Josselin levde med mörka familjehemligheten i 30 år
– Pappa sa till mig att vi inte fick berätta för någon, det måste stanna inom fyra väggar, säger hon.
Det händer mycket i Josselin Freytes Peñas, 43, liv just nu. Hon har precis skrivit på kontraktet för ett drömjobb där hon ska coacha kvinnor som av olika anledningar har svårt att komma ut i arbetslivet. Hon har anlitats av en folkhögskola för att ge föreläsningar och dessutom har hon och sambon Johanna bestämt att de vill satsa på att bilda familj.
Mycket av det som händer i hennes liv hade kanske inte blivit verklighet om hon inte bestämt sig för att gå ut och berätta om den familjehemlighet hon levt med de senaste 30 åren.
– Det är som om en sten har släppt från mina axlar. Jag kan andas, jag är fri, säger hon.
Berättade om uppväxten i Älskade Husby
Det var i SVT-dokumentären Älskade Husby, som släpptes i januari 2020, som Josselin för första gången någonsin berättade sin historia. En historia om svek och lögner, men också om villkorslös kärlek, förlåtelse och familjeband som inte går att bryta.
Det är en historia som egentligen tar sin början i Venezuela i mitten av 1970-talet. Josselins föräldrar, som båda kommer från fattiga förhållanden, träffas och blir förälskade. 1976 föds dottern Josselin. När hon är tre år gammal bestämmer sig familjen för att flytta till Sverige – ett land på andra sidan jorden som de inte vet mycket om, men där en kompis har fixat ett jobb åt Josselins pappa.
– Jag tror att vi bodde hos min pappas vän först, men sen fick vi erbjudande om en lägenhet i Husby efter ett tag, säger Josselin.
1980, strax efter att de kommit till Sverige, föds lillebror Juan. 1986 kommer lillasyster Joanna och 1989 minstingen Jennifer. Familjen lever ett till synes vanligt liv i Stockholmsförorten.
– Jag minns min barndom som väldigt kärleksfull. Men jag minns också att mamma grät ofta, jag har ett minne av att hon sitter i en grön soffa och gråter och att jag håller henne i handen. Jag tror att hon längtade hem, hon var 23 år och hade aldrig varit utanför Venezuela eller ifrån sin mamma och sina systrar.
Josselins pappa greps – för narkotikasmuggling
En dag när Josselin är 14 år gammal vänds hela hennes tillvaro upp och ner. På några minuter splittras familjen och ingenting ska mera bli sig likt. Familjen sitter och äter middag precis som vanligt, när det plötsligt ringer på dörren.
Det är Josselin som öppnar.
– Utanför dörren står tre personer som visar sina brickor och säger att de är från polisen. Jag släpper in dem, eller de snarare bara går rakt in. Jag minns att pappa reser sig upp och möter dem och sen fick vi alla gå in i olika rum. Jag var jätterädd och frågade den kvinnliga polisen som satt med oss barn vad som hände. Då sa hon ”din pappa har begått ett brott och därför är polisen här och hämtar honom”. Det kom som en chock, jag fattade ingenting.
Jag sa ”snälla mamma, åk inte”, men hon bara sa att hon måste och att hon skulle komma tillbaka och hämta oss
Josselin fick rädd och chockad se hur hennes pappa leddes ut ur lägenheten iförd handklovar. Även hennes mamma fördes bort, och Josselin minns hur småsyskonen skrek. Snart fick hon veta att hennes pappa var misstänkt för grovt narkotikabrott och smuggling och att poliserna hade hittat knark i en väska i lägenheten. Mamman var till en början också misstänkt för inblandning och båda häktades.
– I efterhand har jag tänkt på att vi där på slutet plötsligt hade ovanligt mycket saker. På julafton hade vi julklappar upp till taket, vi reste ganska ofta och jag tänkte nog att pappa plötsligt verkade ha ovanligt mycket pengar, säger Josselin.
Mamman reste till Venezuela
Efter att ha suttit häktad i fyra veckor släpptes till sist Josselins mamma. Det gick inte att bevisa att hon hade varit inblandad i narkotikasmugglingen, och hon frikändes. Josselins pappa erkände alla anklagelser och dömdes till åtta års fängelse. Hennes mamma återvände hem och fick dessutom ett stort skadestånd för tiden hon suttit häktad.
Men lyckan över att få tillbaka sin mamma blev kort för Josselin och hennes syskon.
– Jag minns inte hur länge hon var hemma med oss, men en dag sa hon att hon skulle åka tillbaka till Venezuela. Hon förklarade inte varför, utan sa bara att hon måste åka hem till sin mamma och sina syskon. Jag sa ”snälla mamma, åk inte”, men hon bara sa att hon måste och att hon skulle komma tillbaka och hämta oss.
