Rebecca utsattes för sexuella övergrepp som litet barn
Bakom leendet döljer sig en smärta som få vet om. Rebecca är propert klädd i kavaj, har mörkt glansigt hår och lilamålade naglar. Lägenheten ser ut som tagen ur en möbelkatalog. Det tycks vara ordning och reda i varje vrå.
Balkongen som vetter mot en större väg påminner Rebecca om de gånger som hon balanserat på räcket samtidigt som hon varit påverkad av alkohol och tabletter. Flera gånger har hon varit nära att hoppa från fjärde våningen. Men hon har haft änglavakt och känner tacksamhet över att hon lever efter allt som hänt.
– Jag har velat ta mitt liv så länge jag kan minnas. I dag vet jag varför. Jag trodde det var mitt fel att pappa blev sexuellt upphetsad av mig. Men hur kan en fyra-femåring ta ansvar för det frågar sig Rebecca medan hon häller upp vatten i våra glas.
Utanför skiner solen och ger ett varmt ljus över köksbordet. Rebecca berättar att det skulle ta över 25 år innan starka minnesbilder väcktes till liv.
Reagerade inte
Allt började i de tidiga barndomsåren. Rebecca minns hur hennes pappa smekte hennes bröstvårtor när de satt i soffan. Rebecca som knappt fått av sig blöjan trodde det var normalt och reagerade inte.
Hennes pappa fortsatte att utsätta henne för sexuella övergrepp när ingen såg. Han hade en förtroendegivande ställning i samhället och var framgångsrik, högt aktad av många.
– Jag tror han blev rädd för att jag skulle förstå att det han gjorde var fel och slutade utnyttja mig sexuellt när jag blev lite äldre. Därför kunde jag inte heller inse vad han gjort med en gång, säger Rebecca och blir märkbart berörd.
Pappan utsatte henne istället för psykiska och fysiska övergrepp.
– Han kunde kalla mig hora, luder, sköka, slampa. Han gav mig lavetter i bakhuvudet och kallade mig för knäpp ungjävel. Jag såg det som normalt att bli behandlad så. Mina bröder och mamma reagerade inte.
Men utöver alla övergrepp minns Rebecca också att hon hade en bra uppväxt. Många såg nog hennes familj som harmonisk. Fasaden utåt var perfekt.
– Det var fina solsemestrar och jag fick massor av julklappar och födelsedagspresenter. Därför var det svårt att förstå mina blandade känslor, för jag levde ju inte i misär.
Förstod inte varför
Hon förstod många gånger inte varför hon mådde så dåligt när hon såg sin pappa. Något gnagde inom henne.
– Jag kände mig äcklad när jag såg honom och undvek honom. Jag kände starkt hat.
Hon började skära sig i armarna med rakblad för att dämpa ångesten. Rebecca rullar upp kavajen och visar ärr som ser ut som zebraränder. Hennes föräldrar brydde sig inte om att hon skadade sig själv. De bråkade mycket och separerade när hon var elva år. Rebecca valde att flytta med sin mamma medan de båda äldre bröderna bodde kvar med pappan.
Det som räddade henne under denna tid var kompisarna. Tillsammans brukade ringa heta linjen, en telefonlinje där man kunde snacka med vem som helst om vad som helst. Efter att kompisarna gått hem fortsatte hon ensam. Rebecca pratade med äldre män som var intresserade av barn.
– Gamla gubbar onanerade i telefonen och ville att jag skulle göra saker med min kropp. Jag förstod inte att det var fel för då kändes det naturligt, suckar Rebecca sorgset.
Skyhög telefonräkning
En dag kom telefonräkningen på flera tusen kronor. Hennes mamma kunde inte betala den och la skulden på Rebecca för att hon av ekonomiska skäl tvingades flytta ihop med hennes pappa igen.
– Jag förstår i dag att det inte var orsaken, men oavsett fick det förödande konsekvenser. Jag mådde återigen dåligt av att behöva se pappa varje dag. Samtidigt var Rebecca en vilsen tonåring. Hon utsatte sig för förnedrande situationer med män.
– Jag skadade mig sexuellt på olika sätt för att de ville det. Vid flera tillfällen kunde jag både blivit våldtagen, misshandlad eller kanske till och med mördad. Jag träffade mycket störda män, säger Rebecca och skakar på huvudet.
När hon gick i tvåan på gymnasiet flyttade hon hemifrån. Hon var då 19 år och flyttade ihop med sin kille.
– Skolan fungerade inte längre. Jag var sällan där och hängde i stället med min pojkvän och hans vänner som tog droger.
Rebecca jobbade som undersköterska och försökte få vardagen att gå ihop. Efter att ha levt tio år i ett destruktivt förhållande tog det slut och Rebecca träffade en ny man. De flyttade ihop och hon fick jobb som säljare. Livet såg äntligen ljust ut. Men allt förändrades när hennes brorsdotter fyllde tre år och familjen hade kalas.
– Den lilla flickan låg på golvet och rullade runt och skrattade i sin fina klänning. När jag såg hur min pappa tittade på henne blev jag illamående och ville kräkas. Jag fick knappt luft.
Rebecca kunde inte släppa bilden av hur hennes pappa tycktes ha fått någon slags sexuell njutning av att titta på brorsdottern. Hon mådde dåligt och sökte hjälp hos en psykiatriker som skickade henne vidare till mottagningens sexolog.
Jag försökte ta livet av mig
Efter bara ett möte brast det för Rebecca. Sexologen hjälpte henne att minnas övergreppen som förstört barndomen.
– Jag såg plötsligt i mitt inre vad pappa gjort. När jag förstod vad jag varit med om rasade min värld, säger hon och tittar sorgset ut genom fönstret.
Började skära sig igen
2017 vill hon minnas som det mörkaste året i hennes liv.
– Jag gick knappt utanför dörren förutom när jag skulle till psykologen. Efter att ha haft en stabil tillvaro, utan att skära mig under elva år, började jag göra det igen, konstaterar Rebecca och pekar åter på alla ärr som finns på hennes armar.
Självskadebeteendet dämpade ångesten. Men på nätterna kom den tillbaka i form av mardrömmar. Rebecca vaknade varje natt i panikattacker, genomblöt av svett. Läkare skrev ut lugnande medel, narkotikaklassade bensodiazepiner. Men det hjälpte inte.
En kväll när Rebecca drack en öl innan maten märkte hon hur avslappnad hon blev av tabletterna och alkoholen. Den kombinationen gjorde att hon äntligen kunde sova. Missbruket trappades upp och hon kunde ta tio–femton tabletter om dagen till en halv flaska whiskey. Hon kände ofta sig drogad.
– Medan sambon var på jobbet lyssnade jag på destruktiv musik, skar mig med rakblad och ville dö. Jag försökte ta livet av mig, bland annat genom att hänga mig i bjälken där, berättar Rebecca och pekar upp i taket. Sambon räddade henne flera gånger. Ibland hittade han henne i en pöl av blod efter att hon snittat upp armarna.
– De flesta gånger plåstrade jag ihop det själv med stripptejp. Eller ja, jag fick instruera min sambo i hur han skulle göra. Den stackars människan har fått stå ut med mycket. Karlar som honom finns det ytterst få av.
Posttraumatisk stress
Rebecca fortsatte få behandling och fick veta att hon lider av posttraumatisk stress, samt emotionell instabil personlighetsstörning som uppkommit på grund av trauman. Men bearbetningen av den svåra uppväxten fick Rebecca att må bättre.
Hon lyckades komma ut sitt alkohol- och tablettmissbruk. 2018 vände det och hon fick kraft till att ta tag i sitt förflutna. Rebecca försökte få kontakt med sin pappa. Men utan resultat.
Sorgen över att inte få träffa mamma är det värsta av allt
– Han har inte gjort ett enda försök till att prata med mig, rentvå sig, vilket är märkligt med tanke på att han tutat i alla i sin omgivning att han är oskyldig, och det tror de på. Jag berättade även för min ena bror och han kunde inte förlika sig med vad jag sagt och berättade för mamma. Hon fick alltså informationen från honom och inte mig. Det blev helt fel, utbrister Rebecca upprört.
Har brutit med familjen
Hennes familj hade svårt för att acceptera situationen och var inte det stöd hon hoppats på.
– Det var hårt att mamma inte trodde på mig. Ett svek som gjorde ont eftersom vi på senare år kommit varandra nära och haft telefonkontakt nästan varje dag. Nu vände hon mig ryggen.
Rebecca bestämde sig till slut för att bryta kontakten med sin familj. Men det har varit en tuff process att hantera förlusten.
– Sorgen över att inte få träffa eller prata med mamma är det värsta av allt, att aldrig mer få krama henne. Mina känslor för henne finns kvar.
Det gör även ont att ha förlorat sin far. Hur märkligt det än kan låta berättar Rebecca.
– Han var inte en ond man rakt igenom. Jag vet att han älskade och säkert fortfarande älskar mig. Men, hans egoism och sjuka beteende har gjort mig så illa. Det tog fyra långa år att bearbeta vad han gjort. Först nu känner jag mig fri från honom och han kan inte längre beröva mig min värdighet.
Vill leva
Rebecca har en annan livssyn och styrka, och vill för första gången någonsin under sina snart 36 år, leva. Därför har det varit självklart att göra förändringar. När hon skulle tillbaka till arbetsplatsen efter flera års sjukskrivning klarade arbetsgivaren inte av att hantera rehabiliteringen.
– Psykisk ohälsa är fortfarande svårt för många att förstå och tyvärr gick denna okunskap ut över mig och jag blev tvungen att sluta trots att det gick bra för mig. Ett beslut Rebecca är nöjd med då hon nu vill använda sin erfarenhet som undersköterska och inrikta sig på vården inom psykiatrin.
– Jag vill hjälpa unga tjejer som blivit utsatta och hjälpa dem att hitta rätt i livet och få dem att förstå att det kan bli bra och att livet faktiskt är värt att leva.
Berättat för: Therese Weber Cedergren
Behöver du stöd?
Du kan ringa Kvinnofridslinjen dygnet runt på 020-50 50 50.
De som svarar är socionomer eller sjuksköterskor som har tystnadsplikt. Du kan vara anonym.
Läs mer:
