. Året var 2011, och nu var det Samuel som kämpade. Han kämpade för att ta sig igenom en djup sorg efter att ha förlorat sina nära och kära.

Samuel var en av fem som gav sig ut på den ödesdigra resan med båten "Berserk" 2011.

Det var han, vännen Jarle Andhøy, två andra norrmän och en sydafrikan som gav sig ut på båtens sista etapp av expeditionen till Sydpolen.

Medan Andhøy och Massie gick i land fortsatte båten utan dem – och försvann. För gott. Båten sjönk.

Samuel var 18 år gammal. En ålder då man känner sig vuxen, men samtidigt fortfarande barnslig. Artonårige Samuel sökte trygghet när han kom hem.

– När jag kom hem ville både journalister från både hemlandet och utlandet få kommentarer. Då valde jag att söka skydd i min barndoms trygghet, nämligen i min morfars stuga.

”Det är inte det att han säger så mycket, men att ha honom vid min sida, som jag vet har upplevt mycket sorg själv under sitt långa liv, var på ett märkligt sätt ganska lugnande. Och tempot var på något sätt, också det, möjligt att hålla jämna steg med.”

Så beskriver Samuel sin vistelse i stugan i boken som han nyligen publicerat.

Farfar var en trygg hamn

För Samuel hade hans morfar varit just det under hela hans barndom: en trygg hamn.

– Han har alltid varit en del av mitt liv. Min mamma var ensamstående mamma med tre barn, och min morfar var bra på att avlasta henne. För mig var han en källa till trygghet i min barndom.

Efter båtolyckan kom Samuel och morfadern allt närmare varandra.

I den lilla röda stugan vid havet på Hellesøy satt de och pratade i timmar, utan avbrott. Runt det lilla köksbordet satt bara han och morfar, omgivna av gamla fotografier som berättade historien om generationer före dem.

– Vi började prata om ouppfyllda drömmar. På många sätt var det då den relation vi har i dag byggdes upp. Morfar blev mer än bara morfar.

Morfar, Arne Ulvolden, hade en gång, även han, haft stora drömmar. Men det blev inte av. Nu satt han där. Han hade passerat åttio. Hans ansikte med alla fåror bar prägel av livets resa, och hans kropp fungerade inte längre som tidigare. Tekoppen och fåtöljen blev den nya vardagen. De täta besöken från Samuel var veckans höjdpunkt. Att hämta posten från brevlådan var dagens seger. Att Samuel bodde där under en period var ett äventyr i sig.

”Hans största äventyr var de gånger jag kom på besök”, skriver Samuel i boken.

Men äventyret skulle inte sluta där, med det långa besök i morfaderns stuga för att läka sorgen efter olyckan. Det var bara början. Början på äventyret de snart skulle ge sig ut på. För Samuel ville att hans morfar skulle tänka på något annat än att planera sin död.

Gjorde en gemensam bucket list

”Ska vi inte göra en bucket list, morfar?”

Bucket list. En ny term för en man över åttio år. Men när Samuel förklarade att det innebar att göra en lista över allt man vill göra och uppleva, var morfadern med på noterna.

– Vi började efter att morfar hade fått ett brev från kommunen. Brevet innehöll en bedömning kring om morfar skulle flytta till ett vårdhem eller fortsätta bo ensam.

Samuel vände på brevet från vårdhemmet och lät morfadern börja fylla det tomma bladet, med sina drömmar. Allt eftersom tiden gick fylldes arket – som egentligen var en påminnelse om att han närmade sig döden – med liv. Ett ark med så många drömmar. Drömmar som morfadern sedan länge hade lagt på hyllan.

Gav sig ut på en resa

Tillsammans trotsade de morfaderns ålder och gav sig ut på en resa. Utomlands.

Först åkte de till Sydamerika. Där korsade de Anderna mellan Argentina och Chile på en gammal motorcykel med sidovagn.

Senare reste de till Papua Nya Guinea – platser som min farfar hade drömt om att besöka sedan 80-talet.

– Det här var platser han hade drömt om sedan han var liten pojke.

– Innan min morfar åkte kunde han knappt gå till sin egen brevlåda. Men på resans tredje dag gjorde han armhävningar i poolen.

– Lycka kan inte bota cancer. Men om du är lycklig kanske du gör bättre val. Du kommer ut, rör på dig mer, äter bättre. Något magiskt hände.

Väl tillbaka i hemlandet återgick man till vardagen.

– Ett tag hamnade morfar på ett vårdhem. Plötsligt var det som om han inte längre hade något att se fram emot.

– På vårdhemmet hade han allt han behövde. Människorna som arbetade där var änglar. Han fick mat, medicin och kunde ringa på en telefonlinje om han behövde hjälp.

– Men det blev så tydligt att det fanns en slutstation. En slutstation före döden. En plats utan framtid. Det finns en gräns för hur motiverande det är att vara på en plats man vet att man kommer att vara tills man dör. Så jag frågade honom om han ville flytta in hos oss.

Först sa han att han inte ville vara till besvär. Men Samuel försäkrade honom att han inte skulle vara det.

– Här är han en del av vardagen och hjälper till att ta hand om barnen när han kan.

– Morfar har hjälpt mig att fatta beslut i livet utifrån vad jag vill. Den dagen jag ligger på min dödsbädd kommer jag inte att ångra något. För en dag kommer vi att dö, men alla andra dagar kommer vi att leva.

Detta är en artikel från Feminas systersajt KK.no