Anna Holmlunds ord om hjärnskadan – sex år efter olyckan
I en intervju med P4 Extra berättar den forna elitskidåkaren hur hennes liv ser ut i dag, och hur det är att leva med hjärnskadan som förändrat allt.
– Det jobbigaste är att jag ibland tänker på hur det hade varit om jag inte hade en hjärnskada, säger hon i P4 Extra.
Det var den 19 december 2016 som svenska scicrosstjärnan Anna Holmlund gjorde vad hon trodde skulle bli ett helt vanligt träningsåk i italienska Innichen, men som skulle komma att förändra hela hennes liv. Anna hade då vunnit brons i både VM och OS, och var en av de största stjärnorna inom svensk alpinsport.
Efter den allvarliga kraschen var inte bara karriären över – länge var det osäkert om hon överhuvudtaget skulle överleva. Det skulle dröja fyra månader efter olyckan innan hon vaknade upp från en medicinsk koma på Danderyds sjukhus, med en allvarlig hjärnskada där hon vakren kunde gå eller prata.
Mycket har hänt sedan den tragiska olyckan. I en öppenhjärtig intervju med P4 Extra berättar Anna Holmlund hur det är att leva med hjärnskadan som har förändrat hela hennes liv och vardag.
– Det jobbigaste är att jag ibland tänker på hur det hade varit om jag inte hade en hjärnskada. Då hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut. Det är klart att jag tänker på det ibland. Men inte så ofta, säger hon i radiointervjun.
Anna Holmlunds mål – vill klara sig själv
För Anna har det länge funnits ett tydligt mål – hon vill kunna ha en vanlig vardag, och inte behöva hjälp från andra. Eftersom ena halvan av Annas kropp i stort sett helt slutade fungera av olyckan har hon behövt lära sig att gå på nytt, och har en personlig assistent som hjälper henne dagligen.
– Jag vill kunna klara mig själv, det är målet. Att bli så självständig som möjligt, säger hon till P4 Extra.
Olyckan har dock inte förändrat att Anna Holmlund är en tränande människa som brinner för att röra på sig. Nu när skidor inte längre är ett alternativ har hon hittat andra träningsformer hon gillar, som cykling och simning. I juli ska hon till och med simma det 3000 meter långa Vansbrosimmet, och hon konstaterar att simningen får henne att känna sig som ”gamla Anna” igen.
– Det är så skönt att simma. Då spelar det inte så stor roll att jag har min hjärnskada. Det enda jag behöver hjälp med är att ta på mig cyklopet och simfötterna. Sen behöver jag ingen mer hjälp, berättar hon.
