Två gånger har glädjen stått högt i tak över beskedet att de ska bli föräldrar. Lika många gånger har de stått där och kämpat med sorgen över att ha förlorat det som skulle bli början till en större familj.

Två bebisar som dog ifrån dem kunde slutat med att sorgen slitit sönder känslorna för varandra och att de sökt lyckan på annat håll. Men det har blivit tvärtom. Livets käftsmällar har fogat samman Jessica Carlsson, 29, och Mattias Salthammer, 32.

– Vi har lärt känna varandra ännu bättre och när man förlorat två barn är man rädd att förlora den som står dig närmast, säger Jessica. Mattias nickar instämmande och paret fattar varandras händer.

Möttes via vänner

Jessica och Mattias har känt till varandra sedan ungdomsåren, men det var först för fem år sedan som det klickade mellan dem.

– Vi träffades genom gemensamma vänner och vårt gemensamma intresse för musik och att åka på konserter förde oss samman, säger Mattias.

– När vi blev ihop märkte vi snabbt att vi var ganska lika och jag tog även till mig Mattias jaktintresse och tog jägarexamen, fyller Jessica i.

De bor på en gård som gått i arv i Jessicas släkt. Den ligger utanför Sandviken och de köpte gården för två år sedan. Det var när de väntade Abbe och såg fram emot att små nätta fötter snart skulle trippa omkring på golvet. Allt gick som en dans fram till vecka 32 då Jessica fick en kraftig blödning.

– Jag blev rädd och trodde att allting hade gått snett. Blödningen berodde på att moderkakan släppt i ytterkanten, bebisen där inne mådde hur bra som helst. Två veckor senare fick Jessica nya blödningar och åkte in till Gävle sjukhus. Det visade sig har varit en för tidig vattenavgång två veckor tidigare, i samband med blödningen. Dessutom var hon öppen en och en halv centimeter.

Det blev akut färd till universitetssjukhuset i Uppsala.

– Jag kan inte föda vaginalt eftersom jag föddes med urinblåsan utanför kroppen, blåsextstrofi som det heter, och har genomgått en del operationer. Så jag skulle förlösas i Uppsala, men nu fick det bli ett akut kejsarsnitt i stället för ett planerat.

Jag insåg att han inte andades!

Abbe hade fått en infektion på grund av bakterierna i fostervattnet, men mådde i övrigt bra och det var stor lycka för Jessica när hon några timmar efter förlossningen kunde lägga den lilla bebisen på sitt bröst.

De blev utskrivna med tidig hemgång från neonatalavdelningen efter åtta dagar och helt utskrivna en och en halv vecka senare.

En nöjd bebis

Eftersom de höll på med omfattande renoveringar av huset var det inte lämpligt att ta dit ett litet barn, så de bodde i ”lillstugan” intill Jessica föräldrars hus. Abbe mådde hur bra som helst.

– Vi sa till varandra att vi hade fått en fantastiskt snäll bebis, han var nästan aldrig ledsen.

De sov med Abbe mellan sig och vid femtiden på lördagsmorgonen den sjunde juli behövde Abbe ny blöja. Mattias steg upp och bytte innan Jessica ammade honom.

– Då var han precis som vanligt, säger de.

Änglar i glas symboliserar och minner om de älskade barnen.

Foto: privat

Ett par timmar senare vaknade Jessica med en otäck känsla av att någonting hade hänt Abbe.

– Jag kan inte riktigt förklara vad det var, jag trodde först att jag råkat lägga mig över honom i sömnen men det hade jag inte. Då tittade jag på honom och reagerade direkt på att han hade en stor bubbla i näsan, och sedan insåg jag att han inte andades! Hon väckte Mattias och de rusade in med Abbe till Jessicas mamma som är distriktssköterska.

– Hon satte igång med hjärt- och lungräddning, samtidigt som pappa ringde ambulans. Vi stod mest och tittade på, vi var för chockade för att kunna göra något, berättar Jessica.

Smärtsamt besked

Ambulansen var snabbt på plats och tog med sig Abbe, föräldrarna åkte efter in till akuten på Gävle sjukhus där sjukvårdspersonalen höll på med återupplivning. Eftersom Abbe varit varm och inte tappat färg så hade föräldrarna förhoppningar om att deras lille son snart skulle få följa med hem igen. Men när de kom in i rummet där Abbe fanns så fick de det smärtsamma beskedet – hans liv gick inte att rädda.

Allt blev bara svart. Sorgen och chocken var obeskrivlig.

– I det ögonblicket kändes det viktigare än någonsin att ha varandra.

De tillbringade hela dagen med Abbe i ett rum och deras familjer kom in för att se honom och ta farväl. Jessica och Mattias försökte trösta varandra i sorgen. Jobbigast var det när de kom tillbaka till Jessicas föräldrars hus.

Det kändes som att vi aldrig hann ge Abbe all den kärlek vi hade

– Ingen av oss klarade av att gå in i lillstugan, vi orkade inte se vagnen och det andra som påminde om Abbe. Mina föräldrar fick gå in och hämta det vi behövde, berättar Jessica.

– I början hade vi skuldkänslor och frågade oss själva om vi borde ha sett att något inte stod rätt till på kvällen innan vi la oss. Men de bekräftat från sjukhuset att det inte fanns något de kunde ha gjort. Abbe hade fått en e-kolibakterie som spridit sig i blodet och orsakat en akut blodförgiftning.

– På ett litet barn tar det inte lång tid innan bakterien sprider sig och därför verkade han helt frisk på morgonen när han fick ny blöja och ammades. Inte ens om vi varit på sjukhuset när det hände hade det förändrat någonting.

Renoveringen av huset blev en ventil för att komma igenom sorgen.

