Hon har just satt sig med sin kaffekopp när det ringer i handväskan.

Det är ”sladdisen” William. Hennes yngsta son har låst sig ute och hon börjar direkt försöka lösa situationen. Som vanligt.

Camilla Stern, 60, visste tidigt att hon ville ha barn och var 20 år när hon blev gravid med sin förstfödde son, Alexander.

– Det var viktigt för mig att ha en familj. Min man och jag hade träffats i tre år, jag var lycklig och redo. Däremot blev jag ganska ensam som mamma eftersom mina jämnåriga vänner inte hade barn, berättar Camilla Stern vid vårt första möte.
Hon har en gång tidigare under de senaste åren varit nära att dela sin historia i Femina om vad som händer med en familj när tillvaron slås i bitar, utifrån en mammas perspektiv. Men en oro över att framstå som ett offer och risken att riva upp folkets ilska, gjorde att hon backade den gången.

Nu är det ett annat läge.

Alexander Ernstberger om Allra i ny bok

I dagarna släpps Alexander Ernstbergers bok Staten mot kapitalet, i vilken den tidigare Allra-vd:n berättar ”om maktspelen, sveken och offentlighetens skampåle”, som det står i bokförlaget Mondials presentation.
Men där författaren också tydligt tackar sin mamma, hans ”förlängda arm på utsidan”.

Vad händer med moderskärleken när ditt barn döms till fängelse?

Hur långt är en mamma beredd att gå för att stötta?

För att få svaren börjar vi med att backa bandet.

Camilla Stern (tidigare Ernstberger) växte bland annat upp i Skogås utanför Stockholm och flyttade hemifrån redan i tonåren. Hennes mamma hade träffat en ny man med gård i Roslagen och "till vischan ville hon på inga villkor", trots att mammans nya kärlek klivit in som en fin och trygg extrapappa efter en turbulent tid.

– Mina föräldrar skilde sig när jag var 8–9 år, det var mycket tjafs och bråk och min pappa försvann. Han tog inget ansvar för oss som barn, säger Camilla och lägger till:

– Lite ironiskt nu när man ser tillbaka på hur mitt liv blev, men jag hade en benhård inställning om att jag själv aldrig skulle skilja mig.

Drev och byggde bolag med maken

Hon hade hunnit få ytterligare en son efter Alexander, Edward. Bröderna var 14 och 11 år när äktenskapet tog slut. Hon gick inte fri från de skuldkänslor som ofta kommer efter en separation med barn men påtalar att det var en helt annan skilsmässa än hennes föräldrars.

– Jag hade fördelen att bo nära pojkarnas pappa vilket gjorde att de kunde springa hem till mig även när de var hos honom. Jag behövde aldrig uppleva ångesten över att inte få se dem på en vecka. Deras pappa och jag bråkade ytterst sällan, det handlade mer om att vi växte ifrån varandra. Vi har en bra relation än i dag.

Förutom att de hade barnen drev Camilla och hennes man bolag ihop. Maken hade tagit över ett familjeföretag som jobbade med verktyg till industrin och när pojkarna var några år gamla på tidiga 90-talet, gav sig Camilla in i skobranschen. Hennes bolag skapade egna varumärken men också modeller åt fashionjättar som Peak Performance och H&M.

– Jag har ingen utbildning men har alltid omgivit mig av människor som är affärsdrivna. Jag lär mig ganska snabbt och har en känsla för vad som kommer, säger hon och medger att entreprenörsnerven nog redan var väckt när hon som liten plockade fallfrukt från marken och sålde som äppelmos till grannarna.

– Vi åkte på semester på loven och hade lantställe men hade absolut inget i överflöd. Om jag ville ha någon pryl som kompisarna hade fick jag tjäna ihop pengarna själv. Det blev kanske inte bra varje gång, som när jag sålde min cykel för att jag ville ha ett par Puss & Kram-jeans, ler hon och fortsätter:

– För min del handlar det helt klart om att man vill skapa något, för det är ingen ekonomisk trygghet i att bilda bolag. Tvärtom. Det kan gå jättebra men också hur dåligt som helst. Men min erfarenhet är att om man gillar det man gör är det lättare att få avkastning.

Sonen var landets yngsta börs-vd

Som ensamstående mamma 2005 startade Camilla Stern tillsammans med Maria Millqvist PR-byrån Spoilconcept. Verksamheten växte snabbt, de fick fler och fler prestigeuppdrag och hade såväl SAS-direktören Jan Carlzon som prinsgemålen Daniel Westling på gästlistan. Efter tre år var Camilla och hennes kompanjon på listan över Stureplans mäktigaste.

