Sköna juveler (1984)

Totalsågade Sköna juveler var regissören Hans Ivebergs tredje långfilm efter Göta Kanal eller Vem drog ur proppen? och Gräsänklingar, och här gav han sig på en otroligt stjärntät men svårjobbad blandning av klassisk noir, agentthriller och komedi som utspelar sig i någon form av neonindränkt dystopi där Brasse Brännström letar mat i soptunnor, Janne ”Loffe” Carlsson är bartender på ett underjordiskt sjapp och Örjan Rambergs skurk lyfter skrot naken. I huvudrollerna: Lena Nyman och Kim Anderzon som vapenförsedda, svinsnygga, roliga och hårdkokta privatdeckare i trenchcoat. De två är ljuvliga tillsammans, resten är… sådär.

Lust (1994)

”98 minuter svensk filmkris, blottlagd som i en obduktionssal.” Filmen om en bekymmersfritt runtliggande krögare som faller för trasig tjej försvann från biograferna efter två veckor och blev föremål för både debatt och konspirationsteorier om hur filmen kunnat få stöd och överhuvudtaget bli gjord. Så här i efterhand: så dålig är faktiskt inte Lust. Klyschorna är visserligen många, dialogen svajig och det finns sexscener man önskar att ögonen hade osedda, men jargongen och kemin mellan filmens krögare – Gerhard Hoberstorfer, Robert Gustafsson, Johan Paulsen och Jacqueline Ramel – är charmig, och miljöerna, frisyrerna och kläderna är ett kul tidsdokument över stockholmskt 90-tal.

Under ditt parasoll (1968)

I ett försök att rida på sina Svensktopps- och försäljningssuccéer hoppade Värmlandsorkestern Sven-Ingvars på trenden med popbandsfilmer som The Beatles A hard day’s night, och bad den folklige Åsa-Nisse-regissören Ragnar Frisk om hjälp. Den otursförföljda inspelningen resulterade i en inte helt lyckad musikal som utspelar sig kring förra sekelskiftet och innehåller Helan och Halvan-figurer, kidnappning av en Louise af Äppelpaj, revolverdueller och saloonslagsmål i Desperado City. Plus, kläder av Gunilla Pontén. Filmen floppade, och det helt egenfinansierade projektet höll på att bli slutet för Sven-Ingvars.

Sverige åt svenskarna (1980)

Det fanns inte en svensk skådespelare värd namnet som inte var med i Per Oscarssons storslagna medeltidskomedi: alla var där, plus arméer av statister. Kritikerna förgjorde den, men var den så usel? Nej. Mer sketcher än sammanhållen film, men flera skratta högt-roliga scener. Befriande knäppt på det stora hela, men att den i dag knappt går att se gör sitt till för att det dåliga ryktet ska leva vidare. Rent biobesöksmässigt var det knappast till filmens fördel att den gick upp mot Sällskapsresan, som sög åt sig miljonpublik. Till slut sågs Sverige åt svenskarna ”bara” av 120 000 besökare, och det räckte inte för att väga upp en gigantisk inspelningskostnad.

Jag är Dina (2002)

Med en budget på 168 miljoner kronor var svensknorskdanska Jag är Dina Skandinaviens dittills dyraste film, och för att det skulle gå runt hoppades producenterna på att en miljon skandinaver skulle gå och se den. Några veckor efter premiären hade bara 18 000 svenskar tagit sig till biograferna, och sammanlagt saknades 600 000 besökare. Och nej, Jag är Dina var kanske inte det förväntade episka kostymdramat, utan mer en sorts snygg och stämningsfull kostymskräck. Resultatet kan tolkas både som feministiskt och som ett utslag av ren kvinnoskräck, tyvärr med hopplöst gubbiga sexscener mellan Maria Bonnevie och Gérard Depardieu.

Giliap (1975)

Efter regidebuten med det elektriska mästerverket En kärlekshistoria gjorde Roy Andersson något helt annat, och tog ett stort kliv från realism mot den sorts (betydligt mindre elektriska) film och stil han i dag förknippas med. Kanske var det de felaktiga förväntningarna som gjorde det, men filmen både sågades och blev ett publikfiasko. Den omtalat utdragna inspelningen gick långt över budget, och gjorde att det också blev en kostsam förlust för finansiärerna. Regissören själv fick sedan inget mer stöd från Filminstitutet på mer än 20 år.

Kommer du med mig då (2003)

”Det var för artigt runtomkring mig.” Regissören Kjell Grede rannsakade sig själv efter att Kommer du med mig då blev monumentalt nedskriven och sågs av färre än 2 000 biobesökare. Berättelsen om två barndomsvänner som numera lever vitt skilda liv – Shanti Roney som naiv och äkta rammakare respektive Tuva Novotny som cynisk, skönhetsopererad popsångerska – var inte så våldsamt dyr, men baserat på fina meriter som Hugo och Josefin och God afton, herr Wallenberg fick Grede det årets högsta förhandsstöd. Och ja, när man tittar på Kommer du med mig då önskar man starkt att det varit lite mindre artigt runt alla inblandade.

Kalabaliken i Bender (1983)

Inspelningen var allt annat än billig, men känslan var att den Hollywoodinspirerade äventyrskomedin om Karl XII:s upptåg skulle dra in sina kostnader: mellan sig hade de inblandade flera succéer i bagaget, och en mängd folkkära stjärnor var med. Men, i stället för den miljon besökare man räknat med kom 170 000. Nederlaget blev spiken i kistan för bolaget Europafilm, och kritikerna pratade om kalkon. Visst, handlingen var kanske inte supergenomtänkt, och möjligen tog Lasse Åberg sitt uppdrag som allvarligt bollplank för Brasse Brännströms varma komik på aningen för stort allvar – men flera scener med Gösta Ekman som Karl XII förtjänar en plats i svensk humorkanon.

Tre solar (2004)

När Richard Hoberts nedsablade Tre solar kom var vi många som med storögd förundran och djup förvirring inte förmådde ta in vad våra ögon och öron utsattes för i form av medeltidsklädd skådespelarelit till islandshäst, men vid en omtitt så här 20 år senare visar det sig att den är … helt okej? I alla fall fram till dess att Mikael Persbrandts opiatberoende människospillra till korsfarare dyker upp i en helt vilt risig peruk och sänker hela filmbygget inom loppet av millisekunder.

Vargens tid (1988)

I dag skulle ett kostymdrama om en man som slår följe med romer – spelade av bland andra Lill Lindfors med mörka linser – och blir förälskad i en flicka, inte låta sig göras, men en klart förmildrande omständighet är Hans Alfredsons ambition att dra paralleller till samtidens främlingsfientlighet. Hans bild var mörk. Där och då stormade det kring Sjöbos invandringspolitik, och premiären hölls därför där. Politiker bjöds in, och Alfredson radiodebatterade mot den tongivande Sven-Olle Olsson strax innan visningen – men ingetdera gav den effekt regissören kanske hade hoppats på. Kritikernas mottagande gjorde också att han tappade lusten att regissera fler filmer.

Svenska Filmer – alla videoklipp

Staffan Götestam blindrankar Astrid Lindgren-filmer

AINOS-JULFILMER