Alexandra Charles livsändring – efter livet med kändisarna

Parfymerna kändisarna bär i höst

Efter reklamen: Parfymerna kändisarna bär i höst

Berätta om dokumentärfilmen Syns vi inte finns vi inte – hur kom den till?

– Jag blev kontaktad av Folke Rydén för tre år sedan, som sa att han ville göra en dokumentär om mitt liv. Han sa att han tycker jag representerar både ett stycke kvinnohistoria och nöjeshistoria genom mitt liv. De har följt mig och min man Bengt i drygt två år i alla möjliga situationer.

I dokumentären säger du att du har spelat en roll som nattklubbsdrottningen, kan du utveckla?

– Jag var 21 år när jag öppnade Alexandra's med min dåvarande man Noël Charles, så även om jag tyckte att jag var mogen – för det tycker man ju då – så insåg jag att det var mycket jag inte kunde och visste. Jag iklädde mig rollen som chefen, men jag skulle också vara den glittrande värdinnan. Det jag inte visste fick jag låtsas att jag visste, och sen fick jag fylla på förråden allt eftersom.

– Jag hade ingen förebild, så jag fick gå på magkänsla. Efter några månader insåg jag att man inte kan vara alla till lags, men det var svårt i början. Då försökte jag vara alla till lags, men det slutade med att man gick hem och grät varje dag.

Det låter som ett framgångskoncept?

– Det gick väl hyggligt bra får man säga. Utom ibland. En kväll hade vi hyrt ut lokalerna på Biblioteksgatan till en studentfest. Som det blir på studentfester så är det många som dricker, och dricker för mycket, det är ju inte konstigt. När det var dags att stänga var det några av killarna som inte ville gå hem. Jag sa att vi har en vakt här, och de sa ”det bryr vi oss inte om”. Då kom min dåvarande man och sa till, och de började säga massa glåpord till honom, för han var svart. Sen började de här fem killarna slå på vår vakt. När polisen kom stod jag med ett stort jack på armen och i pannan som blödde, för jag hade blivit knuffad genom en glasdörr. Det var baksidan på myntet av att vara en nattklubbsdrottning.

Alexandra's var stället alla kändisar ville vara på – är det något kändismöte du minns lite särskilt?

– Det var en kväll vi hade en speciell fest efter en premiär på Vasateatern, då det kom två kungapar – både det svenska och det norska samtidigt. Och samtidigt var Ingrid Bergman där, Michael Douglas och Charles Aznavour från Frankrike. Det var en salig blandning, alla var där samtidigt. Jack Nicholson var med också, honom glömde jag. Han var väldigt busig och ville titta på alla vackra svenska flickor. Han ville helst in på damtoaletten, men då sa jag lite milt att ”jag tror inte det är någon bra idé”.

Tröttnade på nattklubbsvärlden

Som ung drömde du om en karriär i FN. Ångrar du att du inte satsade på det?

– Det är ingen idé att ångra sig, det går ju inte spela tillbaka bandet. Det är givet att jag kan önska att jag inte hade stött på Noel Charles, som var den som gjorde att jag startade en nattklubb, eftersom vi ville leva tillsammans och var fattiga studenter som startade diskotek för att försörja oss. Jag har undrat hur det hade blivit om jag inte gjort det. Men jag har tagit revansch på det i 27 år, sedan 1997 när jag startade det som blev 1,6miljonersklubben.

Varför grundade du 1,6-miljonersklubben, som nu heter Alexandra för kvinnor och hälsa?

– De sista fem åren i nattklubbsvärlden var jag frustrerade över att jag levde ett ganska ytligt liv, jag ville mer. Jag ville vara med och förändra och påverka. Så jag stängde nattklubben, och klev av det tåget. Sen blev jag konsult i tio år. En dag blev jag inbjuden på ett seminarium med Läkarsällskapet om kvinnohälsofrågor. Jag kände att ”det här vill jag ägna mig åt nu”. Jag ville dyka ner och se om man inte kan få en mer jämlik vård och jämlik forskning.

– Vårt mål och mission är att förbättra livsvillkoren för alla kvinnor, baserat på den goda hälsan. Vår främsta uppgift är att förmedla kunskap, inspiration och information.

Vad är du mest stolt över med det?

– Mest stolt är jag över att vår verksamhet är väldigt uppskattad, och att vi bildat en plattform där många träffas på olika sätt. Sen är jag stolt över våra stipendier, där vi sedan 2005 delat ut över tio miljoner kronor uppdelat på olika forskare som fått 100 000 eller 150 000 kronor var för att forska på bland annat kvinnohjärtat, endometrios, psykisk hälsa och benskörhet. Genom våra stipendiater, ett 50-tal vid det här laget, tycker jag att jag försöker leva upp till en del av mitt mål jag hade som ung – att förbättra världen.

Förlorade synen av sjukdom

Du har förlorat synen på grund av glaukom, hur har det påverkat dig?

– Jag är blind på vänster öga, och ser ungefär 10 procent på höger öga, längst ut i höger ögonvrå, och dis och dimma – det är det jag ser. Men jag ser i alla fall lite grann, och det är jag väldigt tacksam för. Men det är svårt att inse och acceptera att jag nu inte klarar mig utan hjälp. Jag kan inte göra allt på egen hand, jag måste ta hjälp.

– Jag frågar min man om det ser rätt ut när jag klätt på mig, för ibland sätter jag på mig två omaka skor eller omaka strumpor. Att para ihop strumpor i rätt nyans när man tvättat är jättesvårt. Det är också svårt att äta – varje gång jag ska äta säger jag att det är som att sätta sig ner och fiska, för jag vet aldrig vad jag får upp på gaffeln.

Vad har du alltid i handväskan?

– Jag har alltid läppstift, en kam, näsdukar och halstabletterna Senega. Jag har fått någon slags yrkesskada på mina stämband och luftrör, så jag tar alltid Senega som hjälper och lenar.

Vilken skönhetsprodukt vill du inte vara utan?

– En mjukgörande dagkräm och nattkräm, och tillika body lotion.

När grät du senast?

– Det var bara några dagar sedan. Jag hade vält ett glas vatten, och så hade jag ätit något som jag spillt på mina ljusa byxor, och så var det något mer som jag inte fixade. Då kände jag bara: Nej, jag orkar inte mer nu, det här går inte. Så då började jag gråta. Men sen tänkte jag att jag inte kan sitta och gråta över sådana bagateller, det finns de som har dödliga sjukdomar och problem. Det här är inte dödligt. Då ryckte jag upp mig.

Vad vill du säga till ditt sjuttonåriga jag?

– Håll fast vid dina mål och din målsättning. Ja, passion och kärlek är viktigt i allas våra liv, och man ska följa sitt hjärta, men försök tänka på din egen framtid först. Känn och upplev men tänk och tänk igen innan du ändrar dina mål.