Fem stora inredningstrender 2022 enligt Pinterest
1:30

Efter reklamen: Fem stora inredningstrender 2022 enligt Pinterest

(1:30)

Slå på ljud

På konsthögskolan lärde jag mig otroligt mycket om konsthantverk och om mitt material, leran. Om hantverkets olika tekniker och hur man planerar ett konstnärligt projekt. Inte minst blev vi välinformerade om att det vi lärde oss inte gick att leva på, säger Margit Brundin med ett skratt. Men för mig finns det inget annat och har nog aldrig gjort.

Margit Brundin

Ålder: 40 år.

Bor: I Källs Nöbbelövs gamla fattighus från 1843 i skånska Teckomatorp.

Familj: Sambon Martin Stääv, dottern Tuva, 5 år, och sonen Tage, 1 år.

Gör: Keramikkonstnär.

Utmärkelser: Konstnärsnämndens stipendium, Estrid Ericsons stipendium och Lengertz kulturpris.

Följ: Instagram @margit.brundin

Det verkar ligga något i det. Som konstnär utkämpar man många avgörande kamper parallellt. Man ska driva sina projekt och tro på sig själv. Tro på att det finns ett värde i det man gör och visa en stolthet och styrka i det. Man ska också marknadsföra sig själv och veta att ta betalt för sitt arbete.

– Man måste vara väldigt dedikerad för att en sådan arbetstillvaro ska funka i längden.

Redan i tidig skolålder hittade Margit ett uttryckssätt i slöjdens och bildens skapande form.

– Min mamma gick bort när jag var 12 år och innan hon dog bad hon min syster och mig att ta vara på vår kreativitet. Det blev nyckeln till att jag vågade ta steget att utforska den här banan. Beviset på att min konstnärlighet var värdefull och något att satsa på, trots branschens många begränsningar och svårigheter.

Färgglatt vardagsrum.

Husets största rum har genom tiderna både fungerat som slöjdsal och huserat en keramikverkstad. Numera är det familjens vardagsrum.

© Carolina Romare

Djurriket har alltid intresserat Margit

Efter estetisk linje på gymnasiet testade Margit sin dedikation till keramiken på Östra Grevie folkhögskolas keramik- och glasutbildning och fortsatte därefter med en masterutbildning på HDK, Högskolan för konsthantverk och design. Med samma självklarhet som valet av yrke hade djuren redan från början en central roll i Margits verk. Först som vägghängda porträtt av diverse nordiska djur. Inte som jakttroféer, utan som en variant på stolta byster som traditionellt skulpterats föreställande framstående män. Ett intimt porträtt av djuret, med ingående formstudier för att återspegla dess anatomi och fånga dess individuella uttryck.

– Djurvärlden har alltid intresserat mig. Vad de har för känsloliv, hur de tänker och lever. Den typen av ordlös kärlek och kommunikation man har till ett djur har spelat en stor roll i sorgearbetet efter min mammas bortgång. Kanske var det just det som la grunden i min konstnärliga förankring i djurvärlden.

Lantlig matsal med staty av en hare.

Efter att ha varit täckta av plastmattor i årtionden fick de gamla skurgolven ersättas med nya med samma behandling. Köksbordet har varit Margits morfars och Lilla Ålandstolarna av Carl Malmsten köptes med huset. Margits verk Watching the horizon vakar från sin piedestal.

© Carolina Romare

Harar – eller kanske är det kaniner, Margit vet inte säkert – kom att bli hjärteobjektet som har dominerat de senaste tio åren av hennes konstnärskap. Från att ha börjat som porträtt har verken med åren blivit fristående, närmast mänskliga figurer som alla berättar en historia. Anatomin blir mindre viktig till fördel för det individuella uttrycket. Trots de tydligt harlika dragen är det inte längre så mycket ett porträtt av en hare som det är en historieberättande figur i en hares kostym.

– Jag tilltalas av detta skrämda, hoppiga lilla djur som jag blåser upp i storlek och förser med styrka och pondus. Ett allvar och mörker. Med tiden har de blivit mer och mer individer, de tar för sig mer, sitter bredbent och tar plats i rummet. Det skulle kännas som ett misslyckande om mina verk uppfattades som ”gulliga kaniner”.

Staty av en hare och en affisch med harar.

På sättugnen i köket står ett av de senaste verken från 2020. I bysterna fördjupar Margit sig i uttrycket, pälsen, ­blicken. Bredvid hänger affischen från hennes examensutställning.

© Carolina Romare

Margit talar om konstnärslivet och tillvaron som till så stor del handlat om dessa verk. Att varje verk givit henne den typ av tillfredsställelse och mening som man kan känna inför sina barn, hur skapandeprocessen går i vågor, inte kan forceras och vikten av att låta allt få ta sin tid. Något som lite ställts på ända sedan hon blev mamma.

– Nu måste jag plötsligt passa tider och planera min dag. Som för alla egenföretagare tror jag det är viktigt att begränsa sin arbetsdag, att det inte är potentiell arbetstid dygnet runt.

Koridor med mycket färger.

Härliga snickerier och vackra rum i fil. Taklampan i mässing har hängt i Margits barndomshem.

© Carolina Romare

Hus och trädgård istället för lägenhet

När dottern Tuva föddes började familjens lägenhet i Malmö plötsligt att kännas trång och staden bullrig. Det var dags för hus och trädgård.

– Vi hade gärna bott kvar i Malmö men som för så många andra vägde vi mellan drömhus och drömläge. Utan att ha en längtan till en specifik plats snubblade vi över det här huset i Källs Nöbbelöv som kändes helt som hemma. Huset hade så mycket själ och personlighet och den uppväxta trädgården var för bra för att vara sann.

Platsbyggt kök i ljus grön färg.

Det platsbyggda köket fanns i huset vid köpet och har sedan dess målats om i pärlgrå och antikgrön linoljefärg från Ottosson Färgmakeri.

© Carolina Romare

Det vackra gamla fattighuset från 1843 hade varsamt renoverats och restaurerats med traditionella metoder. Skurgolv, falu rödfärg, limfärgade väggar och linoljemålade fönster la grunden för ett växande byggnadsvårdsintresse och en vilja att upprätthålla arvet som övertagits.

– Det var något nytt att grotta ner sig i och ett sätt att lära känna sitt nya hem. Att gå med byggnadsvårdsboken i handen och identifiera ställen i huset där metoderna utförts just så.

Tavelvägg i matsal.

I matsalens tavelvägg samlas verk från viktiga personer i Margits liv. Bland annat en tuschteckning målad av Margits konstnärliga morfar och ett skånskt landskapsfotografi från hennes farmors hem. Bilden på hästen är en gåva från Margits mammas väninna, som efter mammans bortgång gav Margit en av sina hästar.

© Carolina Romare

Margit belönades nyligen med Konstnärsnämndens konstnärsstipendium för tredje gången, något hon kallar en viktig bekräftelse.

– Jag känner mig trygg i mitt hantverk. Men ett stipendium från en jury, en elit, som tycker att det är värdefullt att jag fortsätter med det jag gör … Den bekräftelsen är avgörande. För det är ju det som är drivkraften – att beröra andra med mina verk.