Och när de säger det, att vi har kommit hit för att tyvärr måste vi meddela att din son Emil Linnell har hittats död i sin lägenhet, då brast det.
Emil var otroligt söt, nyfiken kille som ville vara duktig och snäll, hade mycket kompisar.
Emil hade känt sig förkyld en längre tid och han sökte vård flera gånger och han fick ju höra det som han ville höra, att det bara var en vanlig förkylning.
Det var lördag och Emil bodde tillsammans med en kompis och det var fest eller samling hemma hos en annan kompis.
Hans kompis som han bodde med, han ville ju gå på den här festen då och Emil han sög på det där. Han sa, jag kommer nog sen, jag ska sova några timmar. Fast då börjar det hända saker.
Jag flimmar. Ja. Är det en ambulans att ge? Nej. Jag behöver en ambulans. Jag förstår inte riktigt varför du springer omkring i lägenheten. Jag försöker ta på min mobil, snälla jag kan inte andas.
Hur får du veta vad som har hänt under den här?
Ja, det är ju så här att jag är på mitt jobb då och blir uppringd av sonen mellan grabben Alexander som säger att mamma mamma du måste ringa Daniel han är ensam hemma och han säger att det står någon polis där utanför.
Jag ringer honom och mamma jag ringer pappa och han svarar inte och det är ju två poliser här utanför som säger att de vill prata med dig och de får inte komma in om inte du är här. Då rasade min värld.
Och när de säger det att vi har kommit hit för att tyvärr måste vi meddela att din son Emil Linnell har hittats död i sin lägenhet. Då brast det.
Det var ett primalskrik, alltså jag skrek rätt ut och det var jättejobbigt. Det är som att det försvinner en del av dig själv.
Jag tänker ju naturligtvis på vem han hade varit som vuxen. Han hade kanske varit gift, hade kanske haft egna barn. Emil såg till allas bästa och han var positiv.
Ibland pratar jag med honom också. Istället för att prata med mig själv så kan jag prata med Emil eller med våra två katter. Det är lugnande ändå.