Mormors gamla kofta har sålt för miljoner: ”En skattkista”

Nybörjarguide till meditation

Uppe i de branta sluttningarna på Lofotens mäktiga fjäll, där stigar formats av både djur och människors steg och vanor, syns hon ofta – klädd i stickade tröjor som lyser i takt med himlen.

Oavsett om det är en rosa-orange soluppgång som färgar landskapet, eller en dag då solen inte visar sig alls och man får nöja sig med det blå skymningsljuset och iskristallerna som glittrar likt ett täcke över fjälltopparna, lyser hon upp stigarna året runt.

Den gemensamma nämnaren är att hon är klädd i färgglad ull, som har ursprung i jorden och stigarna hon trampar på.

Nu befinner sig Helene Myhre i huvudstaden, långt från Lofoten. Klockan är bara två, men även i Oslo är det mörkt. Ändå är hon lätt att lägga märke till: färgstark som alltid, klädd i sitt eget klädmärke och redo att berätta hur allt började.

Mormors skattkista

Helene tar oss med till morföräldrarnas stuga i Rauland – den som hennes morfar själv byggde och som nu gläder en ny generation. Under snedtak och furuklädda väggar stod garderober fyllda med kläder som morföräldrarna brukade använda i stugan.

– En gång för några år sedan öppnade jag garderoben för att titta på mormors kläder. Det var som att öppna en skattkista fylld med gamla anoraker och ulltröjor i alla möjliga färger och mönster.

– Det var mycket gammal norsk design som fortfarande höll hög kvalitet, trots att kläderna var över 30 år gamla.

Hon lånade med sig några av tröjorna – och de blev också grunden till en idé hon ville förverkliga: sitt eget klädmärke.

År 2024 köpte hon och fästmannen Andreas Hem ett hus i Lofoten, där de bor stora delar av året – i takt och otakt med naturen, ljus och mörker, sol och vind.

1,2 miljoner människor känner henne som @helenemoo. I pastellfärgade ulltröjor bestiger hon Lofotens fjälltoppar – eller tar ett isbad bara ett stenkast från huset.

Efter många fjällturer lade hon märke till en sak:

– Nästan alla jag mötte var klädda i svart, vitt eller brunt. Då tog jag fram tröjorna från mormor och började använda dem i stället. Man har ju alltid ull innerst – så varför inte också ytterst? Det är ju genialt att kunna bära varm ull och samtidigt känna sig bekväm.

Bilderna på Helene i färgstarka tröjor fick följarna att undra var de kunde köpa plaggen.

Hon tittade på etiketterna. På en av dem stod det “Benetton”.

– Jag kontaktade dem för att höra om tröjan fortfarande gick att köpa, men de sa att den var från en gammal kollektion.

– Jag har haft tur som kunnat gå på skattjakt och hitta fina gamla tröjor, men alla har inte den möjligheten. Jag ville ge dem chansen.

Hon förklarar entusiastiskt hur viktigt det är med hållbara plagg av kvalitet.

– Jag vill inte uppmuntra till att köpa nytt och fylla garderoben. Man behöver inte så mycket. Har man bra kvalitet och hållbara plagg, håller de hela livet – och kan leva vidare i generationer, precis som mormors tröjor.

Att förverkliga drömmen

Förfrågningarna fortsatte att strömma in från hela världen. Följare var nästan besatta av att få tag i mormors ulltröjor.“Jag skulle betala vad som helst för den där koftan! Var har du köpt den?”

Men alla frågor får inte det svar man vill ha. Det fick Helene att tänka om, ifall tröjan nu inte längre tillverkades, kunde hon inte skapa ett eget klädmärke, inspirerat av mormors garderob?.

– Jag ville skapa ett märke som känns bra i magen, där produktionen sker på ett etiskt sätt. Jag vill inte sätta mitt namn på något som inte grundar sig i det jag står för.

Hon började undersöka om det gick att producera allt i Norge.

– Då hittade jag Oleana-fabriken. De kan verkligen ull, och allt tillverkas på ett hållbart sätt i Norge med goda arbetsvillkor.

Hon kontaktade dem och delade med sig av sin dröm – som nu var på väg att bli verklighet. Drömmen om att skapa sitt eget klädmärke i samarbete med Oleana. Snart fick hon komma på besök till fabriken, som ligger cirka 20 minuter från Bergen.

– Det var ett lugnt och fridfullt område, som samtidigt var fullt av liv från fabriken.

Fabriken drivs av Gerda Sørhus Fuglerud, som för vidare det livsverk hennes mor en gång var med och startade. Här designas, stickas och sys alla plagg i Norge – närmare bestämt i Arna, en stadsdel i Bergen.

– Det finns få sådana företag kvar. De flesta märken som uppfattas som norska produceras delvis eller helt utomlands.

