100 konserter senare – Aino möter Markus Krunegård (igen)

Efter reklamen: Vad är grejen med? #4 – Sommaren med Monika

Taxametern tickar uppåt – skulle det verkligen kosta över 400 kronor ut hit? Var är jag ens? Mottagningen på mobilen blir sämre i takt med att skogsvägen blir smalare. Till slut stannar taxichauffören bilen på en liten vändplan av grus och viftar med handen mot en skogsstig. ”In där någonstans”. Jaha. Men snart hör jag människoröster, och kommer in på en gräsplan från baksidan av en sliten ladugård.

– Är det här spelningen är? frågar jag en man med skägg och keps.

Han pekar mot en liten scen i trä, knappt 20 centimeter över marken, med omaka campingstolar utställda på covidvänligt avstånd från varandra. Det är juli 2021, och jag ska se Markus Krunegård för första gången sedan pandemins utbrott, och för 74:e gången i ordningen.

Sedan jag blev fan av Markus Krunegård vid 17 års ålder 2010, och föll extra pladask med 2012 års album Mänsklig värme, har jag (i skrivande stund) sett honom live 109 gånger. På konstiga bondgårdar mitt i skogen, på rockklubbar, på festivaler, i Finland och Norge, på alla mellanstora konsertlokaler i alla mellanstora svenska städer och jättemånga gånger på hans Stockholmsfavorit Mosebacketerrassen.

Så lever ”Pojken som kallades Det” i dag

Och nu ska han spela på Avicii Arena.

Under parollen ”Nu fyller vi halva Globen” ska han göra sin största spelning någonsin. Inför det möts vi i en podcastserie på tio delar där Markus låtskatt dissikeras låt för låt, både av honom själv och kända gäster – och där undertecknad är programledare. Efter det första inspelningstillfället sätter vi oss på Konstnärsbaren några kvarter bort, för att bena ut den stundande milstolpen.

När nyheten om Globen-spelningen kom passerade mitt fangirl-liv revy – efter alla spelningar med 1500 personer i publiken skulle han nu spela på en arena som i teorin tar in det tiodubbla. Hur hamnade han där?

– Det fanns ingen tanke med det. Jag ville göra något annat i Stockholm än det jag gjort tidigare, men vi fick nej från olika myndigheter på olika ställen – Eriksdalsbadet skulle renoveras, Kanalplan ville inte förstöra gräset. Så det var typ ett skämt för att jag var irriterad på att vi inte hade löst något: ”Ska vi skita i sommaren och ta Globen i höst i stället?”. Och så blev det så.

Varför bara halva Globen?

– Jag tror inte att jag fyller mer. Eller vem vet, men jag tycker också det är tråkigt att det är en parameter man ska hålla på att ha dåligt samvete inför. Det är en skön innehållsförteckning. För de flesta som spelar på det där stället handlar det om att hänga upp vepor och skjuta bak eller fram scenen för att få det att se mer fullt ut än det är.

”Jag har kommit till ett 'skitsamma'-läge”

Den som inte har sett Markus Krunegård live sedan tidigt under hans karriär skulle knappt känna igen honom i dag. När jag började gå på hans konserter för 13 år sedan fastnade jag för hans karisma och musikalitet, och ville bara se mer och mer. Men jag hade året innan följt The Arks avskedsturné, och den här nya favoritartisten kändes mindre hemma på scen, speciellt utan instrument.

– Du får inte jämföra mig med Ola Salo, det är ju som att jämföra luffarschack och schack, säger Markus.

Klipp till nutid och det är en helt annan sorts artist som står på scen. Kanske inte Ola Salo-extravagant, men avslappnad, trygg och rolig – inte rädd för spontana mellansnack eller salsasteg i turnéskildringen Etta sitta längst fram eller att kasta sig ut i publiken.

– Jag vet inte vad man ska kalla det, blygsel eller självmedvetenhet eller något men jag har kommit till ett ”skitsamma”-läge. Det tog väldigt mycket längre tid för mig än för andra, säger han och fortsätter:

– Nu tycker jag nästan det är lättare och roligare än att spela gitarr, för då är man så jävla låst.

