Musiken blev Natalies väg ut ur ångesten: "Nu vet jag vem jag är"
”Jag har alltid haft stora drömmar. Både min samiska mamma och min karibiska pappa har alltid stöttat mig i att tänka större. I det samiska finns det själsliga, längtan till stillheten, naturen och det ursprungliga. Från Karibien kommer rytmen, glädje och hopp. Kombinationen av både djup och lätthet i mitt blod är jag så tacksam för.
Men vi lever ju i jantelagens land. Att se det som verkar omöjligt som möjligt passar inte alltid in. Det var en av anledningarna till att jag hade det så svårt i skolan. Jag skulle ständigt tas ner på jorden. Begränsas. Jag har svårt för den fyrkantigheten. Samtidigt brottades jag med mina stora prestationskrav under tonåren, jag ville vara bäst. Och det blev inte bättre av att betygen sa något annat. Tänk om jag vetat då vart jag faktiskt kunde nå.
I gymnasiet eskalerade denna konflikt inom mig – de stora drömmarna kontra tankarna som sa att jag inte var tillräckligt bra. Jag brottades också med min samiska identitet. Och snart kröp ångesten på. Först visste jag inte vad det var. En dag kom de otroligt obehagliga känslorna bara över mig så påtagligt att jag desperat ville hoppa ut genom fönstret och springa i väg. Fly. Utan att veta vart.
Från 16-årsåldern började ångesten jaga mig utan paus, och som värst var det i skolan. Jag kunde inte vara i klassrummet en hel lektion utan att få panik och behöva rusa därifrån.
Fick ätstörningar
Så vad gör man när man mår så dåligt att man tror att man ska gå under? Man hittar något att kontrollera. En morgon vid frukosten tänkte jag bara: ”Efter det här kommer jag inte att äta mer.” Där och då började jag svälta mig själv.
Senare övergick jag till att äta och spy upp maten, för jag älskar mat. Men ångesten fortsatte att plåga mig. Mina klasskamrater förstod egentligen inte hur jag mådde, de undrade nog bara varför jag inte hade någon energi och gav mer på lektionerna. Men för mig var varje sekund en kamp. Tänk dig att du fyller en ballong med ångest. Till slut kommer den att explodera. Och det skulle den. Men vi kommer till det. För mitt i mörkret trängde ändå ett ljus fram.
Hoppet och tron på att få göra det jag älskade övergav mig nämligen aldrig. Att spela min musik över hela världen var inte bara något jag fantiserade om. Jag visste att jag en dag ska göra det. Men inte hur. Jag kände ingen i musikbranschen, hade ingen tråd att dra i.
”Mitt livs viktigaste steg”
För att börja någonstans tänkte jag att gatan är en scen som vem som helst får stå på, oavsett kontakter. Så en solig lördag tog jag min gitarr och åkte till Umeå centrum. Jag hittade en bänk utanför gallerian där väldigt många strömmar förbi om helgerna och kvällarna. Mina ben skakade så att jag knappt kunde stå upp när jag tog fram gitarren för att börja spela. Stämbanden knöt sig. Jag hade aldrig framträtt tidigare, mer än för kompisarna i lekparken som liten.
Ingen av alla dem jag mötte visste vad jag hette eller hur jag egentligen mådde
Jag fick sätta mig ner för att lugna benen, sedan tog jag sats, började ta ackorden på gitarren och sjunga ut tonerna, medan människor passerade förbi. Det var nog det absolut sämsta uppträdandet jag gjort i hela mitt liv, men det var det bästa jag kunde göra där och då. Och ett av mitt livs viktigaste steg.
Jag hann knappt igenom första låten innan ett par kom fram och gav mig en tjugolapp, och jag tänkte att någonting måste jag ha gjort rätt. Så jag fortsatte. Jag återkom till samma plats nästa kväll och folk kom tillbaka för att lyssna. Sedan fortsatte jag, kväll efter kväll, helg efter helg. Det var magiskt när folk skrek: ”Vi vill höra mer!”
Jag hade förlorat allt hopp, jag kände att jag inte ville leva mer
Visst var det också svårt, som när berusade män kom fram och ville ge mig pussar, men så småningom byggde jag upp en integritet. Blicken vidgades av alla möten med olika typer av människor och deras historier. Jag fick en hård panna och ett mjukt hjärta, som jag har med mig än i dag. Men ingen av alla dem jag mötte visste vad jag hette eller hur jag egentligen mådde. Att trots glädjen i musicerandet pockade ångesten inom mig fortfarande på uppmärksamhet.