Josselin fick ta hand om syskonen
14 år gammal fick Josselin nu ensam axla hela ansvaret för inte bara sig själv, utan också för de tre småsyskonen. Minstingen Jennifer var bara tio månader gammal. Josselin, som själv bara var ett barn, blev den som skulle se till att syskonen kom iväg till dagis och skola varje morgon, att det fanns mat på bordet och att hyran betalades i tid. Hon var den som matade, badade, klädde på, bytte blöja, lekte och tröstade när ingen vuxen fanns kvar.
– Mamma hade lärt mig hur man gjorde. Jag minns att jag köpte bröstmjölksersättning på Ica och värmde nappflaskor i vattenbad till Jennifer. Vi sov i mammas och pappas säng alla fyra, och jag minns att mina systrar grät väldigt mycket om kvällarna och ropade på mamma. Jag får nästan en klump i halsen nu när jag pratar om det, säger Josselin.
Ekonomiskt klarade de sig tack vare mammans skadestånd – Josselin fick ett bankkort kopplat till kontot. Ingen fick veta vad som pågick, det förstod Josselin omgående.
– Jag minns att under ett besök hos pappa i fängelset sa han till mig att vi inte kunde prata med någon om vad som hänt, att det måste stanna inom fyra väggar. Innan allt det här sa han till mig att om något skulle hända honom skulle jag bli familjens överhuvud. Att jag måste vara stark eftersom jag är äldst. Det tog jag verkligen till mig.
Blev som en mamma för småsyskonen
Josselin var livrädd för att syskonskaran skulle splittras om myndigheterna fick veta vad som pågick. Så hon gjorde sitt bästa för att småsyskonen alltid var hela och rena, och på dagis kunde hon säga saker i stil med ”om inte mamma eller pappa kommer och hämtar i eftermiddag, så gör jag det”. Hon hittade på historier om föräldrarnas jobb, ordnade kalas när syskonen fyllde år och lyckades upprätthålla fasaden utåt. För småsyskonen blev Josselin synonym med mamma.
Jag minns när de körde iväg med Joanna och Jennifer, de skrek och skrek och det var så fruktansvärt
Men inom Josselin pågick en känslostorm. Hon kände frustration, rädsla, sorg och ilska om vartannat.
– Jag mådde fruktansvärt dåligt och grät ofta, men bara i min ensamhet och aldrig framför syskonen. Jag ringde ofta till mamma också och grät. Hon sa ”jag kommer älskling, jag lovar”.
Och efter tre månader kom också mamman hem. Men Josselin fick inte tillbaka sin mamma på det sätt hon behövde. Efter bara några veckor reste hon igen. Samma sak upprepades flera gånger under de kommande två åren. Mamman var iväg längre och längre för varje gång – den sista vändan stannade hon i Venezuela i mer än ett halvår.
Hemma i Husby gick Josselin in i ett allt mer destruktivt beteende för att klara vardagen.
– Jag kunde bli utåtagerande i skolan för att jag var så arg. Och jag började dricka som väldigt ung, jag gjorde det som en flykt efter att småsyskonen somnat. Det var så jag kunde slappna av.
Syskonen splittrades
Efter närmare två års tid fick myndigheterna till sist upp ögonen för syskonskaran. Josselin vet inte hur, men tror att det var förskolepersonalen som fattade misstankar och kontaktade socialtjänsten. Josselin var 16 år gammal när familjen splittrades för andra gången. Hon hamnade i ett familjehem i Märsta och brorsan Juan i ett hem i Husby.
– Jag minns när de körde iväg med Joanna och Jennifer, de skrek och skrek och det var så fruktansvärt. Av allt som hände var det det absolut hemskaste. Det enda som var bra var att de hamnade på samma ställe, säger Josselin.
Poliserna som kom till vårt hus hittade en väska i bilen full med kokain
De kommande två åren blev tuffa. Josselin vantrivdes i fosterfamiljen, rymde ofta och hamnade i bråk. Samtidigt hade deras mamma blivit informerad om vad som hänt och återvänt till Sverige. Men den familjeåterförening Josselin drömde om blev inte av – istället fortsatte helvetet när mamman återigen blev misstänkt för narkotikabrott.
Men den här gången tänkte Josselin inte låta någon ta hennes mamma ifrån henne.
– Poliserna som kom till vårt hus hittade en väska i bilen full med kokain. Jag vet inte varför, men där och då sa jag på en gång att det var mitt fel, jag tog på mig allting. För jag kunde bara inte mista henne igen.
Satt häktad i ett halvår
Vad hon inte visste då var att hennes lögn skulle leda till att hon satt häktad i sex månader, utan att få ha någon som helst kontakt med omvärlden. I förhören hittade hon på nya lögner, allt för att skydda sin mamma. Tiden tärde hårt på den då 18 år gamla Josselin – hon rasade i vikt, tappade hår och försökte vid ett tillfälle skära sig i handlederna med en plastkniv.
