Yilmaz intervju

I Feminas nya artikelserie ”Förnyarna” möter vi kvinnor som antingen är uppvuxna i eller präglade av andra kulturer – men gemensamt är att de har förnyat Sverige. Med sina insikter, sitt arbete och sitt engagemang har de gjort tillvaron lite bättre för oss alla.

I första delen möter vi Seher Yilmaz, tidigare ordförande i Rättviseförmedlingen, numera VD för Difference, en förändringsinkubator på initiativ av kommunikationsbyrån Reform Society.

Dina föräldrar flydde till Sverige från Turkiet under 1980-talet. Vilka svårigheter mötte de?

– Pappa var politisk flykting och tvingades lämna sitt hemland för överlevnad. Han ville leva i ett land där man får vara den man är och där mänskliga rättigheter är uttalade. En tid senare kom min mamma och sist min storasyster. Deras berättelser om den första tiden i Sverige är i grunden mest positiva, samhället var välkomnande och det fanns jobb att få. Det var enklare på många vis än den verklighet som människor på flykt möter i dag.

Vad har deras bakgrund gett dig för styrkor?

– När jag tittar på min pappa så kan jag inte förstå att det är samma person som blev torterad i fängelse för sina åsikter, det känns som fiktion. Denna lilla farbror som leker med min dotter? Men han och mamma har låtit mig växa upp med övertygelsen att förändring är möjlig om man vill tillräckligt mycket, och att kraften är stor när människor går samman. Politiska samtal var vardag hemma hos oss och jag var alltid den som räckte upp handen i skolan och ville leda. På den tiden var ju gator och torg arenan för demonstrationer och förändringsarbeten, men jag tycker att #metoo har visat att rörelsen flyttat ut på nätet. Vi måste inte ut på gatorna för att stå upp för orättvisor längre.

Vad frustrerar dig mest i integrationsdebatten?

– Misstänkliggörandet som pågår av ”de andra”, både på politisk nivå och runt många middagsbord. Att människor som flyr för sina liv beskrivs som ett yttre hot och att alla dras över en kam. Det bygger ett svagt samhälle utan nyanser. Det är farligt att vandra åt ett håll där några anses vara sämre än andra och där olika teorier om utnyttjandemotiv för att komma till Sverige underhålls. I valet blev det tydligt att vissa politiker stödjer och lyfter fram en berättelse om Sverige och svenskarna som inte är hela sanningen och den sipprar ner i människors medvetande.

– Det offentliga rummet har krympt. Jag känner att jag måste uppföra mig och tänka på vad jag säger för att inte passa in i den bild som råder kring människor med mitt utseende. Det ansvaret på axlarna blir orimligt.

Du var ordförande för Rättviseförmedlingen som lades ner i början av året. Vad åstadkom ni?

– Vi jobbade efter en trestegsraket som gick ut på att få fler att räknas, till exempel genom att få in fler kvinnor i paneler, belysa normer samt bryta bilden av vem som har kompetens och kan få komma till tals. Nu ser jag hela tiden i sociala kanaler hur folk efterfrågar mångfald och kvinnlig expertis och det är precis anledningen till att Rättviseförmedlingen grundades. Det är en mäktig känsla och jag är väldigt stolt över de kampanjer vi drev, som #Tackanej där vi uppmuntrade män att tacka nej till paneldeltagande. Melinda Gates twittrade om den och det får man väl kalla ett bra genomslag.

Seher Yilmaz rättviseförmedlingen

Att lyfta fram mångfald i alla dess former genomsyrar hennes engagemang.

Nu vill du fortsätta bryta mark med ”förändringsinkubatorn” Difference, hur då?

– Difference är i ett uppstartsskede, på initiativ av kommunikationsbyrån Reform Society, och vi kommer att lyfta frågor som av olika anledningar inte får tillräckligt med utrymme, politiskt eller medialt. Just nu är vi i början av ett projekt som ska förändra fördomar och bemötanden kring sjukdomen barnfetma. Och inför valet tog vi fram rapporten ”Mer gemensamt” där vi gick igenom påståenden kring svenskars syn på invandring och mångfald. Det visade sig att många fortfarande är öppna och välkomnande, även efter det stora mottagandet hösten 2015. Landet Sverige är inte slutet. Bilden av att svenskarna fått nog är alltså inte sann. Resultatet gav vi till de politiska partierna och media. Difference ska vara en kraftsamling av initiativ som leder till förändring inom olika områden. Det känns som en stor förmån att få leda arbetet.

Du har en liten dotter, hur tänker du dig era samtal kring jämställdhet? Vad vill du visa och lära henne?

– Vi pratar mycket hemma om viktiga frågor och visar tydligt våra värderingar kring jämlikhet och jämställdhet. När hon blir äldre får hon givetvis skapa sina egna åsikter och uppfattningar, men vi ger henne en grund att bygga på. Jag vill ge henne förståelse för andra människor. Maud har ett förnamn som är gammalsvenskt men hon heter Yilmaz i efternamn. Bara det leder till fördomar – människor uttalar ”Maud” på helt knasiga sätt i tron att det ska vara så. De ser inte namnet för vad det är.

Sveriges politiska läge har varit kaotiskt länge, vad tänker du kring det?

– Jag vill se visioner om att hålla ihop vårt samhälle, att inte låta segregeringen växa. Vi behöver politiker som orkar och vågar tänka långsiktigt. Det är svårt, man blir inte populär om man vill göra stora förändringar för framtidens bästa, förändringar som tar tid och inte alltid är till väljarens direkta fördel.

Nysvenska kvinnor lever ofta i diskriminerande familjemönster, vad behöver göras för den här gruppen?

– Det är oerhört komplext, men jag tror på en kombination av att motverka diskriminering på arbetsmarknaden och att visa fler förebilder. Det ger kraft att läsa om, eller möta, andra som utifrån samma bakgrund förändrat sina liv. Och bostadssegregationen är ett problem, nya svenskar behöver möta etablerade svenskar i sina bostadsområden. Sedan tycker jag det råder en förminskad bild av gruppen som helhet, vi tror att deras berättelser är desamma, men varje flicka och kvinna bär på sin historia, sin kompetens och sina egna drömmar. Vi måste hitta sätt där vi får möjligheten att lyssna på dom.

Om du fick chans att möta en enda politiskt viktig person för en lunch, vem skulle det vara?

– Då hade jag valt amerikanska författaren och aktivisten Bell Hooks, hon är ett så viktigt namn inom den intersektionella* feminismen. Tänk att få höra mer om hennes strategier för framtiden!

* Intersektionalitet belyser hur maktordningar baserade på kön, ras, sexualitet och klass samverkar och skapar diskriminering och förtryck i samhället. Begreppet myntades under 80-talets ”Black Feminism” som protesterade mot den utmejslade vita medelklassfeminismen och används nu ofta ihop med ordet feminism för att göra samtalet mer inkluderande.

 

SEHER YILMAZ
ÅLDER: 33 år.
GÖR: Tidigare ordförande i Rättviseförmedlingen, numera VD för Difference, en förändringsinkubator på initiativ av kommunikationsbyrån Reform Society.
BOR: Hägersten, Stockholm.
FAMILJ: Maken Johan och dottern Maud, snart 2 år.

AV KATARINA DANIELSSON

FOTO CAROLINE TIBELL, CHRISTIAN GUSTAVSSON

 

Läs mer:

Amanda Lundeteg: ”Löneskillnaderna är pinsamma”

Chimamanda Ngozi Adichie: Feminismen är en del av de mänskliga rättigheterna

Läs Nina Åkestams hyllade text om vår tids feminism: ”Känner mig så anklagad”