Bob Hunds Thomas Öberg: ”Det är 89 procent konflikter”

Efter reklamen: Tre artister som hyllats med konserter efter sin död

Sedan början av 90-talet har det enigmatiska Skåne-bandet Bob Hund varit en konstant i svensk musik, som ständigt beklätts med epitetet ”Sveriges bästa liveband”. Men den 30 augusti förändras det för alltid. Efter en slutsåld spelning på Zinkensdamms IP i Stockholm, en av de största konserter bandet någonsin gjort utanför festivalsammanhang, säger Bob Hund farväl till turnélivet.

– Det vi ska sluta med – vilket vi verkligen, verkligen ska försöka hålla – är att vi inte ska göra fler traditionella konserter. ”Här är kravallstaketet, här är högtalarna, här står publiken, Tralala lilla molntuss som låt nummer elva”, det tar slut på Zinkensdamm. Även om det blir folkomröstning och det blir lagstadgat att vi ska fortsätta är jag nästan beredd att sätta mig i baksätet på en polisbil, så hårt vill jag hålla detta, säger Thomas Öberg till Femina.

Det är inte okomplicerat att avsluta en livekarriär som sträcker sig över fyra decennier, där de gått från stapplande steg på Hultsfredsfestivalen till att hyllas på Roskildefestivalens legendariska Orangea scen. De har vunnit Grammisar, spelat i USA och England under bandnamnet Bergman Rock och ständigt brutit ny mark med både skivomslag och uttryck. För de sex bandmedlemmarna är det blandade känslor av lättnad och sorg att stänga turnékapitlet för gott.

Lisa Nilsson ”Det ska bli jättespännande att dö”

– Vi trodde aldrig att vi skulle överleva i 33 minuter ens, och nu har det hållit på i mer än 33 år. Det här är väldigt energikrävande för oss. Vi jobbar ju nio till fem som alla andra, bara det att vi jobbar nio på kvällen till fem på morgonen. Någon klok människa har sagt att det är som att vara sjöman, till slut vet man inte vilken stad man är i.

Thomas Öberg beskriver bandets dynamik som komplicerad och konfliktfylld, och citerar vännen Nina Persson som sagt att de är som ”ett Spice girls bestående av män med olika krämpor”. Samtidigt är det tydligt att Bob Hund binds samman av en lång och stryktålig kärlek. Broderskärlek.

– Det är som en jävligt störig familj, där man blev så jävla trött på varandra förra julen, och nu ska vi fira jul i år igen. Så är det hela tiden. Men vi gör det, och mellan utbrotten så har vi skitkul. Det är 89 procent konflikter och elva procent magi.

Bob Hund är demokrati – på gott och ont

De där 89 procenten konflikter och 11 procenten magi uppstår i träget grupparbete. I Bob Hund är det inte Thomas eller någon annan som bestämmer och styr med hela handen – under karriären har de i bandet jobbat efter en demokratisk princip. Något som är lättare på pappret än i verkligheten.

– Demokrati är långsamt. Mötena ska inte vara roliga och underhållande, det är på scenen det ska vara roligt och underhållande och tänkvärt. På mötena får det gärna vara friktion. Att inte ha samma åsikt är inte farligt. Gitarristerna tycker att de är med i ett punkband. Syntspelaren hävdar att han är med i ett syntband.

Vilken typ av band är du med i då?

– Jag står där i mitten och hör hur de konverserar med sina instrument, jag är mitt i skottlinjen. Jag försöker bara hålla alla glada – eller alla ledsna. För jag driver på dem också, jag är extremt krävande.

Thomas Öberg har sedan genombrottet hyllats för sin scennärvaro och karisma, och gjort sig känd för att kunna styra även den stökigaste festivalpublik med trygg järnhand. I över 20 års tid har han nu valt att vara maskerad med en slags zorromask på scenen, som en distinktion mellan hans privata jag och scenpersona. Målet har varit att inte kunna bli igenkänd i vardagen, och slippa ett kändisskap utanför scenen – en plan som fungerat förvånansvärt bra.

– Precis som en taxichaufför har sin mysiga skinnjacka, eller en polis har sitt hölster. Det är mina yrkeskläder helt enkelt. Sen när jag tar dem så vill jag att folk ska låta mig vara ganska mycket ifred. Jag är egentligen en ganska blyg kille som inte tycker om att dominera ett rum. Men den timmen jag har på jobbet, när de har betalat för det, då kan jag suga upp allt syre i lokalen om de vill det.

