Johanna Bälter hade levt med en man i tolv år när hon träffade den kvinna hon inte kunde glömma. Tillvaron blev kaosartad, men idag känner Johanna ett inre lugn.

Foto: Jennifer Glans

När Johanna Bälter en vårdag 2016 reste upp till Stockholm kunde hon inte föreställa sig att hennes liv i ett slag skulle förändras i grunden.

Där, mitt bland gemensamma vänner, fanns hon. Kvinnan som skulle komma att bli Johannas största kärlek och som skulle få henne att omvärdera allt hon trott om sig själv. Men på resan upp från Hultsfred var Johanna fortfarande en helt vanlig heterosexuell trebarnsmamma. Hon hade en fin relation med barnens pappa Roger. De trivdes ihop, även om Johanna kunde känna att den där gnistan saknades.

–Vi kände nog båda att det saknades något, men vi fungerade bra i familjeprojektet. Jag hade sedan länge accepterat att jag inte skulle få uppleva den där himlastormande kärleken, men det var okej ändå, säger Johanna, som med facit i hand förstår varför det här med närhet inte var så viktigt för henne.

För många år sedan, när hon gick i nian, funderade hon kring kärlek och förälskelse och kom fram till att hon inte kunde tänka sig att ha sex med det motsatta könet. Tanken stannade där. Hon antog att hon var osäker på sin identitet och sökte sig själv – att det var så här det skulle kännas. På hemorten talade man inte om bi- eller homosexualitet och man levde enligt normen. Så Johanna stoppade huvudet i sanden. Att hon skulle kunna attraheras av en kvinna fanns inte.

–Jag dejtade killar och träffade så småningom Roger, som jag levde med i tolv år. Vi fick tre barn i snabb takt och livet lunkade på, säger Johanna och berättar om den där ödesdagen 2016 då hon reste upp till Stockholm. Den dagen markerar ett före och ett efter i hennes liv. För där fanns hon.

Något var annorlunda

Johanna kan inte riktigt förklara vad det var som gjorde att hon föll. Men från den stunden visste hon att något var annorlunda. Inte på ett medvetet plan kanske. Men känslomässigt.

–Vi pratade inte så mycket under helgen i Stockholm, men på natten drömde jag om henne. Drömmen var intensiv och så verklig, jag vaknade av att jag trodde hon låg bredvid mig med min hand i hennes…

Dagen efter, när hon åkte hem, kände hon sig helt tom inombords.

–Det var en sorg att tänka att jag inte skulle få träffa henne igen. Men jag begrep inte varför jag kände så starkt och varför drömmen påverkade mig så mycket. Så jag bet ihop och tänkte att jag fortsätter som vanligt, det går nog över. Men det gjorde det inte. Jag kunde inte släppa tanken på henne.

Johanna kontaktade kvinnan hon nyss träffat och öppnade sitt hjärta. Hon skrev: jag vet inte vad detta är, men jag kan inte sluta tänka på dig.

–Jag behövde reda ut mina känslor, annars skulle jag ångra mig resten av mitt liv. I det läget hade jag inte en aning om hon var intresserad av mig på det sättet. Det enda jag visste var att jag var superförälskad. Jag kände mig helt euforisk.

Överväldigande möte

Hon fick ett fint svar. Visst kunde de ses och prata! Johanna åkte upp till Stockholm igen med fjärilar i magen. Hon tänkte att det skulle vara bra att mötas eftersom det möjligen skulle ta udden av den där fladdriga förälskelsen. Sedan kunde hon återgå till sitt gamla liv.

–Men när jag såg henne så bara visste jag. Att jag ville ha en framtid med henne. Vi sågs som hastigast, men känslan var överväldigande. Jag förstod då att det var omöjligt att återgå till det som varit.

Johanna åkte hem och funderade på hur hon skulle berätta för sambo och barn att hon blivit kär i en kvinna. Eller, att hon blivit kär i en person, som råkade vara en kvinna.

– Jag förstod att det var omöjligt att återgå till det som varit, säger Johanna som blev kär i en annan kvinna.

Foto: Jennifer Glans

–Roger tog det bra, han är en öppen person som förstår att förälskelse inte är något man kan styra. Men jag tror att det var lättare för honom att det var en kvinna och inte en annan man…

För Johanna ställdes allt nu på sin spets och känslorna åkte berg-och-dalbana. Å ena sidan sorgen över att splittra familjen. Å andra sidan den totala lyckan över sin nya kärlek. Barnen tog beskedet bra, även om de också blev förtvivlade över att deras föräldrar skulle separera. Johannas mamma gladde sig å dotterns vägnar, för henne var det inga konstigheter. Mest gruvade hon sig för att berätta för sin pappa.