– Fabriken ser ganska industriell ut, och utifrån verkar det nästan som om inget händer. Men där inne arbetar de – och de är verkligen arbetsmyror. Byggnaden har stora fönster med utsikt mot både fjord och fjäll.

Under besöket fick Helene träffa flera av de anställda – bland annat en kvinna som kettlar, det vill säga syr och fäster ihop maskor vid hals, muddar och kanter på stickade plagg.

– Hon hade gjort det i tjugo år, och började gråta när hon berättade hur mycket hon älskade sitt jobb och att få arbeta med händerna. Det är ju inte självklart i en allt mer digital värld.

– När man vet hur många fabriker som har usla arbetsförhållanden och låga löner, var det fint att se människor som trivs och verkligen brinner för sitt arbete.

Nytt liv i det gamla

Helene fick se fabriksarkiven, där det låg mönster från 1990-talet.– I ett av skåpen hittade jag en gammal tröja. Jag tog upp den och frågade Gerda: “Säljer ni inte den här längre?”.

Tröjan som för fabriken var gammal, var för Helene helt ny. Den fick nytt liv – och mönstret användes som mall till en av tröjorna i hennes eget märke, Moo Knit.

– Att kunna ta fram tidlösa, gamla mönster och ge dem nytt liv har varit fantastiskt.

Hon har också återupplivat mormors gamla tröja.

– Den är uppkallad efter mormor: Torgunn. Hon blev så glad att hon började gråta när jag berättade det.

– Mormor var också med på lanseringen, och jag är så tacksam över att ha fått dela resan med henne.

Vad mer än mormors garderob och gamla mönster inspirerade dig?

– Naturen och dess kontraster, utan tvekan! Jag älskar en rosa himmel, så den första kollektionen är inspirerad av de vackra färgskiftningarna i nordnorsk natur.

– Jag ville också skapa en blå tröja, inspirerad av vinterns färger. Om tröjan kan få någon att vilja gå ut även under den mörka årstiden, blir jag oerhört glad. Att komma ut är så viktigt för psyket. Målet är att tröjorna ska vara mer än bara kläder – de ska ge motivation att göra det man tycker om och att komma ut i naturen.

Moo Knit – succé på rekordtid

Helenes klädmärke Moo Knit sålde för över en miljon kronor på under fem minuter vid lanseringen i slutet av oktober, och passerade fem miljoner i omsättning en vecka senare – främst via webbutiken, med fokus på hållbara ullprodukter. Det rapporterar Finansavisen.

– Det är så roligt att se andra bära mitt märke. Tröjorna har beställts från allt från Norge till Kanada.

Hon stannar upp och tänker på mormor – kvinnan som är hennes största inspirationskälla.

– Min dröm är att någon en dag hittar mina tröjor i garderoben när jag blivit gammal. Att tröjan till slut blir det billigaste plagget man äger, eftersom man använt den så mycket.

Det välbekanta och kära

År 2023 samarbetade Helene Moo med garn- och stickmärket Skappel i kollektionen Skappel x Helenemoo. När kollektionen lanserades online kraschade webbutiken, och allt sålde slut på rekordtid.

Men vad är det som gör stickade tröjor så populära?

– Under och efter pandemin fick vi verkligen upp ögonen för det taktila, det nära och välbekanta, förklarar Ida Elise Eide Einarsdóttir, modechef på den norska tidningen KK.

– I oroliga tider söker vi oss till det som känns tryggt och jordnära.

Under pandemin blev allt från pussel och bananbröd till handarbete trendigt. Många började sticka för första gången.

– Och det verkar inte gå över – snarare tvärtom. Det handlar både om det taktila och det nostalgiska, om det närproducerade och glädjen i att skapa själv – i kontrast till fast fashion och trendkarusellen som snurrar allt fortare.

– Det handlar också om kvalitet framför kvantitet, men det kostar. “Lyxstickat” är inte för alla, men plagg av kvalitet håller längre och används mer.– Förhoppningsvis är det plagg man kan ha hela livet och som kan ärvas vidare – en investering, helt enkelt. En sak är säker: sticktrenden är här för att stanna, oavsett om man stickar själv eller köper färdigt.

Elise påpekar att utmaningen ligger i hållbarhet och pris. Det gör också att kopior lätt uppstår – något Helene själv har upplevt, då ett stort modeföretag kopierade en av hennes tröjor.

– För de flesta är ekonomin fortfarande ansträngd, och även om framtiden ser något ljusare ut, är världen så osäker att man inte kan veta. Det blir intressant att se hur hållbarhet och kvalitetskrav ska balanseras mot pris och tillgänglighet.

– Konkurrensen är stenhård, och marginalerna små. Samtidigt har konsumenterna blivit både kunniga och krävande.

Den här artikeln har tidigare publicerats i Feminas norska systertidning KK.no.