”Om man är positiv får man se det som en hedersbetygelse”

Marie Göranzon är Årets ikon på Feminsta 2025

Bara legat etta en gång

Det har gått 31 år sedan den självbetitlade debuten kom ut, och gjorde Bob Hund till en lika stor del av den svenska 90-talskulturen som Hassan, Knesset och Nile City. Sedan dess har Bob Hund hunnit släppa ytterligare tolv fullängdsalbum, och att säga att bandet alltid har gjort som de själva velat och inte försökt anpassa sig till en mall är en smärre underdrift. Genom åren har det inte bara satt upp både opera och teaterföreställningar utöver sina vanliga rockturnéer – 2014 åkte de ut på turné helt utan instrument, och uppmanade sin publik att ta med instrument åt dem till varje konsert.

– Vi har legat etta på topplistan en gång i en vecka, sen har det varit en jämn ström av att inte ligga etta. Men Bob Hund är ett levande exempel på något som har hållit relativt länge mot alla odds. En interaktion med en publik som faktiskt har investerat i oss, så vi har kunnat fortsätta. Vi brukar kalla oss stryktåliga.

Att de översvallande kommersiella framgångarna uteblivit har bara fördjupat bandets relation med fansen. De har funnits där för bandet i vått och torrt, anammat de Bob Hund:ska nyckerna och till och med börjat fira helgen vecka 48 med organiserade fanträffar – en referens till bandets låt Helgen v.48.

Flera gånger under intervjun återkommer frontmannen till saker som fansen sagt och gjort. Den där turnén utan instrument löste sig fint för att folk kom till gigen med lådcyklar fulla av instrument till spelningarna, och Thomas citerar med värme kvinnan som skrivit att hon börjat med andningsövningar månader i förskott för att klara av den sista spelningen. Genom åren har en ömsesidig respekt vuxit fram mellan banden och deras trogna publik.

– Det är en otroligt lång och böljande kärlekssaga som har utvecklats över tid, där vi har lärt känna varandra. Jag känner verkligen att vi har en publik som har förstått vad vi håller på med. Jag känner mig förstådd, säger Thomas Öberg med eftertryck.

Anette Alsing om sista orden till maken Adam och smärtsamma avskedet: ”Fick inte röra honom”

När nyheten om spelningen på Zinkensdamm kablades ut i höstas löd rubrikerna på kvällstidningarna att bandet lägger ner, men under samtalet med Thomas Öberg står det klart att så inte är fallet. Han konstaterar att nedläggning låter mer dramatiskt än det är, och menar att de från början varit tydliga med att det inte är slutet för bandets resa. Något han också är övertygad om att deras fans hängt med på sedan nyheten släpptes.

– Vi tänker så här: Om man hävdar att publiken är intelligent så är de det. Vi har en väldigt klok publik som är större än oss, starkare än oss och smartare än oss. Vi räknar med att de kommer komma med förslag på vad vi ska göra efter Zinkensdamm.

Avslutar på topp

Spelningen på Zinkensdamms IP blir inte bara kronan på verket för Bob Hunds karriär som turnerande band, det blir också deras 777:e konsert. Det höga trycket på biljetterna gjorde att biljettsajten kraschade, och på bara 45 minuter var de drygt 18 000 biljetterna sålda – allt medan Thomas Öberg gick omkring på en stormarknad och handlade. När han kom ut från mataffären kunde han inte tro hur snabbt de sålt ut den stora arenan.

– Jag är väldigt stolt över att vi ska göra det här nu, att vi liksom lyckats fylla ett stadium, det har vi aldrig gjort innan. Jag är glad att vi kunde förmå oss, och att det inte blev sånt som bara såsar ut, säger Bob Hund-sångaren.

Innan Bob Hund börjar planera vad som ska komma härnäst, och utforskar vilka vägar bandet kan ta när det klassiska turnélivet plockas bort som alternativ, så ligger fokuset på att göra avslutningskonserten så bra som möjligt. En sak i taget, helt enkelt.

– Nu ska vi spela, och sen blir det en lång och mödosam marsch mot vad det ska bli sen.

Efter reklamen: Elton John: 5 ikoniska looks genom åren