Nina Åkestam är reklamaren som blev forskare, med fokus på kvinnofrågor, jämställdhet och feminism i reklam.

I ett Facebook-inlägg skriver hon nyligen svaret på en fråga hon ofta fått när hon föreläser om sin forskning: ”Om vi visar människor som är normalviktiga eller till och med överviktiga i reklam, är det verkligen ansvarstagande? Bidrar vi inte till ökad ohälsa då genom att signalera att det är okej att vara tjock?”

Läs också: Sexistisk reklam förbjuds i kollektivtrafiken

Nina Åkestams svar är nej. Det är snarare tvärt om, menar hon.

”De senaste decennierna har reklammodellers genomsnittsvikt sjunkit kraftigt. Samtidigt har andelen överviktiga och feta i världen ökat. Om det finns något samband mellan modellers och vanliga människors vikt, verkar det alltså snarare vara negativt.”

Hon tror inte heller att det smala skönhetsidealet har fungerat som en broms för den så kallade fetmaepidemin. Att det hade gått ännu snabbare annars.

”Nej, så verkar det inte heller vara. Det finns många studier av vad som motiverar människor att exempelvis träna eller gå ner i vikt. Att titta på bilder av smala människor, eller att bli kritiserad för sin vikt, är inte en stark motivator alls. Snarare kan den ha motsatt effekt, eftersom det krävs självförtroende för att göra en större livsstilsförändring.”

Hon skriver istället om hur de reklamer vi ofta ser med magra modeller kan trigga ätstörningsbeteenden hos personer som har eller haft sådana problem tidigare.

”Det är en annan viktig aspekt av den här frågan: hälsa är så mycket mer än vikt. Jag vet att vi nu har hamnat i ett läge där media och populärkultur nästan alltid förväxlar begreppen. Det har blivit omodernt att säga att man vill vara smal, så då säger man att man vill se hälsosam ut istället. Men det är hittepå. Dels för att hälsa inte syns utanpå. Dels för att hårt tränande och begränsat ätande är direkt ohälsosamt. Ätstörningar som ortorexi och anorexi är fruktansvärda sjukdomar som skadar både psyke och kropp. De kan i värsta fall leda till döden. Det gör inte ett BMI på 22 eller 27 eller vad nu de inte så smala människor vars existens i reklam vi diskuterar kan tänkas ha. Alla smala är givetvis inte ohälsosamma. Men det är inte alla tjocka heller. Och vi kan inte säga något om en människas hälsa baserat på en bild i en annons.”

Och det viktigaste av allt, menar Nina Åkestam:

”Det är inget problem att signalera att det är okej att vara tjock eller normalviktig, för det ÄR okej att vara tjock eller normalviktig. Precis som det är okej att vara jättesmal. Man måste inte vara hälsosam för att få existera, det står inte någonstans i vårt demokratiska samhällskontrakt. Och för den som vill hävda att det är omoraliskt att vara överviktig eller ohälsosam för att man då kostar samhället pengar vill jag ställa en motfråga: är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha? Där människovärde mäts i intäkter och utgifter? Där vi gör oss av med äldre, med barn, med cancersjuka, med brottslingar, med ätstörda, med utbrända, med forskare, med konstnärer, med alla som av olika orsaker i reda pengar kostar samhället mer än de bidrar med? Nej, så klart inte.”

Hon avslutar med att förtydliga hur reklambranschen bör prioritera när man väljer sina modeller, utifrån vetenskap och fakta.

”Människovärdet är okränkbart, oavsett kroppstyp. Ingen ska behöva försvara sig på grund av hur deras kropp ser ut på bild. Och reklamen ska inte behöva anpassa sig till hälsofascism när vi vet att blandade kroppstyper i reklam både säljer bättre och får konsumenter att må bättre.”

Inlägget gillas av över 1000 personer och fylls fortfarande på med hyllande kommentarer.

Se hela inlägget här:

Foto: Volante Förlag

Artikeln publicerades först på MåBra.

Läs även: Läs Nina Åkestams hyllade text om vår tids feminism: Känner mig så anklagad

 

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: