Nadja Yllner med dottern Lova som blev hemmasittare.

Det började med en påse naturgodis när Lova Yllner gick i trean. Mamma Nadja minns hur hon satt i soffan när Lova hostade till, och kräktes upp en minimal bit nötchoklad.

Inte trodde de då att illamåendet skulle bli startskottet på ett flera år långt helvete.

Men illamåendet kom att bli en så trogen följeslagare i Lovas liv att det fick ett eget namn: Violetta.

Faktum var att Violetta påverkade Lovas tillvaro så starkt att hon inte längre ville gå till skolan.

Snart insåg Nadja och Lovas pappa Tomas att Lova vissa dagar faktiskt inte kunde gå till skolan. Att det definitivt handlade om något annat än en banal skoltrötthet. Nej, Lova drabbades av panik och fick stark ångest.

– Höstterminen i fyran blev det värre och under vårterminen började Lova dra sig för att göra saker hon normalt älskade, som att gå på teaterlektioner och till ridskolan, berättar Nadja.

Nu kommer boken om Lovas svåra situation

I boken Hon kallades hemmasittare … Om skolan, tårarna och kampen i hallen (Forum) som släpps i dagarna beskriver Nadja Yllner hur tillvaron blev allt svårare för Lova och hur hennes tillvaro begränsades allt mer.

Bokomslag: Hon kallades hemmasittare … om skolan, tårarna och kampen i hallen (Forum)

– I det här läget visste vi inte att det här skulle vara en process som skulle pågå i flera år. Vi försökte ömsom bekräfta hennes känslor, ömsom peppa och ömsom ställa krav, säger Nadja.

Ingen av strategierna fungerade. Lova blev allt bara sämre.

– När hon en kväll gråtande berättade att hon inte ville leva insåg vi att det var riktigt allvarligt, säger Nadja långsamt.

Nadja Yllner.

När Lova hamnade i en skola med mindre klasser vände det, berättar hennes mamma Nadja Yllner.

Caroline Andersson Renaud

Både Nadja och Tomas hade krävande, men relativt fria jobb. Tomas som frilansjournalist, Nadja som redaktör på Uppdrag granskning.

För samtidigt som alla föräldrar är ense om att barnen är det utan jämförelse viktigaste i livet, måste pengarna in på kontot så att maten står på bordet och hyran betalas. Att bara hoppa av jobbet är sällan en realitet.

– Tomas reste mycket i jobbet, men kunde i gengäld vara hemma under långa perioder. Men, det var en evig dragkamp att få tillvaron att gå ihop, minns Nadja.

Nadja kämpade med att härbärgera sin föräldraoro och försökte förmedla ett lugn och en tillförsikt till Lova. Hon förstod ju att det inte skulle hjälpa Lova att visa sin rädsla och sin oro.

Hjälpen från skolan räckte inte

Nadja och Tomas sökte hjälp hos skolan, och även om Lovas lärare gjorde sitt yttersta för att hjälpa henne, räckte det inte.

– Det fanns till exempel ingen möjlighet att bedriva undervisning i smågrupper, Lova var tvungen att antingen sitta med i den stora klassen, eller gå undan i ett helt ensamt rum de dagar hon var i skolan, berättar Nadja.

Det innebar att Lova hamnade utanför gemenskapen, trots att hon försökte.

Familjen erbjöds hjälp av BUP, men eftersom väntetiderna var så långa, valde de att vända sig till en privatpraktiserande psykolog.

– Där fick vi stor hjälp. Framför allt betydde samtalen mycket för mig som fick stöd och råd om hur vi skulle kunna hjälpa Lova, säger Nadja.

Sandras man fick en stroke: ”Det var som att han druckit en hel flaska sprit”

Början till vändningen kom när familjen beslöt sig för att flytta från Göteborg till Stockholm. Här bodde Lovas storasystrar och kanske skulle en nystart hjälpa Lova.

Här fanns också en kommunal skola som hade en liten klass för elever i årskurs 6–9 för barn utan inlärningsproblem, men som inte klarar av att gå i vanlig klass.

Vem är Nadja Yllner?

Gör: Frilansreporter.

Ålder: 58 år.

Familj: Maken Tomas, dottern Lova, 17 år, och syskonen Vera, 31, Ellen, 30, och Nils, 24.

Bor: I Stockholm.

Aktuell: Med boken Hon kallades hemmasittare … Om skolan, tårarna och kampen i hallen (Forum).

I Blommensbergsskolan fick Lova vara den hon var. Här fanns det ingen som tyckte hon var konstig.

– Men det viktigaste var den fantastiska pedagogen och assistenten Frans som blev en gudagåva för familjen, säger Nadja med värme i rösten.

Lova fick antidepressiv medicin

Blommensbergsskolan hade ett nära samarbete med BUP, och för första gången kände Nadja och Tomas sig trygga med att Lova fick hjälp också utifrån.

Lova ordinerades antidepressiv medicin, och sakta började hon våga sig tillbaka ut i livet. Hundpromenaderna blev allt längre, och en dag bad hon om att få börja rida igen.

Rida kunde hon ju, och här, i stallmiljön fick hon snart nya kamrater. Via sociala medier hade hon lärt känna en kille, och nu var det som om något släppte.

Det var som om Lovas självkänsla började växa.

Linns son var död i sex timmar - så ser livet ut efter olyckan på konfirmationslägret

I dag är Lova 17 år. Hon hänger med kompisarna och är som vilken 17-åring som helst.

Kanske kommer hon alltid att vara lite mer stresskänslig än de flesta andra. Å andra sidan finns det en stor sannolikhet att hon har utvecklat en större självinsikt och tro på sig själv.

Hon har ju faktiskt övervunnit ett enormt hinder – och tagit sig tillbaka ut i livet igen.

Nadja Yllner med dottern Lova

Nadja Yllner har skrivit boken Hon kallades hemmasittare … Om skolan, tårarna och kampen i hallen om dottern Lovas kamp.

Caroline Andersson Renaud

3 frågor till tidigare hemmasittaren Lova Yllner

Hur mår du i dag?

– Jag mår bra, jag känner inte press på samma sätt som jag gjorde förut.

Kan du ibland känna dig orolig för att hamna i samma situation igen?

– Jag är rädd för återfall. Jag är rädd när jag kommer till situationer som jag inte klarade för några år sedan, att jag inte ska klara dem igen – som åka på ridläger till exempel. Jag har nog inte byggt upp självförtroendet tillräckligt igen. Jag tror det kommer att finnas med mig länge, jag tror också att jag blivit extra känslig för stress och press på grund av att jag inte gick i skolan och det tar nog tid att bygga upp allting igen. Men det blir bättre för varje år.

Har du funderat på varför du blev hemmasittare?

– Jag vet inte varför det blev så Men jag tror det är en kombination av press från mig själv och andra, miljön i skolan – människor som jag kände mig obekväm med, som gjorde att jag inte vågade vara mig själv, som gjorde att jag hela tiden tänkte ”hur får det mig att framstå?”, ”vad tänker andra om mig nu?” eller ”min kompis får mycket uppmärksamhet, men inte jag”. Den sociala pressen tror jag bidragit mycket.

Vilka blir hemmasittare?

Varför ett barn blir hemmasittare vet forskarna ännu inte. Däremot vet man att det inte beror på lathet.

– Det är ett komplext problem men jag är övertygad om att skolmiljön blev stökigare när man i och med 2011 års läroplan lade ner smågrupperna, säger Nadja Yllner.

Det, i samband med att större ansvar i dag läggs på individen, ökar risken för att vissa barn känner sig pressade och misslyckade.

Nadja Yllners teori är att även sociala medier kan spela in. På samma sätt som sociala medier kan fungera som vägen ut till omvärlden igen, finns det risk att de medför en social isolering, där barnet ständigt värderas i form av till exempel likes.