Isabella: Jag vill hellre ha en kropp som fungerar än mitt gamla ansikte tillbaka

Krissy Hedenstedt om att bli förälder efter en uppväxt med en narcissistisk mamma.

Isabellas ansikte är så svullet att det gör ont. Hon känner ständigt hur det spänner, och när hon ser sig i spegeln kan hon knappt känna igen sig själv.

Hon kallar sitt nuvarande ansikte för ”elefanten i rummet”, eftersom hon vet att det ser annorlunda ut. Faktum är att hon ser konstig ut, säger hon.

Man lägger märke till det vid första anblick och därför har hon inte något emot att prata om det. Hon kan inte rå för det.

– Jag vill tio gånger hellre ha en kropp som fungerar som den ska än att få tillbaka mitt ”gamla” ansikte, säger Isabella Jepsen.

Sommaren 2024 fick hon diagnosen akut leukemi, även känt som blodcancer, bara 21 år gammal. På en dag vändes hennes liv upp och ner, och hon har sedan dess kämpat för att återfå kontrollen över sin egen kropp.

Efter en omfattande behandling med cellgifter, medicinering och en benmärgstransplantation kan hon nu kalla sig cancerfri. Men – som väntat – är det svårt för nya och gamla stamceller att samarbeta.

Isabella är beroende av prednisolon, en speciell typ av medicin som verkar genom att motverka så kallad Graft versus Host-sjukdom. Det är en komplikation som kan uppstå efter benmärgstransplantationer, där donatorceller attackerar mottagarens gamla stamceller.

Medicinen prednisolon har många mycket obehagliga biverkningar, berättar Isabella. Biverkningar som bland annat förändrar hennes utseende.

– Jag mår faktiskt bra. Men fysiskt känns min kropp som den gjorde när jag hade varit sängliggande i 40 dagar efter transplantationen. Då kunde jag inte göra någonting, och jag kan inte göra så mycket i dag heller.

Hon har särskilt svårt att gå, och kan inte gå i trappor alls eftersom medicinen minskar muskelmassan i benen. På natten ligger hon ofta vaken i timmar med kramper i knäna.

Och så har hennes spegelbild förändrats.

– Jag är trött på det förstås, men mest för att mitt ansikte gör ont och jag ständigt blir påmind om det. Men jag kan inte göra något åt det. Och om det är vad som krävs för att bli av med allt annat, så får det vara så.

”Förstår att folk frågar”

Isabella har accepterat att hon måste leva med biverkningarna av medicinen för att hon ska må bättre. Hon har alltid har varit väldigt mån om sitt utseende, men det känns inte alls lika viktigt i dag.

– Mitt utseende är verkligen längst ner på listan nu. Det mest irriterande är att jag har svårt att röra mig. Jag är verkligen funktionsnedsatt och svag.

Det är inte ovanligt att främlingar vänder sig om på gatan och tittar på Isabella när hon går förbi. På sociala medier får hon också ofta nyfikna kommentarer om varför hon ser ut som hon gör.

Men hon förstår varför de frågar.

– Det ser konstigt ut. Proportionerna på min kropp är fel, och jag går konstigt. Det är bara en mänsklig sak att haja till när när någon sticker ut. Men jag kan inte rå för det, och jag måste bara intala mig själv att det inte kommer att vara såhär för evigt.

När Isabella kommer att få tillbaka sin gamla kropp igen kan hon inte svara på. Allt kommer förmodligen aldrig att bli helt ”normalt” igen, men hon har redan börjat trappa ner på prednisolonen.

Under tiden försöker hon fokusera på de saker hon fortfarande älskar med både sitt yttre och inre.

Till exempel experimenterar hon med att styla sitt korta, lockiga hår, fixar sina ögonfransar och ögonbryn och hon sminkar sig precis som hon brukar.

Tycker det är viktigt att prata om

På Instagram och TikTok delar hon regelbundet videor från sitt liv – både från sjuksängen och från bra dagar när hon gör utflykter med sina vänner, pojkvännen Alexander eller familjen.

Följarna som tittar och skriver har gett henne mod att våga sätta ord på allt som kan vara svårt med att vara ung och sjuk.

– Jag tycker att det saknas kunskap om den här medicinen, och jag känner att jag har ett ansvar att prata om den. Det finns andra i samma situation som jag som kanske inte vågar träda fram eftersom de lider av medicinen, gömmer sig och tycker att det är pinsamt.

Det borde inte vara så, säger Isabella. Hon lärde sig snabbt efter att hon blivit sjuk att det är insidan som räknas. Att organen fungerar som de ska – det är det som kommer först, insisterar hon.

– Självklart vill jag inte att någon ska bli sjuk, men ibland kanske man måste komma ihåg att det finns många saker man tar för givet när man är frisk.

Isabella tar ingenting för givet längre. Faktum är att hon inte har någon anledning att klaga över huvud taget, säger hon.

– För jag kunde ha dött. Det sätter saker i perspektiv.

Nästa månad fyller Isabella Jepsen 23 år, och hon är exalterad, eftersom tvingades fira sin förra födelsedag på sjukhuset. I år har hon mycket trevligare saker inplanerade i kalendern.

– Jag försöker göra det bästa av allt detta.

Artikeln har tidigare publicerats hos Feminas danska systertidning Femina.dk.