– Jag hade så mycket ångest och var ensam med mina tankar – vad ska det bli av mig, vad ska hända med mig och min familj? Det som hela tiden återkom var tankarna på mina syskon, att jag måste klara det här för deras skull.
Till sist erkände hon sina lögner och släpptes ur häktet. Men hon tvingades senare vittna mot sin mamma, som dömdes till nio års fängelse för narkotikasmuggling.
Svårt att förlåta föräldrarna
Samtidigt hade Josselins pappa, som skött sig exemplariskt under tiden i fängelset, fått en egen bostad på prov. Han lyckades så småningom samla alla barnen under ett och samma tak och Josselin fick äntligen återförenas med sina syskon.
– Det var ett magiskt möte, jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det. Vi hade varit ifrån varandra så länge.
För Josselin började livet så småningom att ordna upp sig. Hennes pappa tyckte att hon borde plugga och Josselin sökte till en folkhögskola. Senare fick hon jobb inom restaurangbranschen, och avancerade snabbt där. Med åren byggde hon upp en stabil tillvaro, men de obearbetade minnena från det som varit levde kvar. Det tog lång tid innan hon kom över ilskan mot sina föräldrar.
– Jag hatade min pappa väldigt länge och skyllde allt på honom. Jag var väldigt arg och ville inte förlåta. Men när han kom ut ur fängelset fick vi en chans att prata och han berättade att han gjorde det han gjorde för att ge oss ett bättre liv. Han hade blivit erbjuden en stor summa pengar och tog risken för att kunna göra det för oss.
Josselin och hennes mamma har alltid haft en oerhört nära relation. Det gjorde det svårare och mer komplext för Josselin att konfrontera henne.
– När jag drack kunde jag säga till henne att hon hade varit en dålig mamma och att hon hade förstört mitt liv. Men en dag satte vi oss ner och hon sa till mig att jag måste släppa min ilska. Hon berättade om sin uppväxt och vad som hände efter att pappa åkt fast. Det var blandade känslor, men jag valde att förlåta henne. I dag har vi en otroligt nära relation, vi hörs säkert tre gånger om dagen och hon betyder väldigt mycket.
Skämdes för att ha föräldrar som suttit i fängelse
Upplevelserna har satt spår i Josselin. I dag när hon tittar tillbaka, kan hon se hur hennes tilltro till andra människor har skadats. Det har inte minst visat sig i tidigare relationer, där hon hela tiden har levt med en rädsla för att bli lämnad. När SVT-dokumentären kom ut blev det därför något av en lättnad för Josselin, som äntligen var redo att berätta om sin bakgrund.
Samtidigt var hon orolig för hur folk skulle se på henne.
– Jag har länge levt med rädslan för vad andra skulle tycka, jag har skämts för att ha kriminella föräldrar. Jag har så fina människor runt mig, och jag ville inte att de skulle se annorlunda på mig. Jag hade inte ens berättat för min tjej om det här, för jag har varit så rädd för vad hon och hennes familj skulle tycka.
Men oron var obefogad – Josselin har enbart mötts av stöd och positiva reaktioner. Nu hoppas hon att hennes historia ska kunna hjälpa andra som befinner sig i liknande situationer.
– Jag vill nå ut till dem som kanske känner igen sig, och uppmana dem att prata med någon. Det är inte så att jag tycker att det här är en rolig historia, det är jättejobbigt att prata om den, men man måste sluta gömma saker. Jag har burit på detta så länge, nu vill jag släppa det från mitt hjärta. Jag hoppas att både vuxna, ungdomar och kanske till och med myndigheter, ska dra lärdom av det här.
Syskonen betyder allt
Fortfarande är det syskonen som är grundbulten i Josselins liv. Med tiden har hon fått ytterligare två småsyskon och i hennes liv finns också en storasyster. Men det är Juan, Joanna och Jennifer som än i dag står henne närmast.
– De är mina bästa vänner i hela världen, vi hörs ofta och berättar allt för varandra. De är vuxna och har egna barn nu, men ser mig fortfarande som mamma. Ibland, när jag säger till dem om olika saker, brukar de skratta åt mig och säga "jaja, mamma".
I dag lever Josselin det liv hon vill leva. Hon ska börja sitt nya jobb, hon har nyligen flyttat med kärleken Johanna till Uppsala och hon driver en boxningsklubb för tjejer. Hon drömmer om barn och vill gärna fortsätta föreläsa. Länge var hon bitter över det som varit, men inte längre.
– Jag var väldigt arg väldigt länge. Men det har jag släppt nu, och i dag är jag en glad person. Jag tror att jag är en väldigt stark människa, jag ger inte upp så lätt. Sen lever jag med ett trauma som kanske aldrig går över och jag har fortfarande en rädsla för att bli lämnad och ensam. Men det är är så skönt att få berätta, det är som om 30 år av hemligheter har släppt på en dag. Tack vare att jag har vågat berätta är jag fri och nu går jag ofta runt och bara ler.
Läs mer: