Så vill DJ:n Varnika Kundu förändra Indiens kvinnosyn
VARNIKA KUNDU
ÅLDER: 29 år.
GÖR: Dj.
BOR: Chandigarh, norra Indien.
FAMILJ: Mamma, pappa, syster.
AKTUELL: I ett uppmärksammat rättsfall
i Indien som rört upp starka känslor kring landets kvinnosyn och startat hashtaggen #AintNoCinderella.
ÖNSKAN: Att bli en katalysator som gör att andra kvinnor vågar stå upp emot landets våldtäktsmentalitet.
ALLTSEDAN DEN uppmärksammade gruppvåldtäkten i Delhi 2012, då en ung kvinna våldtogs på en buss av flera män med järnrör och sedan slängdes ut på marken som ett stycke skräp, har Indien förknippats med en sensationellt dålig kvinnosyn och just grymma våldtäkter. Ingen går fri. En nunna över 70 år – brutalt gruppvåldtagen. Flickor på fem, nio och femton år. Samma öde. Våldtäktsmännen försöker dessutom ofta avsluta med dödligt våld för att deras offer inte ska kunna peka ut dem. De som identifieras och straffas visar sällan ånger eller insikt. Allt är kvinnans eller flickans fel (Läs mer om kvinnosynen i Indien längst ner i denna artikel).
Händelsen 2012 utlöste en våg av intensiva demonstrationer i landet och ett aldrig skådat uppror bland folket, främst kvinnor som tröttnat på att lida i tysthet i en gammaldags och mansdominerad kultur. Våldtäkt är ett brott enligt indisk lag och efter bussvåldtäkten skärptes lagen till att innefatta dödsstraff om offret dör eller hamnar i koma. Även omvärlden fördömde och föraktade.
Men det har inte hindrat förövarna nämnvärt. I maj i år hittades till exempel kroppen från en ung kvinna i staden Rohtak. Hon hade blivit våldtagen av sju män och skadad med vassa före mål och sedan överkörd med en bil. Anledning? Hon ville inte gifta sig med en av männen. För en vanligt medkännande människa blir det faktum att han då samlar ihop ett gäng bekanta och sextorterar kvinnan han älskar till döds mer än obegripligt – det blir vansinne.
DET TIDIGARE SÅ HÅRT styrda diskussionsklimatet i Indien har förändrats i takt med rapporterna och det märks att kvinnorna börjar få nog. Gamla tabun bryts kring vad man bör eller får prata om och politikerna är hårt ansatta. Speciellt den yngre generationen gör sig hörd och strävar efter förändring, som 29-åriga dj:n Varnika Kundu. Hon blev nyligen ansiktet utåt för den pågående kvinnokampen, och till skillnad från flickan på bussen, 23-åriga Jyoti Singh, lever hon och kan kämpa för framtiden.
Det kunde ha sett annorlunda ut.
I AUGUSTI tidigare i år är Varnika på väg hem i sin bil från ett kvällspass på radiostationen i Chandigarh, där hon bor och arbetar. Plötsligt börjar två män i en stor vit suv köra efter henne, de förföljer henne en lång bit och kör sedan upp längs sidan och försöker preja henne av vägen. Vid ett trafikstopp hoppar en av männen ut och bankar på rutan och försöker forcera upp den låsta dörren. Varnika känner igen dem båda, det är sonen till en känd politiker och hans närmaste vän. De är tydligt upphetsade och aggressiva och hennes bil står inkilad, hon kommer ingenstans.
– Jag skakade och grät. Hela tiden medan de jagade mig tänkte jag att jag kanske inte skulle komma hem mer, skriver hon i ett inlägg på Face book, i syfte att varna sina närmaste väninnor.
För Varnika Kundu kommer välbehållen hem, ingenting händer. Under de 25 minuter som jakten varar har hon nämligen lyckats ringa polisen och de unga männen grips på platsen medan de försöker få ut henne ur bilen.
DEN SOM TYCKER att Varnikas skräckreaktion är överdriven glömmer kontexten. Sedan bussvåldtäkten för fem år sedan, där Jyoti Singhs skador redovisats offentligt och brutaliteten kommit i sådan öppen dager, finns det nog ingen kvinna som skulle känt annorlunda. Varnika visste att Jyoti våldtagits tills hennes inälvor ramlat ut ur underlivet och att läkarna efteråt inte visste vilka delar av henne som hörde ihop. Hon visste att det tog lång tid innan någon ville hjälpa Jyoti där hon låg naken vid vägen, att ett stort antal förbipasserande män bara stod och stirrade som fån, och att hon överlevt mot alla odds i två veckor och dött på sjukhuset med sin mammas armar om sig.
Jyotis enda ”brott” var att hon varit på bio på kvällen med en manlig vän och att hon därför måste lära sig en läxa. Den allmänna åsikten bland hennes mördare var att hon inte skulle ha kämpat emot, då skulle hon ha överlevt.
VARNIKA KUNDU bestämmer sig för att hon i sin tur vill lära sina förföljare en läxa. Tillsammans med sin pappa gör hon en officiell anmälan, men männen släpps direkt mot borgen på grund av sina politiska kontakter. Och där kunde historien ha slutat om det inte varit för det där upprörda inlägget på Facebook.
I alla delningar hamnar det snart hos media som vädrar rubriker kring den kände vip-sonen och stadens enda kvinnliga dj. Deras rubriker leder i sin tur till att en högt uppsatt politiker i området går ut i tv och undrar varför Varnika varit ute så sent på kvällen, egentligen? Hon borde ju som kvinna veta bättre, att det inte är säkert på Indiens gator!
Hans ”shameblaming” faller inte i god jord. Under hashtaggen #AintNoCinderella börjar tusentals unga kvinnor lägga ut bilder på sig själva när de är ute och roar sig, för att stå upp för Varnika men också för sina egna rättigheter. Till och med ex-presidentens dotter, 51-åriga Sharmistha Mukherjee, postar en bild av sig själv med uppmaningen till kvinnor i alla åldrar att engagera sig.
– Det här är mycket större än mitt enskilda fall, säger Varnika till indisk press, det handlar om alla de kvinnor som råkat så mycket mer illa ut än jag. Jag kommer att ta striden för deras skull, jag kan vara katalysatorn som gör att de äntligen vågar ta rätten till sina egna liv.
DET ÄR MODIGT tänkt av en kvinna som redan utmanat konventionen genom sitt yrke och som lever i en stad präglad av en tydlig machokultur. Men så har hon också alltid gått sin egen väg och dessutom haft turen att vara uppbackad av modernt tänkande föräldrar. Det första skulle inte ha varit möjligt utan det andra i ett land som Indien. Precis som hennes fall aldrig skulle ha uppmärksammats om en av förövarnas far inte hade varit känd. I flera månader har Varnikas och familjens hus varit ockuperat av journalister och hon har ställt upp på ändlösa intervjuer.
– Det var verkligen tur i oturen att det var just han som förföljde mig, annars skulle aldrig den här vågen av kvinnostyrka ha startat. AintNoCinderella skulle aldrig ha fötts. Jämfört med kvinnor på den fattiga landsbygden så lever jag ett privilegierat liv i en privilegierad stad och det visade sig att jag var trygg i min bil. Vad kan inte då hända alla dem som inte har samma förutsättningar som jag hade? Vi måste bli fler kvinnor som tror att vi kan hjälpa oss själva. På så vis kommer vi att överleva och männen kommer att tveka mer innan de beslutar sig för att våldta.
Varnika vill fortsätta ägna sig åt musik, men hennes mål i livet har ändrats.
– Mina föräldrar har alltid sagt till mig att jag är annorlunda. Ibland har jag tvivlat på det, känt mig rädd och otrygg och lagt alla mina drömmar om att se världen åt sidan. Men det som hände i augusti har fått mig att inse att de haft rätt hela tiden. Jag känner mig bara ännu starkare nu. Och det enda jag vill är att fler och fler kvinnor gör sina röster hörda.
Fotnot: I skrivande stund är det inte känt vilket straffet blir för Varnikas förföljare (Vikas Barala och Ashish Kumar). Männen har sedan de gripits suttit häktade – något som Vikas Barala har överklagat fyra gånger men fått avslag. Anklagelser om kidnappning, stalkning och olaga frihetsberövan, men det är ännu inte klart när händelsen kommer att tas upp i rättegång. Fallet följs intensivt av inhemska medier som hindustantimes.com, indianexpress.com och tribuneindia.com, men uppmärksammas även av t ex
Indiens
kvinnosyn
• När en pojke föds i Indien firar man. Det gör man inte när en flicka föds.
Våldtäkt inom äktenskapet är inte ett brott.
En gift kvinna anses skyldig att ställa upp på sex när mannen vill och en lagändring skulle enligt regeringen ge kvinnan alltför stor makt över sin man. En av fem indiska män har tvingat sin hustru till sex, enligt statistiken. Lagen är under ständig kritik från människorättsaktivister men Indien har sällskap av många andra länder, såsom Ghana, Indonesien, Nigeria, Singapore, Sri Lanka och Tanzania.
• Engelska dokumentärfilmaren Leslee Udwins film Indiens dotter, som handlar om bussvåldtäkten 2012, finns att se i sin helhet via BBC (www.bbc.com). Här kan du höra en av våldtäktsmännen säga att flickor är mer ansvariga för våldtäkter än pojkar och en av försvarsadvokaterna tycker att Indiens kultur är den bästa i världen men den har ingen plats för kvinnor. En annan advokat säger att om det var hans dotter som vanärat sig själv så skulle han sätta eld på henne framför resten av familjen … Dessa åsikter till trots
så dömdes fyra av männen till dödsstraff, medan en går fri på grund av ringa ålder.
Offret Jyoti Singh var nästan färdigutbildad läkare. Hennes föräldrar hade sålt allt de ägde för hennes utbildning och hon levde
i tron att en flicka kan uppnå vad som helst. Även
i Indien. Doku mentären förbjöds att visas i landet av Indiens regering, något Leslee Udwin kommenterade med att det inte är märkligt att sådana övergrepp sker i landet, eftersom det inte bara handlar om ”några få ruttna ägg, hela paketet är ruttet”.
• En annan uppmärksammad hashtag är #happytobleed, där unga, indiska kvinnor utmanar uppfattningen att en kvinna är oren när hon har mens och då till exempel inte får laga mat eller gå in i ett tempel.
Källor: deccanchronicle.com,