Många tycker nog att jag är lite knäpp som går på så många konserter med samma artist, även om de flesta är för artiga för att säga något om det. I stället får man frågor som ”Vad kostar det?” (ställer du den frågan när någon åker på semester också?), ”Blir det inte tråkigt att se samma konsert om och om igen?” (Nej) och ”Tröttnar du inte?”. På sista frågan är svaret ”Absolut inte” i stort – men det är klart att det finns moment jag känner mig väldigt färdig med.

Högst upp på den listan hittar vi Krunegårds val av förband. Det finns undantag – inte minst vårens underbara rocktrio Svart ridå – men genom åren har jag lidit mig igenom undermåliga trollkarlar, stela komiker och till och med en buktalare.

– Det finns ju massor av bra band, men om man själv går på gig tycker jag att man blir helt slut av att se två band. På en cirkus står inte två sjöbjörnar efter varandra, då blandar man väl in folk på hästrygg och trapetskonstnärer. Trollkarlarna var ju det bästa som har hänt, det var så konstig stämning i publiken överallt.

Jo tack, jag vet.

”Jag hade lite gothpublik”

Första gången jag intervjuade Markus var jag 19 år gammal och gick journalistutbildningen på Tollare folkhögskola. Vi hade fått i uppgift att göra ett personporträtt och jag, som tidigare samma år hade fallit ner i ett djupt, djupt Krunegård-format hål bestämde mig för att fråga honom. Så här i efterhand har jag ingen aning om hur jag vågade, varför skulle han egentligen ställa upp på det? Men frågan ställdes över ett signeringsbord på Trädgårn i Göteborg, och några veckor senare fick jag intervjua honom på ikoniska rockklubben Katalin i Uppsala, i samband med en spelning. Det är tveksamt om jag någonsin jobbat så hårt med en artikel varken före eller efter – i veckor filade jag på texten, redigerade bilder och pusslade ihop någon konstnärlig layout.

Kan du frågorna från Sveriges Dummaste? Testa här!

Hur minns du mig från den tiden?

– Plommonstop och mycket smink, skrattar Markus. Det har du väl nu med, men i början var det nästan som att jag hade lite gothpublik. Alla där framme såg ut som att de gick på Imperiet -87.

– Jag kände, och jag tror alla i bandet med, kände något slags ansvar när någon går på så mycket gig. Man känner lite press och skäms lite om man inte byter ut några gamla låtar mot något obskyrt. Liksom fan, nu får vi skärpa oss, ska hon lyssna på samma mellansnack?

Snart 13 år har gått sedan den där intervjun på Katalin, och mycket har hänt. Markus har hunnit släppa fem fullängdsalbum till på svenska och ett på finska, varit med i Så mycket bättre under pandemin och släppt en hyllad dokumentär på SVT – Allt är bättre i Finland.

När vi nu möts i intervjusammanhang efter alla år har jag saker jag vill passa på att reda ut.

Varför måste du spela Hell yeah Norrtälje så himla ofta? Eller Ibland gör man rätt ibland gör man fel?

– Ja, de är ju lite lika också. De är sådana där gå på-iga rocklåtar. Men grejen är att publiken alltid blir tokig när man kör båda.

Laleh: ”Jag tror inte det är lätt att leva med någon som mig”

Jag får motvilligt lägga mig platt, och går vidare till nästa hjärtefråga.

Du borde spela mer från Kemtvätten.

– Men vadå, Etta sitta längst fram har ju blivit en sån där vi aldrig kommer sluta spela. Nu måste jag kolla vilka låtar som är på den...

Han tar upp mobilen och börjar scrolla albumets låtlista.

– Okej, Kemtvätten skulle jag vilja spela mer, den är väldigt härlig. Lavidalokka är också väldigt bra, men den har vi aldrig spelat. Hela halva mig, den skulle ju kunna vara en sån Stjärnfallet-låt.

Case in point.