– Det var en jätterolig period där jag kom in i en helt ny värld. Vi hade ingen klar affärsplan men det utkristalliserade sig snart vad vi var bra på. Men det fanns absolut inga genvägar, det var ett stenhårt jobb, säger hon och tillägger att det var en fördel som egenföretagare att ha kontoret i samma hus där hon bodde med sina två söner.

– Mina barn kunde alltid komma dit efter skolan. De satt i konferensrummet och åt bullar och gjorde läxorna.

Hur präglade blev Alexander och hans bror av din företagsamhet och entreprenörsanda?

– Jag tror att det kommer lika mycket från mig som från deras pappa. Vi har alltid pratat nya affärsidéer hemma, det har varit en naturlig del av familjen att skruva till kampanjer, vidareutveckla produkter och ta sig framåt, säger Camilla, som dock inte hade någon dröm om att sönerna skulle välja föräldrarnas inslagna bana.

– För mig var det viktigt att mina barn skulle få något jag själv inte hade lyckats med, äktenskap och utbildning.

Sönerna visade sig dock tidigt ha ambitioner.
Alexander Ernstberger var 19 år när han blev webmaster för stureplan.se under Alex Schulmans ledning och 21 när han vållade rubriker som ”landets yngste börs-vd”.

Medan den äldste sonen lyfte på entreprenörshimlen, valde hans mamma att ta ett steg tillbaka. När Camilla Stern 2012 blivit mamma för tredje gången, till ytterligare en son, sålde hon sin del i PR-byrån.

– Jag älskade mitt jobb men det höll inte i längden att jobba så extremt mycket och samtidigt få ihop livet med familjen. Under mina två äldsta söners uppväxter var jag bortrest mycket och kunde inte vara mammaledig. Det är inget jag beklagar mig över, för det var en livsstil, men jag kände när jag fick min ”sladdis” att jag ville vara hemma med honom på ett annat sätt, säger hon och hymlar inte med att det också fanns förutsättningar.

– Vi hade det bra ekonomiskt och jag hade möjlighet att inte jobba på ett tag, säger hon och tillägger:

– Fast jag har aldrig känt att jag varit bortkopplad från arbete. Jag kanske inte har varit avlönad men jag har alltid funnits tillgänglig när mina barn har byggt upp sina företag.

Du tog ett steg tillbaka i din egen karriär, men stöttade dina söner i deras affärer?

– Ja, jag brukar skämtsamt säga att jag blev vd för ”AB Familjen”.

Hur såg det ut konkret?

– Att alltid finnas tillgänglig och ställa upp där det behövs. Jag var lite av familje-hubben i både affärer och i relationer.

Camilla Stern berättar att hon i uppstartsfasen satt i styrelsen för äldste sonens bolag – och vi är framme där nu. Vid brytpunkten.

Allra-skandalen rullas upp

I januari 2017 skriver Svenska Dagbladet den första artikeln om vad som snart ska bli känt som Allra-härvan. Varje dag nya rubriker som signalerade att företaget som skulle få andras pengar att växa så mycket som möjligt, verkade ha gjort precis tvärtom.
Två månader senare polisanmäls Allras grundare och vd Alexander Ernstberger och tre andra toppar i bolaget av Pensionsmyndigheten för flera brott, där misstankarna handlade om att ledningen berikat sig själva på bekostnad av pensionsspararna.

Mygel
Lurendrejare
Lyxliv på pensionsspararnas bekostnad

Camilla beskriver beskriver upplevelsen av hur det var att stå bredvid när ens barn plötsligt befann sig i mediestormens epicentrum.

– Det blev kaos på så många fronter. Min första instinkt var att visa att jag fanns för Alexander som mamma. Vad det innebar i praktiken var att finnas där om han behövde prata av sig, bolla dagens händelser och i bland övertala honom att sova över på soffan. Som mamma är man alltid orolig för sina barn och när jag såg min son slita som han gjorde, försökte jag se till att han fick i sig mat och sov, om än för en kort stund.

– Som mamma ställer man upp med det man kan där och då.

Även när det handlar om misstänkt grov ekonomisk brottslighet?

– Ja, för mig var det självklart att stötta min son, det tror jag att de flesta mammor instinktivt gör. ”Jag lägger inga värderingar i det, men jag finns här som mamma”, säger Camilla Stern och medger att ”kaoset” givetvis kom åt henne men att hon valde att lyssna på sin son, som sa ”får jag bara komma till en rättssal så kommer det visa sig”, berättar hon.

