Trendar: NostalgiI rampljusetMin aborträttLivsstilLivsberättelserMitt liv

Therese Kamany: ”Min cancer sågs som ett straff från Gud”

01 okt, 2020 
AvElin Liljero Eriksson
FotografRickard L Eriksson
Therese Kamany
När Therese Kamany drabbades av aggressiv bröstcancer vände alla henne ryggen. För i landet hon kommer ifrån anses sjukdomen som ett straff för att man syndat. Nu jobbar hon för att få fler afrikanska kvinnor i Sverige att gå på mammografi.
Annons

Jag hade precis fått min fjärde dotter då allt började. Jag hade problem med ­amningen, det gjorde väldigt ont och det hade bildats ett sår på ena bröstet. ­Eftersom jag hade ammat tre bebisar tidigare visste jag att det kunde vara krångligt i början, men den här smärtan kände jag inte igen, vilket oroade mig. Jag frågade min vän, som kommer från Kongo som jag, om råd. Hon sa att det bara var att fortsätta, ha lite tålamod. Men när min dotter var fyra månader blev det outhärdligt. Jag behövde söka vård. Kanske jag kunde få någon medicin?

Efter ett besök på Södersjukhuset i Stockholm fick jag tid för mammografi dagen därpå. Mammografi. Jag hade ingen aning om vad det var. Var det ett slags medicin? Läkaren förutsatte nog att jag var bekant med denna röntgenundersökning. Men jag, som kommit till Sverige från krigets Kongo 1999 med knapphändig engelska, hade haft svårt för att lära mig det svenska språket och det var nog ingen i min umgängeskrets som hade varit på mammografi. Det var inget man pratade om.

Annons

Efter tre mammografiundersökningar förstod jag fortfarande inte vad det skulle leda till, jag bara väntade på den där medicinen som kunde göra allt bra. En kort tid senare fick jag ett samtal från en läkare som ville att jag skulle ta med mig någon närstående och komma till sjukhuset. Jag tyckte att det lät märkligt så jag gick dit själv. Men de ville verkligen inte att jag skulle vara ensam, så jag fick ringa min man och syster och be dem komma.

Upptäckte aggressiv cancer

Jag glömmer aldrig när läkaren berättade att de hade upptäckt bröstcancer i mitt högra bröst. En elakartad och aggressiv cancer. Världen rasade omkring mig. Tankarna snurrade. I Kongo är cancer ett straff från Gud och en säker väg mot döden. Men det var inte döden jag först tänkte på – utan att min man och syster var där. Jag kunde höra deras tankar: ”Hon måste ha gjort något dumt, för att nu straffar Gud henne.”

Therese Kamany
Therese Kamanys cancer ansågs vara ett straff från Gud. Länge undrade hon vad hon gjort för fel.

Läkaren frågade mig gång på gång om jag förstått vad hon sagt. Jag hade svårt att kommunicera på något annat sätt än med en nickning. När jag till slut fick fram orden frågade jag henne om hon inte hade tagit fel på person. Men hon var säker.

Annons

Den följande natten låg jag sömnlös i min systers famn och grät. Hon frågade vad jag kunde ha gjort för att Gud förbannat mig så. Jag delade hennes undran. Jag var ju en snäll tjej. För en sekund tänkte jag att jag skulle ringa min pastor, men jag vågade inte. Enligt många pastorer i Kongo är det just cancer som är ett straff från Gud. Ingen annan sjukdom. Eftersom man inte vet varför cancer uppkommer måste det vara en förbannelse, menar man. För att överleva krävs det ett mirakel.

Jag insåg att alla skulle avskärma sig från mig om de skulle få reda på att jag fått cancer, så den natten bestämde jag tillsammans med min man och min syster att vi inte skulle berätta för någon.

Någonting i mig sa att jag inte förtjänade det här

Trots att läkaren sa till mig att jag hade goda chanser att bli bra kunde jag inte tro henne. I det land jag kommer ifrån överlever man ju inte cancer. Drabbade människor kan gå i flera år utan att få hjälp, dels för att det är oerhört dyrt med behandling, dels för att de inte vill utsätta sig för skammen. Man hoppas i stället på miraklet. Men efter­som jag inte kunde förstå varför jag fått detta straff från Gud visste jag heller inte hur jag skulle reparera det med honom. Någonting i mig sa att jag inte förtjänade det här. Dessutom ville jag så gärna tro på att den vård jag skulle få kunde hjälpa mig.

Annons

”Gud borde låta mig dö”

Så jag opererade bort bröstet och genomgick alla behandlingar på Södersjukhuset i Stockholm. Allt i största hemlighet, trodde jag. Men när allt fler vänner slutade att svara när jag ringde dem insåg jag att ryktet hade spridit sig. Mest smärtsamt var det när min bästa vän en dag knackade på hos mig och sa: ”Varför har du inte sagt något om cancern? Ring mig inte mer. Jag vill inte ha problem.” Jag förlorade alla.

Och det var då allt rasade. Ord som värdelös och betydelselös är för vaga för att beskriva hur jag kände mig inombords. Jag tyckte att det bästa vore om Gud bara tog mig och lät mig dö.

Och det skulle bli än värre.

Jag led redan av djup depression,

Ett halvår efter cancerbeskedet fick jag plötsligt ett meddelande från en främmande kvinna på Facebook. Hon skrev att hon visste allt om mig. Att jag hade gjort något dumt, att jag snart skulle dö, att jag bara hade ett bröst och därför inte var en riktig kvinna. Hon berättade att hon hade känt min man för länge sedan och att de nu hade fått kontakt igen och skulle leva ihop. Jag loggade omedelbart ut från Facebook och har än i dag inte vågat logga in igen.

Annons

Jag led redan av djup depression, men den kvällen nådde den sin kulmen. Polletten föll ner. Nu förstod jag varför min man hade suttit vid datorn så mycket och inte velat följa med mig under mina behandlingar. Jag ringde till hans jobb mitt i natten och vädjade till honom att ­förlåta mig, för jag hade inte gjort något fel. Jag bönade och bad om att han skulle stanna hos mig, inte lämna mig ensam i detta.

Att vara mamma till mina fyra barn samtidigt som jag mådde så dåligt, både fysiskt och psykiskt, var tufft. Mina döttrar såg hur jag isolerade mig, hur jag åkte in och ut på sjukhuset, hur jag tappade håret. Utan att de visste varför. En dag fick jag ett samtal från skolan. Lärarna var oroade och berättade att barnen slutat äta. Trots stor bävan att mina döttrar skulle bli lika utstötta som jag berättade jag om min sjukdom. Till min förvåning svarade läraren att de skulle hjälpa mig och barnen med det stöd de kunde erbjuda. Det var fantastiskt.

Annons

En annan viktig pusselbit var ett möte med en diakon från Svenska kyrkan i Högdalen. När jag var helt mentalt dränerad lyfte hon bort det tyngsta oket från mina axlar. Hon övertygade mig om att ingenting var mitt fel och tårarna rann längs mina kinder. Jag hade länge törstat efter någon som förstod mig, och här stod äntligen någon som gjorde det.

Therese Kamany
När Therese Kamany drabbades av aggressiv bröstcancer vände alla henne ryggen. För i landet hon kommer ifrån anses sjukdomen som ett straff för att man syndat. Nu jobbar hon för att få er afrikanska kvinnor i Sverige att gå på mammografi.

Det var bland annat den händelsen som fick mig att vilja bevisa för folk att jag inte var drabbad av någon förbannelse. Det gav mig styrka och en iver att ta reda på mer om sjukdomen för att kunna förändra andras mentalitet.

Jag var inte ensam

Jag hörde i samma veva talas om bröstcancerföreningen Amazona och det var där jag fick ett kvitto på det som min kurator tidigare berättat för mig: att jag inte är ensam. Även om jag var den enda afrikanen där blev jag välkomnad med kärlek och respekt av alla andra kvinnor som också var sjuka. Vi delade erfarenheter och de blev som en familj för mig.

Annons

Jag ville fortsätta att ta reda på mer fakta om min sjukdom, inte skjuta den ifrån mig. Successivt började jag också bli frisk och snart växte ett hopp fram. Ett hopp om att överleva.

Jag har förlåtit mina vänner, även de som kallade mig häxa

Jag insåg att mycket handlat om brist på kunskap. Vi tror på allt pastorn säger i Kongo och det finns en del pastorer som inte säger sanningen. Nu har jag fortsatt att gå till Svenska kyrkan där jag får mycket stöd, tröst och frihet. Jag tror på förlåtelse. Jag har förlåtit mina vänner, även de som kallade mig häxa. De visste inte bättre. Både min före detta man och många vänner har nu lärt sig mer om vad cancer är, att det inte är ett straff och att många faktiskt överlever. Och det känns som en enorm revansch.

I dag är min yngsta dotter nio år. Jag är utbildad stödperson och arbetar ideellt för Amazona. Jag brinner för att ta mig till torg och Folkets hus i Stockholms förorter och möta kvinnorna där, främst afrikanska och andra invandrare. För dem berättar jag om mammografi, att det görs för deras skull och att de behöver gå dit och låta sig undersökas, inte kasta brevet när de blir kallade.

Annons

Genom det här har jag fått kontakt med många invandrarkvinnor som är i samma situation som jag varit i, som har svårt att berätta för sina närstående.

Det är något i mitt hjärta som inte kan stoppa mig från att vilja hjälpa dessa kvinnor från ­Kongo, Eritrea och andra länder. Jag har också försökt att påverka på plats i Kongo, jag har medverkat i tv där och kommer att fortsätta besöka landet. Jag vill ge tillbaka något till samhället. Jag vill göra det för kvinnornas, familjernas och Guds skull, för att sanningen ska fram. Sanningen om att det inte finns någon skam – utan hopp och liv.

Therese Kamany

  • Ålder: 37 år.
  • Familj: Fyra döttrar, 18, 15, 11 och 9 år.
  • Bor: Rågsved utanför ­Stockholm.
  • Aktuell: Som engagerad stödperson i bröstcancer­föreningen Amazona.

Mammografi

Alla kvinnor från 40 år till och med 74 års ålder erbjuds regelbundet att göra allmän bröstkontroll genom en röntgenundersökning, så kallad mammografi.

Syftet med mammografi är att hitta bröstcancer så tidigt som möjligt. Den görs både i förebyggande syfte, så kallad screening, och om man själv känt en förändring i brösten.

Ju förr cancertumören upptäcks, desto större chans att få rätt behandling i tid.

Läs mer:

Annons