Det är tredje gången 26-åriga Juana ska kämpa sig ensam igenom en förlossning. Och det är tredje gången det ska stå ”fader okänd” på födelseattesten. Men den här gången kommer barnet inte att växa upp med sina syskon i väntan på att hon kan ta hand om dem. I stället skiljs mor och barn från varandra omedelbart efter födseln. Juana får höra att det är en liten flicka, men hon får inte hålla eller ens se henne.

Den lilla flickan är jag och Juana är min bio­logiska mamma. Året är 1975 och på landsbygden i Pinochets Chile, där min mamma tillhör ursprungsbefolkningen mapuche, är utanförskapet vardag. Hon är ogift, omgiven av fattigdom och ett ökat förtryck från landets makt.

Som inneboende hembiträde vet hon att ett barn inte går att kombinera med det arbete hon måste behålla. Men hon har löst det tidigare. I samma by bor nämligen min moster, som tar hand om Juanas tvååriga dotter i hemlighet. På landsbygden finns också ett nätverk av släkt och familj, som trots fattigdom har kärleken och viljan att välkomna ett barn.

Men i stället tar man mig till ett barnhem som drivs av svenska missionärer. Reglerna är tydliga: Efter fyra månader kan en fosterhemsplacering bli aktuell, men först ska anhöriga till barnet kunna ansöka om vårdnad och de biologiska föräldrarna ska få en uttalad chans att återta ansvaret för sitt barn. Efter två år hos fosterföräldrar kan ett barn adopteras.

– Mina papper och mitt pass hanteras betydligt snabbare än så och jag är bara drygt två månader när jag landar på Arlanda. Där väntar mina svenska föräldrar Ingegerd och Thomas på sitt efterlängtade barn.Nu i efterhand vet vi att mina handlingar förfalskades och den snabba handläggningen är ett vanligt tecken på att en adoption hanterats fel­aktigt.

Maria Diemars pass, som visade sig vara förfalskat när man granskade det.

Min barndom utspelar sig inte på den ­chilenska landsbygden utan i en förort till Stockholm. Den är trygg och kärleksfull och efter två år utökas familjen med lillebror Daniel, som adopteras från samma land som jag.

”Även min bror visade sig vara stulen från sin mamma”

Vi visste från början att vi kom till Sverige med flygplan, och vår hudfärg och bakgrund gjorde oss annorlunda. Våra föräldrar berättade om vårt ursprung och använde våra adoptionsakter som grund till sagor när vi var små. Vi fick höra om ett annat land och ett annat språk. Min bror hade fler rader i sin akt än jag hade, men med samma innebörd: att våra mammor hade lämnat bort oss.

Det smärtar i dag att tänka på, eftersom det inte alls var sant.

I efterhand visade det sig att även min bror stals som bebis. Han dödförklarades bara ett dygn gammal. Hans biologiska mamma har alltså sörjt ett barn hela sitt vuxna liv, men fick chansen att återförenas med sin son efter 41 år. Och nu pågår en global utredning och rättsprocess för att identifiera liknande fall.För vi är långt ifrån ensamma. Mellan 1965 och 2004 plockas tusentals barn ut ur Chile, de flesta från den fattiga ursprungsbefolkningen. I dag uppskattar man att över 20 000 barn är inblandade – och Sverige är ett av de länder som stod som mottagare.

”Det ni sett som regelrätt adoption har varit systematisk kidnappning”

Det omvärlden har tolkat som regelrätt adoption, där föräldrar lämnat bort sina barn frivilligt i hopp om att en ny familj ska ge dem ett bättre liv, har i själva verket varit en systematisk kidnappning. Och bakom den organiserade handeln med barn finns en rad olika intressenter: ett nätverk av socialassistenter, barnhem, kyrkan och myndigheter har samverkat för att samla in barn och skicka ut dem ur landet.Under dessa år var ursprungsbefolkningen extra utsatt. Vittnesmål berättar hur handläggare hade ögonen på gravida kvinnor för att övertala dem att lämna bort sina barn. En del blev lovade skolgång för de äldre syskonen, andra fick valet att antingen lämna bort befintliga barn eller lova bort det som låg i magen. Barn som befann sig på barnpassning försvann medan föräldrarna arbetade.

Maria Diemar arbetar hårt för att nysta upp den kidnappningshärva hon själv är ett offer för.

Peter Assarsson

Fler fall i Sverige

I Sverige har över 600 fall av oegentligheter i samband med adoption och illegala adoptioner identifierats. En tragedi som inte bara handlar om biologiska föräldrar som förlorat sina barn, det handlar också om oss adopterade som berövats vår identitet och rättigheterna som kommer med den. Men också om våra älskade adoptivföräldrar som på många sätt fått sin egen historia raserad.

Att söka och hitta sina rötter är viktigt för många adopterade. Min bror har funnit sin biologiska familj, där även jag togs emot med öppna armar. Och efter många års sökande har jag äntligen hittat mina syskon och syskonbarn.

Jag är starkt engagerad i att sanningen och rättvisan ska segra i den här skandalen. Men jag har fortfarande inte träffat min biologiska mamma. Det kommer jag att göra den dagen hon är redo. Ett helt liv isär tar tid att laga.

Läs mer:

Annica, 70, skulle vräkas – tog sitt liv

Clare var tvungen att välja om hennes son skulle leva eller dö

Richard förlorade sin sambo: ”Hon dog med Wilma i famnen”