Friades i tingsrätten – dömdes i hovrätten

När förhandlingarna inleddes i Stockholms tingsrätt i oktober 2019 satt Alexander Ermstbergers mamma på första raden i åhörarbänken och så fortsatte det genom hela rättegången. Camilla säger att hon ville bilda sig en egen uppfattning och förstå vad som hade hänt. När hennes son och de övriga åtalade tre månader senare blev friade på alla punkter, var det en ”enorm lättnad”:

– Även om man försöker leva som vanligt finns det såklart en oro inombords hela tiden. Nu blev det en enorm lättnad. Tingsrätten var enig om att det inte fanns något brott, det var en övertygelse från advokaterna om att de inte heller skulle bli dömda i hovrätten.

Trots att hon lovat sig själv att aldrig blir en snyfthistoria blir hon märkbart berörd när hon förflyttar sig tillbaka till den 22 juli 2021.

De befann sig på ex-makens lantställe på Värmdö; hon, Alexanders pappa, Alexander, hans hustru och parets då tvååriga son, när samtalet från advokaterna kom. Hovrätten hade gått på tvärs mot tingsrätten och dömde Alexander Ernstberger till sex års fängelse och tio års näringsförbud för trolöshet mot huvudman, grovt tagande av muta samt mutbrott.

– Jag såg på Alexanders min på en gång, ”det här är inte bra". Jag kände hur hela jag frös till is. Det var det värsta ögonblicket i mitt liv. Det förändrade allas våra liv ganska dramatiskt kan man lugnt säga.

Alexander Ernstberger skriver i sin bok Staten mot kapitalet att han efter beskedet om den fällande domen tog sin mamma åt sidan och satte sig på gräsmattan bakom huset:

”Jag förklarade att från och med i morgon, när jag kliver in på häktet, kommer jag att vara helt offside och sakna alla praktiska möjligheter att påverka min situation. Jag behövde hennes hjälp – hon måste bli min förlängda arm på utsidan”.

Camilla Stern berättar att hjälpen i det akuta skedet bestod i att följa med sonen och hans familj till deras hus på Lidingö.

– TV4 stod utanför och väntade, två jättetrevliga killar. Jag frågade ”kan ni ge honom några minuter så kommer han ut och pratar med er”. Och det gjorde Alexander, sen hämtade han sin son och de gick till lekplatsen innan hans bror körde honom till häktet.

Hon kände sig fortfarande ganska stark då, säger hon.

– Men så brakade jag ihop totalt. Hjärtat gick i tusen bitar. Det var som ett X2000 som kom rusande och körde över mig. Jag orkade inte ta mig ur sängen på tre dagar. Jag kunde inte äta, drack lite vatten, grät och somnade om, vaknade och grät igen. Jag tänkte att jag aldrig skulle klara att resa mig.

Vad är det som gör att du på fjärde dagen förmår att resa dig?

– Insikten om att det inte gick annars. Det skulle inte gå om jag föll. Alexanders sista ord innan han åkte iväg var också ”mamma, jag kommer klara det här. Så länge du är stark är jag stark”.

– Ingen skulle bli hjälpt av att jag låg och grät över en situation jag ändå inte kunde påverka. Det jag däremot kunde påverka var allt runtomkring med familjen och barnen.

När hennes son två dagar efter domen ansökte om permission från Kronobergshäktet för att närvara vid sin hustrus förlossning, men fick avslag, var det hon som körde svärdottern till sjukhuset. När parets omskrivna villa på Lidingö beslagtogs av Kronofogden i en razzia, var det hon som ringde efter bärhjälp.

– Vi hann inte resonera så mycket, jag beställde en flyttfirma som åkte hem till Alexanders pappa. Vi kastade ut hans tv-soffa och körde dit min svärdotters säng, gjorde mellansonens gamla rum till barnrum.

– Vi löste saker hela tiden, tog problemen som var här och nu.

Ett halvår senare flyttas hennes son till en av landets mest beryktade adresser: Kumla-fängelset med säkerhetsklass 1, den högsta nivån av slutna anstalter.

Hur var det att åka på besök till Kumla första gången?

– Lite som en dimma. Jag hade googlat och läst på, sett bilder och filmer från Kriminalvårdens presentation och tyckte att jag var ganska förberedd. Men det är klart att det blir en annan verklighet när du sitter med din son i den miljön. Det var ändå en lättnad att se att Alexander trots miljön och allt som hade hänt, ändå var stark och positiv och snarare den som peppade mig.

