Alva, 23: ”PMS är ett handikapp”

Det var under gymnasiet som problemen gav sig till känna.
Självbilden – en positiv och glad person med hur mycket kraft som helst – stämde inte hela månaden, och det har bara blivit värre och värre.

– Det är som att världen byter färg. Man börjar tvivla på vem man är; “Är det här jag?”, säger Alva Bohman.

Hon låter glad på rösten men då har hon också haft sin mens i två dagar och är "som hon ska".

Har troligen PMDS

Den 23-åriga stockholmskan har sökt hjälp och provat en hel del, som P-piller och antideppmedicin. Kanske hjälpte det, fast inte så mycket. Senast Alva var hos sin läkare fick hon reda på att hon sannolikt har PMDS.

– När man mår bra är det svårt att beskriva hur det är. Jag har försökt skriva ner det, varje månad gråter jag, och tänker att jag klarar inte det här en månad till, jag vet inte hur jag ska orka det här resten av livet.

Nu arbetar hon med att förändra sina livsvanor för att ge sig själv bättre förutsättningar.

Hon har anpassat sitt liv. Hon sover mer, försöker lyssna in sin kropp, kämpar sig iväg till träningen, äter tillskott och tar hand om sig.

– Något hände i somras, jag började ta mig själv på större allvar. Att folk ens går till jobbet när de mår som jag. De är superhjältar!

Behöver extra stöd under PMS

Hon har också förklarat för sin partner att han gärna får stötta henne extra de där dagarna och försöker att inte ta ut sitt mående på honom.

– Hela månaden är jag supersnäll mot min partner, sen är jag inte det. Men jag tror att jag är medveten, och ju mer medveten jag är, desto färre broar bränner jag, konstaterar Alva Bohman som dessutom är aktiv i en facebookgrupp där man stöttar varandra och utbyter erfarenheter om tillskott och läkemedel - men också kan säga precis hur man känner sig.

– Att höra andra som har det tufft kan hjälpa en att förstå att: ”Det är inte bara jag som är tokig.”

Alva har valt att vara öppen med problemet både på jobbet som fritidspedagog och i privatlivet.

– Precis som när någon i arbetslaget berättar att “jag har ryggskott”, så berättar jag att jag har grov pms och att det påverkar mig på allvar.

Tar omgivningen in det?

– Sådär, vissa. Och visst, du kan inte skylla allt på pms, men det är lika verkligt som ett brutet ben.

Att hon arbetar med små och unga personer är dock positivt och gör det på ett sätt enklare att ta sig igenom månaden, konstaterar Alva Bohman. Eftersom hon ju inte kan gå runt och skrika åt dem.
– Jag har ett ansvar och det gör att jag orkar. Man får ta lite pauser, gå in på toan och samla sig.

Och trots att PMS nästan uteslutande är en dålig sak i Alvas liv finns det ändå en liten vinst:

– Jag är tuffare när jag har pms, mer rak och ärlig. Jag är inte rädd för så mycket, jag vågar stå upp för saker, på ett möte, exempelvis. Men samtidigt, det är både och, man börjar tvivla på saker man inte tvivlar på annars också.

Text: Christina Lundell

Läs mer:
Maria, 45: ”Fyrtio procent av hela mitt liv har påverkats av mens”
Jessica Wahlgren om sin sjukdom: ”Ville inte leva mer”