– Jag behöver göra saker för att komma till ro istället för att fundera och gå in i mig själv, säger Mattias.

– Det viktigaste var att hitta tillbaka till det liv vi hade innan det med Abbe hände. Vi tillbringade mycket tid i naturen, plockade svamp, jagade och gjorde sådant som vi mår bra av, tillägger Jessica.

Glädje och oro

I september 2018, strax efter att Abbe begravts, flyttade de in i huset och att de skulle försöka skaffa barn igen var de överens om.

– Det kändes som att vi aldrig hann ge Abbe all den kärlek vi hade. Vi ville ge den till ett nytt barn, utan att det barnet på något sätt skulle vara en ersättare till Abbe.

I februari, samma dag som Abbe skulle ha fyllt åtta månader, kunde de glädjas åt att graviditetstestet var positivt.

– Men det var inte samma glädje som med Abbe eftersom vi var rädda för att någonting skulle gå fel. Den här gången var det en flicka som skulle heta Märta-Li.

Farhågorna om att något skulle gå fel förstärktes då barnet i magen fram till vecka 18 låg två till tre veckor efter utvecklingsmässigt.

– I vecka 21 fick välja om vi ville fortsätta graviditeten eller avbryta eftersom hon inte växte som hon skulle. För oss var det självklart att fortsätta!

Nästa motgång var när Jessica drabbades av havandeskapsförgiftning i vecka 23 och på några veckor blev tillståndet så allvarligt att det var fara för hennes liv. Därför blev det ett akut kejsarsnitt i Uppsala i vecka 28.

Märta-Li vägde 613 gram och var 29 centimeter lång när hon föddes och låg då ungefär tre veckor efter i utvecklingen. Hon hamnade i kuvös för att få hjälp med andningen. Redan efter ett dygn kunde hon andas själv och hade sådan kraft i sina röstresurser att sjukhuspersonalen blev förvånade. Hon hade heller inga kromosomfel som läkarna befarat.

– Hennes vilja var enorm, men vi vågade ändå inte vara för optimistiska, säger Jessica och Mattias nickar.

Fick opereras

Märta-Li gjorde framsteg som förvånade alla. För varje dag blev hon starkare, åt bra, gick upp i vikt och när magen fungerade efter en vecka pekade allt i rätt riktning.

– Då fick vi upp hoppet och trodde att hon skulle överleva.

Det kändes som en riktig käftsmäll

Bara någon dag senare kom ett nytt besked från läkarna. Märta-Lis tarm fungerade inte, det krävdes operation. På nytt rasade världen ihop för föräldrarna.

– Vi trodde inte det var sant, det kändes som en riktig käftsmäll.

Operationen gick dock bra och hoppet steg på nytt.

– Vi fick besked om att nu var det upp till Märta-Li om hon skulle klara det. Det enda vi kunde göra var att vänta och hoppas. Paret bodde på Ronald McDonald intill sjukhuset i Uppsala och halv sex på söndagsmorgonen, ett dygn efter operationen, ringde läkarna till dem. Märta-Li hade blivit sämre och de skyndade till avdelningen. De möttes av läkaren som frågade om de ville ha ett nöddop.

– Då ringde klockorna i huvudet – hon kommer att dö, säger Mattias med vemod i rösten. De valde bort dopet. I stället ville de hålla Märta-Li i sina armar.

– Vi hade haft Abbe nära oss när det hände, vi ville göra samma sak med Märta-Li. De kopplade bort alla slangar och vi höll henne i famnen när hon somnade in.

Jessica och Mattias besöker barnens grav tillsammans.

Foto: Staffan Björklund

– Jag vet inte hur man ska beskriva känslan. Med Abbe hände det helt plötsligt utan att vi var beredda. Med Märta-Li var vi beredda på att det kunde hända. Att beskriva sorgen man känner när hon somnar in går inte. Man förstår inte smärtan förrän man upplevt den. Jag var tom i själen efter det som hände Abbe och den tomheten fylldes på när vi förlorade Märta-Li, säger Mattias och Jessica håller med:

Vi är tacksamma för dagarna med Märta-Li

– Vi gav henne i alla fall chansen och vi fick tio dagar tillsammans, det är tio dagar mer än ingenting som vi är glada för.

Drygt ett år efter att de begravt Abbe, begravdes Märta-Li intill sin lillebror på Högbo kyrkogård. Föräldrarna har själva designat gravstenen som föreställer en nallebjörn med ett hjärta i mitten. Kusinerna till Abbe och Märta-Li har sett till att det finns leksaker där.

Läker såren

När paret besöker graven håller de varandras händer som en symbol för att de håller ihop och att de hjälper varandra genom sorgen. Efter att de förlorat Märta-Li bestämde de sig för att vänta ett tag innan de försökte skaffa barn igen.

– Såren måste få läka och efter två täta kejsarsnitt behöver min kropp få vila. Jag går också hos psykolog för att bearbeta det jag gått igenom och för att hitta tillbaka till mig själv, säger Jessica.

Paret berättar också att de fått hjälp att bearbeta sorgen genom prata med andra föräldrar som förlorat sina barn.

Jessica och Mattias är överens om en sak:

– Abbe och Märta-Li ska få syskon när tiden är mogen.

Stöd i sorg

På Internet finns sidor som är till hjälp för föräldrar som förlorat barn tidigt i livet.

Spädbarnsfondens sida spadbarnsfonden.se är ett exempel.

På Facebook finns bland annat ”Änglamammor”och ”Änglapappor”.

Paret i reportaget, Jessica Carlsson ochMattias Salthammer, delar med sig av sina erfarenheter på Instagram, adresserna är jecarlsson och mattiassalthammer.

Mest läst just nu