Sökte hjälp på psykiatrin
Två år senare, när jag var 18, var jag hela Umeås gatumusikant – utåt sett. Min ätstörning och mitt psykiska mående hade dock blivit så mycket värre att den där ballongen av ångest var sekunder från att spricka. Jag stod inte ut. Jag behövde hjälp.
Den första läkaren som jag träffade sa att det inte syntes på mig att jag hade ätstörningsproblematik. Jag kände mig så avfärdad och jag blev desperat. När jag satt på bussen hem på fredagen samma vecka fanns det bara två alternativ i mitt huvud: antingen tar jag livet av mig eller så åker jag till sjukhuset och vägrar lämna det innan jag får hjälp. Det var tungt för mamma när hon fick höra min förtvivlan. Jag åkte till psykiatriavdelningen samma eftermiddag och satte mig i det kalla väntrummet. Vart jag än vände mig satt människor med sorg.
När det var min tur att komma in hade jag förlorat allt hopp, jag kände att jag inte ville leva mer. Men den man som då tog emot mig sa orden jag aldrig kommer att glömma: ”Vet du, det finns så mycket styrka i den här kroppen.” Jag blev inskriven över helgen.
Att gå från att bara se mörker till att ana en liten ljusglimt har fått mig att förstå att vi inte behöver se allt för att det ska vara möjligt.
Var med i Idol
Ironiskt nog samma helg som Idol sände en audition på tv, som jag egentligen skulle ha varit med på. Tv-produktionen hade fått nys om mig och frågat om jag ville vara med, men jag hade mått för dåligt för att kunna tacka ja. Året därpå fick jag faktiskt en ny chans och fick en guldbiljett men åkte ut i gruppmomentet. I dag är det ingen merit för mig, men jag lärde mig att det inte är så jag vill att min dröm ska förverkligas.
Jag fick en hård panna och ett mjukt hjärta
Efter helgen på psyket ville de skicka hem mig med antidepressiva tabletter, vilket jag vägrade. För mig är det som att acceptera att man ska fortsätta att må dåligt, det kunde inte jag göra. I stället fick jag samtalsstöd och det var precis vad jag behövde. Jag tror att så många andra också skulle må bra av det.
Vägen därifrån till att bli fri från min ångest har präglat mycket av den jag är i dag. Att gå från att bara se mörker till att ana en liten ljusglimt har fått mig att förstå att vi inte behöver se allt för att det ska vara möjligt.
När vi pratar om mål eller vad vi är kapabla till skulle vi vinna på att inte alltid vara så realistiska.
Vågade spela egna låtar
Efter hand slutade jag att spela covers på gatan och började sjunga mina egna låtar som beskrev hur jag kände och mådde. Folk som stannade kunde börja gråta och dela med sig av sin egen livsberättelse, vissa kunde lyssna i flera timmar. När jag började samla in lite slantar kunde jag snart köpa den gitarr som jag fortfarande spelar på.
Från att ha skakat av nervositet blev jag trygg på gatan. Och är det något jag har lärt mig så är det att om du vill nå dit du inte har nått behöver du göra något som du inte har gjort. För mig var det gatumusiken. Den ledde mig till nya erfarenheter, större spelningar och nya kontakter. Men också en visshet om vem jag är och hur jag ska navigera i branschen.
Lever på sin musik
Jag blev erbjuden ett skivkontrakt för några år sedan, men det kändes inte rätt och jag vågade tacka nej. Jag och min gitarrist Jonas Strandgård spelade in mitt första album En sång om livet på egen hand. Sedan det släpptes 2017 har jag kunnat leva på mitt artisteri. Jag har spelat på Musikhjälpen och Go’kväll och låten Uppför fjäll blev Årets låt i Sápmi 2017. Och det är bara början. Jag vet att jag en dag kommer att resa internationellt med min musik för att göra världen lite bättre. Dels genom att konkret stötta organisationer som hjälper utsatta barn, stöder ursprungsbefolkningar eller värnar om miljön, dels genom att få människor att börja tänka större tankar om sig själva. Och när jag säger att jag ska slå världen över säger jag det inte bara. Då gör jag allt jag kan för att ta mig dit”.
UNGA MED ÅNGEST
Antalet flickor i åldern 15 till 17 år som behandlats för depression och ångestsyndrom inom den specialiserade barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, har tredubblats sedan 2006. Den ojämförligt största ökningen har skett sedan 2010.
Källa: Socialstyrelsen
BERÄTTAT FÖR ELIN LILJERO ERIKSSON
FOTO LISALOVE BÄCKMAN, TT/SHUTTERSTOCK