Vivienne Westwood – hela vägen till finrummet
1977 skulle ingen vettig människa ha förutspått ett samarbete mellan Burberry och Vivienne Westwood. Den konservativa regnrocksmakaren och den vilda punkdrottningen kunde inte ha stått längre ifrån varandra.
Men 2018 hade Burberry förvandlats till ett modernt modehus, lett av stjärnornas favoritdesigner Riccardo Tisci, och Westwood hade byggt upp ett globalt modehus och adlats av drottning Elizabeth. Plötsligt var det helt logiskt att de i höstas lanserade en gemensam kollektion.
Vivienne Westwood har gjort en unik resa till modetoppen. De flesta designers arbetar sig upp via etablerade modehus, men Westwood har alltid gått sina egna vägar. ”Jag vill göra samma saker fast på annorlunda sätt”, har hon sagt om sin metod. Och ingen är vassare än Vivienne på att dekonstruera modehistorien och sedan sy ihop den på nytt.
Fick panik av tanken på att bli hemmafru
Hon föddes 1941 i en by i mellersta England. Redan tidigt visade hon kreativa talanger men hon utbildade sig till lärare, gifte sig vid 21 med Derek Westwood, födde sonen Ben året därpå och där kunde sagan med en lycklig upplösning ha varit slut.
Men fru Westwood drabbades av panik och såg framför sig hur en framtid som hemmafru skulle innebära långsam intellektuell kvävningsdöd. Hon skiljde sig från Derek och levde under små omständigheter i flera år.
1965 mötte hon en annan man som skulle förändra hennes liv. Malcolm McLaren var Dereks motsats, en snurrig och revolutionär konstskoleelev som gav Vivienne en politisk medvetenhet och en ingång till tidens radikala debatt. De två skulle också komplettera varandra kreativt: han kom med slagord och idéer, hon skapade. Men snart var deras privatliv en katastrof. När de fått sonen Joe visade sig Malcolm vara totalt ansvarslös och Vivienne fick leva på svältgränsen med två barn att försörja. Tack vare generösa studiesystem kunde hon gå en bildlärarutbildning på Goldsmiths college.
När det glada 1960-talet led mot sitt slut började modevärlden förändras och en våg av 50-talsnostalgi drog över London. Malcolm, med näsa för vad som låg i tiden, hyrde in sig i butiken Let it rock på Kings Road i Chelsea där han sålde rockplattor, läderjackor och jeans. Vivienne, som var flink vid symaskinen, fick idén att tillverka och redesigna t-shirts med rockmotiv. Med hjälp av paljetter, guldspray och kycklingben skapade hon rock-tishan som vi känner den, och hon kunde ha fått en plats i modehistorien redan här. I dessa plagg, som i dag hänger på Victoria & Albert Museum, anar man såväl glamrock- som punkmodet.
Butiken blev populär bland bikers och stylister, men Malcolm och Vivienne ville inte fastna i retroträsket. De märkte att något annat låg i luften. Termen ”punk” var inte etablerad men något rörde sig inom mode, konst och musik. 1973 åkte de till New York för att visa sina kollektioner på en branschmässa, och förlade sin visning till legendariska Chelsea Hotel. Under några kokainstinna veckor hängde de på rockklubbar med Andy Warhol, New York Dolls, Debbie Harry och resten av stadens underground-elit. Vivienne och Malcolm fick varsin vision; hon såg hur hon skulle skapa en modebaserad motrörelse, han bestämde sig för att bli rockmanager.
Om jag hade blivit adlad enbart för att ha skapat punken hade jag tyckt att det varit i sin ordning
Hemma i London började de förena sina visioner. Dels döpte de om sin butik till Sex och började sälja plagg i läder och latex, inspirerade av sadomasochistisk kultur. Dels började de forma ett rockband av de tonåriga slashasar som hängde i butiken.
Under 1975 utvecklade Vivienne punkmodet med en bisarr mix av remmar, blixtlås, skotskrutigt ylletyg och gummi. Hennes t-shirt med nakna cowboys ledde till en fällning för förargelseväckande beteende och då vaknade även medias intresse.
När Malcolm sedan fick ordning på sitt unga rockgäng var revolutionen ett faktum. I november 1975 gjorde Sex Pistols sin första spelning och under den stekheta sommaren 1976 spred sig punken som mode, musikform och luddig idé om uppror över landet. Det var en våldsam och omvälvande tid och Vivienne befann sig i stormens öga. Hon klädde Sex Pistols och uppträdde själv i fantastiska utstyrslar, festade och slogs och blev en av landets mest omskrivna kvinnor.
”Jag är stolt över punken. Om jag hade blivit adlad enbart för att ha skapat punken hade jag tyckt att det varit i sin ordning” uttrycker hon i sin självbiografi.