– Jag hade aldrig varit i närheten av ett fängelse tidigare, så det var definitivt en ny upplevelse.

Bara att få till stånd ett besök eller telefontillstånd var en utmaning, fortsätter hon med ny skärpa i rösten:

– I stället för att ”bryta den onda cirkeln” som Kriminalvården skriver i sin slogan, är systemet designat för att det ska vara komplicerat att hålla kontakt med familj och barn. Jag kan förstå att tanken är att det ska vara tufft för den intagna men de anhöriga befinner sig också i en tragedi.

Att er familj i medierapporteringens beskrevs vara del av en societet i Sverige och Stockholm, hur såg du på det?

– Att det handlar om fördomar och förutfattade meningar. Jag ska inte sticka under stol med att vi har ett stort nätverk och sociala kontakter, men det har lika mycket att göra med hur man är som person och hur man har bjudit in själv. Öppnar man dörrar så öppnas dörrar. Jag tycker inte om att prata om ”den världen”. Du har säkert flertalet mediaprofiler som du känner i ”din värld”. I ”min värld” har man mer hamnat med entreprenörer och företagare.

Camilla Stern säger att hon inte någon gång under de senaste åren upplevt att hennes vänner eller bekantskapskretsen vänt henne ryggen.

– Visst har man känt sig som elefanten i rummet ibland, men då har jag valt att prata om det som har hänt, för att det inte ska bli en konstig situation. Jag skulle säga att jag har haft ett enormt stöd av vänner och bekanta.

En helt annan sak med gemene man, konstaterar hon.

– I allmänhetens ögon blev min son en skurk som blåst folk på pengar, för att det var den enda bilden som förmedlades. Det är hemskt, så mycket hat, inget mellanting. De som har stöttat har varit förvånansvärt många men hatet kommer utifrån mediabilden.

När har det kommit åt dig?

– När mina barn ska styckas och mördas. Det har kommit sms från nummer som inte går att spåra, meddelanden på Facebook och Instagram, brev och till och med personer som har sökt upp oss.

Hon berättar om en tidig morgon när hon satt på kökstrappan och en okänd man med en schäferhund kom in på tomten.

– Han var hotfull, skrek att jag skulle gå in i garaget, att han skulle hänga mig och att resten av min familj skulle dö. Det var fruktansvärt. Jag polisanmälde men ärendet lades ned efter 14 dagar, trots att jag hade en bild på personen i fråga. Sånt tar. Inte så att jag blir rädd, men jag blir ledsen och förbannad. Det är inte jag som har dömts till fängelse, och om man pratar om skuld och rättvisa så är det framförallt inte rätt att mina barnbarn ska utsättas.

Vad har ni sagt till Alexanders barn att deras pappa är?

– Att han bor och jobbar där han är. För barn blir det så abstrakt med en pappa som sitter i fängelse, hur ska man ens beskriva det?

Kumla, Storboda, Åby och Högsbo.

Även när det var närmare 100 mil tur och retur till anstalten i Göteborg fortsatte Camilla Stern att besöka sin son så ofta hon kunde och att vara ”den förlängda armen” på utsidan.

Alexander Ernstberger, som genom hela den fem år långa rättsprocessen vidhöll att han var oskyldig till brott, uttrycker i sin bok att hans mamma var hans länk till verkligheten och hur hon dagligen uppdaterade honom över telefon. Inte minst under hösten 2023 när han ansökte om resning i målet och hon ”drog i alla tänkbara trådar”:

"Hon gav sig inte. Kontaktade professorer i rättsvetenskap, jurister, människor med specialistkunskap. Testade varje tänkbar väg”.

Camilla säger att det inte enbart har handlat om moderskärlek utan att hon också fått bränsle i kampen genom experter som hävdat att domen mot hennes son var felaktig. Som när advokaterna Percy Bratt och Joakim Lundqvist i en debattartikel publicerad i Dagens Juridik i september 2022 framhärdade att hovrätten brutit mot grundläggande rättssäkerhetskrav och hävdade att Allras huvudman ”vid en prövning som uppfyller kraven som följer av rätten till en rättvis rättegång aldrig skulle ha dömts för brott.”

