Eva Röses svåra scen framför kameran – tio dagar efter sonen föddes: ”Gick undan och grät”

Efter reklamen: Eva Röse: "Kvinnor ska inte trippa"

Eva Röse är en av Sveriges största och mest omtyckta skådespelare. Under sin karriär har hon fått gestalta envisa kriminalinspektörer, coola superhjältar och roliga kvinnor.

Men genom åren har hon också fått göra riktigt tuffa roller och befunnit sig i fruktansvärda situationer som de flesta knappt kan föreställa sig.

I Sommar i P1 berättar Eva Röse om just de där svåra scenerna som i praktiken är på låtsas, men som ändå är verkliga för kroppen.

När den yngsta sonen Franke låg i magen skulle Eva vara med i filmen Innan vintern kommer, regisserad av veteranen Stefan Jarl, som handlar om Sverige efter en statskupp. Graviditeten gick över tiden och bebisen var bara tio dagar gammal när inspelningen drog igång. Hon åkte till set med sitt barn och hans farmor som skulle ta hand om honom.

– Den här dagen skulle jag bli våldtagen med en glasflaska av Valter Skarsgårds soldatkaraktär. Jippie. Jag gör scenen, och ser i ögonvrån hur farmor sitter med min nyfödda son under äppelträdet, berättar hon i Sommar i P1.

Högläsning ur bibeln och frieri – här är de största snackisarna från sommarprat genom tiderna

Efteråt låg hon kvar på golvet. Hon behövde vänta på att övergreppsupplevelsen skulle sjunka undan innan hon kunde fortsätta. Sedan tog hon sig ut i trädgården till sin bebis, plockade upp honom i famnen och gick undan för att gråta.

För det spelar ingen roll hur professionell hon är, säger Eva: Sådana situationer sätter spår i kroppen. När hon har upplevt något tufft på scenen eller framför kameran kan hon få kroppsliga reaktioner långt senare.

– Jag har blivit halvt dränkt, strypt, knuffad från tak, instängd i eld och sjunkande bilar. Hanterat alla typer av vapen från svärd till AK4. Och fått tinnitus av smällarna. /…/ Men som sagt. Kroppen minns och förstår inte alltid skillnaden på fiktion och verklighet.

Eva Röse har alltid tagit med barnen till jobbet. Hon har ammat i en trailer med pistolhölster som babynest, klädd i uniform, i strut-bh från 60-talet, täckt av blod, sot, gående och gråtande. Hon har också arbetat nästan hela sina graviditeter och envisats med att stå kvar på scen eller framför kameran in i det allra sista.

Som när hon var med i serien Äkta människor. I vanliga fall kan man skriva ut en karaktär relativt lätt, genom att låta den bli sjuk eller dö. Men i den här serien spelade hon en hubot, en mänsklig robot som var närmast odödlig.

Produktionen hade långa krismöten och anpassade vinklar och klädsel så länge det gick. En dag ringde regissören, jublade och sa att de hade kommit på hur hon skulle ta sig ur serien.

De skulle skjuta henne i huvudet och elda upp kroppen – sedan kunde hon gå på mammaledighet.

”Om man är positiv får man se det som en hedersbetygelse”

Marie Göranzon är Årets ikon på Feminsta 2025

”Valet att göra något eller att göra inget är enkelt”

I sitt sommarprat berättar Eva Rösa också om sitt stora samhällsengagemang. I 18 år har hon varit ambassadör för Unicef, och genom organisationen har hon åkt på resor till bland annat Nepal och Mauretanien.

På resorna har hon fått se det jobb som läkare och hjälparbetare gör på plats. Efteråt har hon känt många saker, ilska, frustration – men också hopp, hopp för att det finns folk som vill göra skillnad.

Därför blir hon förtvivlad när människor påstår att man inte kan hjälpa, och att det inte är värt att stötta organisationer för att pengarna ”bara är plåster på såren”.

Man kan visst göra någonting, menar Eva.

– Meditera över det faktum att det faktiskt finns folk som gör saker för andra för att de vill, av ett äkta engagemang för att de inte står ut med orättvisor. Och för att valet att göra något eller att göra inget är enkelt om man tror på att en förändring visst är möjlig, och att allt spelar roll. Allt.

Sommar i P1 sänds i P1 13.00 varje dag. Poddversioner publiceras klockan 07.00 i Sveriges Radio-appen och på sverigesradio.se.

Efter reklamen: Ur arkivet: Eva Röse inför internationella kvinnodagen 2024: ”Vi kan inte vara tysta”