80-talet blev en kreativ guldålder
När 70-talet nått sitt slut och luften gått ur punken tog duon dock sats mot att bli seriösa modeskapare. Den nya riktningen var historisk och romantisk, och deras första riktiga kollektion Pirates från 1981 hämtade inspiration i historiskt och etniskt mode. Efter en bitter brytning med McLaren blev 80-talet en kreativ guldålder för Vivienne. Hon grävde ner sig i modehistorien, demonterade den och rekonstruerade den. Ett resultat var mini-crinin från 1985, en osannolik men funktionell kortkort krinolin som stilbildande.
Under decenniets andra hälft vände hon blickarna mot det traditionella konservativa England och laborerade med tweed och skotska ylletröjor. Hon blev också mer uttalat politisk och poserade på ett tidningsomslag utklädd till Margaret Thatcher med rubriken ”This woman was once a punk”. Hon gjorde kort sagt allt för att provocera högern, vänstern och alla däremellan.
Medan hennes rykte växte var verksamheten ännu småskalig. Vivienne skötte allt med hjälp av sönerna Ben och Joe. Då inträdde Carlo D’Amario som hennes affärspartner och förde in italiensk modeprofessionalism i företaget. Han såg att det var läge att växla in lite av trovärdigheten mot finansiella intäkter. Inför Paris-visningarna 1993 övertalade man Linda Evangelista och Naomi Campbell att visa Westwoods kollektion. Ett par gigantiska platåskor blev för svåra för Campbell som ramlade på ändan inför hela modevärldens ögon och kameror. Men Vivienne jublade – denna typ av antireklam passade henne perfekt.
Kollektionen hette Anglomania och beskrevs som ”brittisk excentricitet för att utrycka extrovert kvinnlighet” vilket sammanfattar hela Westwoods karriär: även i sina mest provokativa ögonblick visar hon en kärlek till det urbrittiska och det feminina.
”Mina kläder har en historia. De har en identitet. De har en karaktär och ett syfte. Det är därför de har blivit klassiker, för att de fortsätter att berätta en historia” menar hon.
Ungefär där blev Westwoods imperium ett självspelande piano som expanderat stadigt över världen. Hon driver numera flera olika linjer och producerar herrkläder och smycken. Ekonomiskt är företaget ingen tyngre aktör, men som influencer tillhör hon eliten. Inte minst har hon blivit kändisarnas favorit. Cameron Diaz, Kim Kardashian och strama Theresa May är några av dem som väljer Westwood.
1992 gifte sig Vivienne med den 25 år yngre Andreas Kronthaler (förebild för filmkaraktären Brüno) och tilldelades samma år imperieorden av drottningen. Att hon vid tillfället inte bar trosor avslöjades när hon gjorde en svängom för fotograferna.
Westwoods styrka som modeskapare är att hon är både praktiker och teoretiker. Hon anses genial vid tillskärningsbordet, med en unik idérikedom och förståelse för hur material kan bete sig och falla. Hon har också en aptit på litteratur och historia, som hjälper henne att bryta ner modehistorien och sätta ihop den i nya former. Sist men inte minst har hon en instinkt för vad som ligger i luften – i snart 50 år har hon skapat trender i stället för att följa dem.
Köp mindre, välj noga, vårda plaggen
Det senaste decenniet har hon profilerat sig mer som miljöaktivist än som designer och vänder sig egentligen mot den marknad hon är en del av. ”Buy less, dress up” och ”consumption is the enemy of culture” är några motton för höstens kollektion.
”Vad jag alltid försöker säga är: köp mindre, välj noga, vårda plaggen. Fast jag skulle lika gärna kunna säga: köp Vivienne Westwood!” är en klassisk och talande uppmaning.
2014 rakade hon av sig håret för att rikta uppmärksamhet mot klimatkrisen, och den nya kollektionen med Burberry är framtagen till förmån för miljöorganisationen Cool Earth. Hon har agiterat hårt mot bränsleutvinningsmetoden fracking, hydraulisk spräckning, och 2015 körde hon en stridsvagn till dåvarande premiärministern David Camerons bostad för att ställa honom till svars.
Kritiker viftar bort hennes aktivism som PR-snack och hon har också varit i blåsväder kring arbetsförhållanden och skatteplanering. Men man kommer inte ifrån det faktum att hon har en förtjänst i att modebranschen i dag har etik- och miljöfrågor så högt på agendan.
”Det jag gör i dag är fortfarande punk”, säger hon. ”Att skrika om orättvisor och få folk att tänka efter, även när det känns obekvämt”.
VIVIENNE WESTWOOD
FÖDD: År 1941 i Tintwistle, England.
FAMILJ: Maken Andreas Kronthaler, sönerna Ben och Joe.
BOR: 1700-talshus i Clapham, London.
TITEL: Dame Commander of the Most Excellent Order of the British Empire.
AV STAFFAN WILSSON
FOTO BRETT LLOYD/BURBERRY, ALBERTO PEZZALI, IBL M FL