–Jag var jättenervös, vi har en mera ordlös kommunikation och pratar inte känslor på samma sätt som mamma och jag. Han stod och stekte abborre när jag berättade. Han frös en sekund med stekspaden i handen. Sedan sa han; jaha och när får jag träffa henne? Det var ett av mina finaste ögonblick i livet, han älskar mig precis för den jag är.

Dominoeffekt

Johanna tystnar och låter blicken vandra över Stockholms takåsar; staden som numera är hennes.

–Det blir en slags dominoeffekt när man utsätter sin omgivning för en sådan här nyhet. Det var nog tufft för pappa att möta släkten. Jag har fått många frågor, men det har gått bra. Vissa från gayvärlden har tyckt att jag måste stå upp för detta och dela med mig av min historia, för att inspirera. Vilket jag gärna gör, det är så viktigt för mig att kärlek måste vara fri, att man har rätt att älska vem man vill. Men för mig handlar detta om kärlek, inte om kön.

I juli 2017 flyttade hon upp till Stockholm och november samma år separerade hon och Roger. Hon började på ett nytt jobb och flyttade till en egen lägenhet. Hon kände sig ”hög” på livet och superstark. En tid därefter kraschade hon.

–Det blev för mycket, allt hade gått så snabbt med flytt, separation, nytt jobb, ny kärlek, ny livsstil. Jag körde på i ett år till, sedan blev jag sjukskriven för utbrändhet. Den intensiva, känslomässiga berg- och dalbanan och alla stora livsförändringar gjorde mig så utmattad att jag till slut blev avstängd. Jag behövde landa i min nya livssituation. Min dröm var att bygga upp ett liv med min flickvän och våra barn, men tyvärr slutade vi att kommunicera…jag ”försvann” känslomässigt, allt blev som en grå filt, det kändes som att jag inte kunde andas.

"Schabblade bort"

Johanna konstaterar sakligt att hon schabblade bort kärleken mitt i detta känslomässiga kaos. Det är något hon ångrar djupt. För även om hon och hennes livs kärlek är vänner, har de idag inget förhållande.

–Jag vet att det är henne jag vill leva med och framtiden får utvisa om det blir vi. Jag älskar henne och det kommer aldrig att finnas någon annan för mig. Så länge kärleken har ett ansikte så går inte det att byta ut, genom att försöka träffa någon annan. Vi har en bra relation i dag, men jag anser att det var mitt livs största misstag att inte hålla fast vid den största kärlek jag har upplevt. Det är en stor sorg att vi aldrig hann få en vardag ihop, säger Johanna, som trots hjärtesorgen som hon så öppet blottar, strålar av ett inre ljus.

–Jo, jag är tillbaka igen och kan känna livsglädje och tacksamhet över det jag har. Det finns ingen okomplicerad relation och man måste investera för att få tillbaka. Om vi hade träffats under andra omständigheter så hade det nog varit enklare. Men jag känner mig jättetacksam över att ha fått uppleva en så stor kärlek. Jag känner mig stark och har fått ett inre lugn som hjälper mig. Nu flyr jag inte längre från mina känslor, jag har saktat ner och försöker att bara vara.

Tålamod och tillit

Medan hon bidar sin tid jobbar hon med sig själv och tillbringar så mycket tid som möjligt med sina barn.

–Jag har tack vare denna erfarenhet lärt mig mer om tålamod och tillit. Att ha tillit till processer och att förstå att saker sker av en anledning. Det är först i efterhand man ser helheten. Jag känner mig trots allt hoppfull. Vår kärlek är oförlöst och jag tänker ofta på vad som hade kunnat bli om jag bara… men jag vill inte fastna i den känslan. Jag vet inte om vårt ”sen” någonsin kommer. Men fram till dess vill jag leva i kärlek.

Fakta

  • Namn: Johanna Bälter
  • Ålder: 37 år.
  • Familj: Barnen Noa, 10, Elias, 9 och Mila, 8.
  • Bor: I Stockholm.
  • Gör: HR-partner på Karolinska.

Läs mer:

Hannah och Patrick Ekwall om cancerbeskedet: Ovissheten är värst

Josephine bar bästa vännen Hannahs barn: ”Är så tacksam”

Petra Mede om att få barn som 43-åring: ”Förstår inte hur jag tänkte innan”

Se mer inspirerande innehåll från oss på Femina: