Krister Henrikssons sorg efter Johanna Sällströms död

Johanna Sällström påbörjade sin skådespelarkarriär redan som 15-åring på teaterscenen, och spelade i uppsättningar i hela landet. I mitten av 90-talet slog hon igenom för den breda massan när hon spelade Victoria Bärnsten i populära såpan Tre kronor. Det stora genombrottet på vita duken kom när hon 1997 spelade i Under ytan, en film hon också vann en Guldbagge för.

Mellan 2004 och 2006 arbetade Johanna Sällström hårt med inspelningarna av Wallander-filmerna, baserade på Henning Mankells böcker. Under de få åren spelade de in 13 filmer, där hon var dotter till Kurt Wallander, spelad av Krister Henriksson.

– Vi kom väldigt nära varandra. Nästan som far och dotter. Vårt privata förhållande var mycket bättre än Kurt och Linda Wallanders i filmerna, har Krister Henriksson berättat i Aftonbladet.

Johanna Sällström led av depression och ångest, och i november 2006 skrevs hon in akut på Malmö lasarett för att få psykisk vård. Men trots att hon sökte hjälp gick skådespelarens liv till slut inte att rädda – den 13 februari 2007 begick hon självmord i sin lägenhet.

Krister Henrikssons sorg och skuld

Det tragiska dödsfallet kom som en chock, både för publiken men inte minst för hennes familj, vänner och kolleger. I Renées brygga 2017 berättade Krister Henriksson om den svåra sorgen och skulden han kände efter sin väns död.

– När någon som man tycker väldigt mycket om går bort är sorgen outhärdlig. Det var chockartat. Hon var ju på något sätt en depressiv person. Men det var också det som gjorde henne så jävla bra, sa han i programmet.

När han fick veta att hon gått bort undrade skådespelaren om han hade kunnat göra något annorlunda.

– Det är det som är det hemska. Jag kände jättemycket skuld.

Krister Henriksson hade efter 2006 inga planer på att återvända till rollen som Wallander, men att de fortsatte filma efter Sällströms död gjorde att alla kollegerna kunde stötta varandra för att gå vidare.

– Vi som var inblandade i det här pratade mycket med varandra. Sedan var det väldigt skönt att gå vidare och göra några "Wallander"-filmer till för det var ett sätt att slutföra sorgearbetet. Nu förmår vi att gå vidare med våra liv. För det är ju hemskt om man stannar kvar i sorgen.