Hur har dina planer och ditt jobb förändrats av coronakrisen? 

– För mig har det blivit en total vändning. Jag hade precis öppnat ett produktionsbolag där vår plan var att göra tv, film och serier. Jag var precis klar med den superfina hemsidan. Nu är alla projekt pausade och jag har fått vila mitt bolag. Det är väldigt tufft. Jag har ansökt om A-kassa.

– Jag skulle också ha börjat spela in en långfilm som jag har sett fram emot sjukt mycket med värsta gänget. Jag skulle ha huvudrollen, Lisabi Fridell som vann en guldbagge för bästa fotografi skulle plåta och regissören Lovisa Sirén hade jobbat med projektet i fem-sex år. Vi hade äntligen fått stöd och skulle filma i fem europeiska länder. Nu vet vi inte när det kan bli av.

Hur orolig är du för viruset och dess konsekvenser, personligen och för din bransch?

–  I början hade jag panikkänslor och upplevde hur allt jag har kämpat för bara rasade. Jag har ett katatroftänk i mig från min bakgrund, där mina föräldrar kom till Sverige efter att ha fått lämna allt, och det förstärktes. Jag ifrågasatte allt: Vad kan jag för yrke? Vad kan jag överhuvudtaget? Det var ett hårt uppvaknade. Jag fick jättemycket ångest som jag var tvungen att bearbeta. Min mamma har varit jättefin i detta, vi har pratat mycket om de hinder familjen varit igenom tidigare. Mamma som har upplevt värre saker och dessutom är i riskgrupp har gett mig perspektiv och det är skönt.

– Men det är helt klart obehagligt. Jag blev jätteledsen över Adam Alsing. Jag såg honom på söder för bara tre veckor sedan, eller tre och en halv. Vi ville inte gå nära varandra men hejade. Jag kände inte Adam så men vi bor nära varandra och brukar springa på varandra. Det är väldigt sorgligt och en påminnelse om hur superkonstigt det är med allt folk på uteserveringarna i stan. Mina kusiner i Frankrike som bokstavligen befinner sig i karantän, blir helt chockade när jag berättar.

– Jag tror att jag har varit sjuk i corona också. De kunde inte säga säkert men jag åkte på värsta maginfluensan samtidigt som jag hade hög feber i flera dagar, och två kompisar som  jag hade umgåtts med fick så svår corona att de åkte in på sjukhus.

”Kulturen är van att ta stryk och resa sig”

Samtidigt, konstaterar Bahar Pars vidare, känner hon sig övertygad om att kulturen komma att resa sig när viruskrisen blåst över.

– Jag är stolt över hur Sverige har skött det. Människors sammanhållning, alla kreativa lösningar som har skapats och statens insatser med A-kassa och ekonomiskt stöd. Det gör min berörd eftersom vi samtidigt har aggressiva partier som vill riva ner kulturen. Kulturen är van vid att ta stryk överallt och är en underdog redan och jag litar på konstens kraft och mina kollegor. Det kommer att vara tufft att ta sig igenom men kulturen kommer återhämta sig och komma tillbaka kanske till och med ännu bättre.

Bahar Pars slog igenom brett i hyllade ”En man som heter Ove”, nominerad till sex guldbaggar 2016 och har tidigare regisserat kortfilmerna ”Rinkebysvenska” och ”Turkkiosken”.

Vad kan man som konsument göra för att stötta kulturlivet i det här läget?

– Fortsätta att konsumera kultur, gör det till en daglig rutin att gå in och ta del av streamingtjänsterna, till exempel! Och upptäck nya sätt att ta del av utbudet.

– Jag kollade själv häromdagen på Stadsteaterns uppsättning av Serotonin som sändes på nätet. Det var jättebra, jag blev överraskad över hur bra filmat det var. Det märks att tekniken börjar komma ikapp.

Har du några andra krantäntips, vad läser du, lyssnar du på eller ser på?

– Jag lyssnar mycket på poddar, bland annat Parisa Amiris podcast, Under huden med Kakan Hermansson och Raseriet med Amie & Fanna. Och så läser jag böcker. Jag håller på med Karin Smirnoffs Vi for upp med mor och har laddat ned hennes senaste som ljudbok.

Vilka är dina planer för framtiden?

– Jag har inga och det känns jättekonstigt, jag har alltid haft otroligt mycket planer. Men att ta hand om mig och min familj, värdesätta livet och inte hamna mer i panik, säger Bahar Pars med ett leende i rösten och tillägger att det förresten har kommit något gott ur det onda.

– Nu sitter jag och skriver manus på dagarna, något som jag alltid har velat göra men aldrig har gett mig tiden till. Klart att jag vill att de någon dag blir film men om det inte blir så känner jag ändå att jag har skrivit. Jag fortsätter min kreativitet i karantän medan jag väntar in och ser vad som händer.

KULTURSVERIGE I KARANTÄN – ALLA DELAR:

Pernilla Wahlgren om corona: ”Längtar efter min publik”

Stina Wollters kulturtips: ”Skapa och lek tillsammans”

Helena af Sandeberg: ”Vi har kostymprovning med mask och repar på Skype”

Marianne Mörck: ”Mitt forum är Youtube – där ser jag allt”

Lena Endre: ”Jag är på femte veckan i isolering”

Alexej Manvelov: ”Att jag inte tillhör en riskgrupp är inget frikort”

Sarah Dawn Finer: ”Alla har behövt tänka om”

Alexander Salzberger: ”Jag har klippt alla sociala kontakter”

Nina Wähä: ”Vi författare lever ofta i en sorts karantän”

Stefan Sauk: ”Vi var sårbara innan och nu kan det knappast bli värre”