– På ett sätt hade det varit lättare för mig att accepterar om advokaterna hade sagt: ”Alexander har gjort bort sig, nu får han ta sitt straff”. Då hade jag sagt till honom: ”Har du gjort nåt så dumt får du sitta där i fyra år.” Att en advokat som jobbat med detta i så många år säger att han är oskyldig är för mig så mycket värre.

Han är dömd i Svea hovrätt av, får man utgå ifrån, några av Sveriges främsta jurister, plus har nekats prövningstillstånd i Högsta domstolen. Måste vi inte utgå från att rättvisa har skipats då?

– Det är såklart något jag tänker på men så länge jag har människor runt omkring mig som anser att Alexander aldrig skulle ha blivit dömd ger det mig energi men också en extrem frustration.

– Jag har hela tiden sökt sanningen. Det är många omständigheter i fallet som kan ifrågasättas men det vill jag inte gå in på här, det är bättre att de som vill veta mer läser boken.

Augusti 2025, det ringer i handväskan igen och den här gången är det hennes äldste son.

Alexander Ernstberger blev villkorligt frigiven den 31 maj efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff och Camilla ska vara barnvakt åt Alexanders dotter medan han putsar på det sista med inläsningen av ljudboken.

– Det som gör mest ont i detta är att Alexander har missat så mycket av sina barns uppväxt. Att jag har jobbat framåt hela tiden är inte minst för deras skull, säger Camilla Stern, som i slutordet i sonens självbiografi tackas med orden ”utan henne hade den aldrig blivit av”.

Det är Alexanders bok, säger Camilla bestämt men medger att hon stöttat även i det här projektet.

– Jag sa till Alexander ”det är din förbaskade skyldighet att berätta din historia, om inte du berättar kommer det kunna hända igen för någon annan.”

– Han har inte skrivit boken för att få upprättelse, det är framförallt en bok till Alexanders barn, för att de ska veta varför deras pappa inte kunde vara med de första åren.

Smugglade in godis på Kumla

En detalj som inte är med i boken är en händelse där Camilla i dag medger att hon kanske gick lite väl långt i sitt stöd. I kiosken på Kumla-anstalten finns ingen lakrits, hennes sons favorit.

– Jag studerade hur de gjorde sin säkerhetsundersökning och tänkte ”om jag sätter på mig ett par vida byxor och åtsittande trumpor, kommer det att gå”. Så jag tryckte ned en påse Djungelvrål i varje strumpa.

– Alexander blev förvånad när jag nöjt halade upp påsarna och sa ”mamma, du är helt galen, så kan du inte göra fattar du väl?!”. Jag hade inte insett att han kunde förlora besökstillståndet. Det var dumt av mig men jag ville bara göra honom glad.

– Men det är klart, jag förstår ju mer nu att det kanske inte är så konstigt att det kommer in saker på landets fängelser.

En halvtimma senare kommer Alexander Ernstberger med sin dotter till hotellfoajén där vi ses.

Flickan börjar direkt att planera sitt stundande fyraårskalas med sin farmor.

Camilla Stern säger att de senaste åren varit ohyggligt tunga och jobbiga men att de också gett henne en djupare syn på livet – och möten hon för alltid kommer bära med sig. Andra mammor, andra anhöriga, andra kvinnor. Som de fyra utanför grinden till Storboda-anstalten. Hon skulle besöka sin son när hon fick besked om ”P50” – att säkerhetslarmet hade gått på fängelset, alla interner var inlåsta i sina celler och inga besök tilläts i avvaktan på att de fått läget under kontroll.

– Vi var fem helt olika kvinnor, mammor, fruar och flickvänner, alla anhöriga med olika livsöden som på ett oväntat sätt ändå delade samma upplevelse. Vi satt på trottoaren utanför grindarna på Storboda i nästan två timmar, pratade och fann en gemenskap och stöd i varandra.

Det är också därför hon väljer att dela sin personliga historia för Feminas läsare, säger Camilla Stern.

Om hennes kamp för att ”hålla ihop på utsidan” kan vara ett stöd för andra kvinnor, mödrar och familjer som får tillvaron raserad, kanske det kan vara värt det.

– Livet har sina vändningar och när det ser som mörkast ut gäller det att hitta kraften att fortsätta, säger hon och citerar vad hennes farmor brukade säga i barndomen när Camillas pappa svek och försvann.

”Det är inte hur man har det – det är hur man tar det”.

Innan hon utan en tvekan konstaterar:

– Jag hade gjort samma sak alla dagar i veckan för alla mina barn.

Pension – alla videoklipp

5 saker att tänka på om du ska gå i pension om tio år