1:16

Efter reklamen: Inte en kvinna till

(1:16)

Misshandlad hade hon blivit under många år, först så lite och förvirrande att hon inte visste om handen som flög ut i luften var ett misstag, om knuffen var avsedd för henne. När våldet eskalerade, lurades hon av löftena om bot och bättring.

Den berättelse Christina delar med Femina är stundom nattsvart och detaljerna behöver i vissa fall vara svävande, men några tar vi fram i ljuset för att bilden av våldet ska klarna.

Hon slutar gradvis att existera

För att man ska förstå åtminstone en del av det trauma hon levt i och nu bearbetar.

Exempel 1: Christina sitter och äter vid köksbordet och mannen som säger att han älskar henne kommer upp bakom hennes rygg, tar hennes gaffel och hugger den rätt ner i tallriken som går sönder.

Exempel 2: Christina får inte sova på nätterna, han blir galen om hon somnar före honom. Sömnbristen gör henne förvirrad och nedstämd.

Exempel 3: Christina måste ställa upp på sex morgon, middag och kväll och vara hans docka, han arrangerar hennes kropp som han vill ha den.

Exempel 4: Christina får inte använda sociala medier, inte träffa sina vuxna barn som hon vill, inte ha några vänner.

Resultatet blir att hon gradvis slutar existera. Hon lyder honom för att slippa våldet, kämpar för att hitta en lugn stund då hon ska sätta sig ner och fundera på utvägar och lösningar. Men det kommer aldrig en lugn stund.

Det är nedbrytandet han går igång på

Christina berättar om skulder som kommer fram i ljuset när de gift sig, hans egenmedicinerande mot adhd och ångest, hans drickande.

Ingen som inte levt i den här typen av relation själv kan egentligen riktigt förstå, konstaterar hon. Det gjorde inte hon heller.

– Jag är precis den typ av kvinna som blir utsatt, men som egentligen inte passar in i omvärldens tanke om hur en misshandlad kvinna ”ska vara”. Jag är utbildad jurist, insatt i kvinnors rättigheter och har vuxit upp med en stark mamma som lärde mig och mina systrar att aldrig bli beroende ekonomiskt av en man och att alltid ha ett konto med ”fuck off” pengar. Jag har, eller hade, skinn på näsan, säger Christina.

Hon menar att en kvinnofridare inte vill ha en kvinna som är svag och underdånig redan från start, eftersom det inte är någon utmaning. Det är makten och nedbrytandet han går igång på. Det var så hon upplevde det.

– Jag har alltid sagt till andra att de ska ”gå vid första slaget”. Jag kunde aldrig drömma om att jag själv skulle få mitt liv förstört på det här viset av en man. Men det handlar inte om fri vilja, ingen kvinna väljer ett sånt liv, det handlar om helt andra mekanismer och psykologiska processer. Vid ett tillfälle går vi i parterapi tillsammans och efter sista gången råder terapeuten mig att lämna honom. Men vid det laget är jag som grodan som läggs i vatten som långsamt kokas upp. När märker grodan att det är farligt? När det är försent att hoppa ur.

Jag trodde inte jag skulle få livet förstört en man

Christina liknar processen vid Stockholmssyndromet. Att den som bestämmer över om du ska få leva eller dö skapar ett speciellt band till offret, och när offret får leva övergår skräcken i tacksamhet. Som i sin tur förväxlas med kärlek.

– Varje gång som han lät mig leva i stället för att döda mig blev jag tacksam och min hjärna fick för sig att det var kärlek som låg bakom hans beslut. Om han inte hade älskat mig så skulle han ju ha dödat mig. Det finns ingen vett och sans i de tankarna.

Han håller fast henne i sängen

En morgon säger mannen vid frukostbordet: ”i dag ska jag straffknulla dig”.
På kvällen får Christina lära sig vad det betyder. Hon våldtas, fasthållen i dubbelsängen. Samma säng hon i början hade drömmar om skulle vara deras finaste plats, sängen de skulle vila i tillsammans i många år. Bli äldre och trygga i tvåsamheten. Han vrider sitt kön med flit så att hon spricker mellan anal och slida och då skriker hon, fast hon vet att han straffar henne om hon låter. Den här gången gör han det genom att trycka upp fogmassa i hennes trasiga vagina.

Såret läker inte eftersom han fortsätter att kräva sex av henne.

Sjukvårdspersonalen misstänker inget

Vid ett annat tillfälle följer mannen med Christina till akuten, efter att han misshandlat henne så att tre revben knäckts. Där är han ett under av oro och förklaringar, ingen misstänker något och Christina säger inget.

– Jag kan inte. Jag finns ju inte, mina funktioner är nedstängda. Men signalerna om att något är fel finns där och hade personalen på akuten haft den kunskapen skulle de kunna sett till att få mig ensam i ett rum, lyft på mina armar och sett blåmärkena. Då hade kanske skräcken släppt sitt strypgrepp om mig så jag kunnat prata.

Christinas barnbarn fick henne att lämna

Det som till slut får Christina att hitta kraften att lämna relationen är vackert och sorgligt på samma gång. Vackert eftersom kraften kom ur kärleken till ett barn och sorgligt för att hon inte kände tillräcklig kärlek för sin egen skull.

– Han gjorde misstaget att hota att döda mitt barnbarn om han inte fick mer pengar av mig. När han sa det släppte tunnelseendet jag haft så länge. Jag brydde mig inte det minsta om mig själv, men mitt barnbarn måste få leva.

Mitt barnbarn måste få leva

Christina ringer jourhavande läkare för att dokumentera sina skador och polisen, som plockar in mannen för förhör. Och eftersom hon sett numret till en kvinnojour en dag på stan så ringer hon även dit.

– Man säger att det är skarpt läge. Att jag inte borde vara i huset om han släpps fri, för nu har jag kränkt honom genom att anmäla. Så jag samlar snabbt ihop lite grejer och går under jorden i ett halvår. Vid ett tillfälle den dagen pratar jag med honom i telefon och då ljuger han och säger att han är på sjukhuset för undersökning. Men han har släppts och sitter hemma i köket och väntar på mig med en kniv.

Hade jag inte gått hade jag varit död nu

Christina samlar sig och berättar att detta var strax före pandemins utbrott.

– Hade jag inte gått när jag gjorde så skulle jag inte kunna berätta min historia i dag, jag skulle varit död nu. Jag vet att det är så.

Christinas ärende lades ner

Trots Christinas fysiska skador och hennes tydliga vittnesmål valde åklagarmyndigheten att lägga ner ärendet. Ord stod mot ord, menade man, och det finns inga bevis. Men det gjorde heller ingen brottsplatsundersökning, något Christina är skarpt kritisk till.

– Hade man gjort det skulle man till exempel hittat alla de knivar som han hade gömt i varje rum för att ha nära till hands. Men män i nära relationer har någon form av frikort, det är obegripligt. Hade det handlat om en främling som utsatt någon för liknande brott så finns det ju processer där man finkammar scenen. Varför väntar man tills kvinnan är död, innan man utreder brottet korrekt?

Jag är ingen snyfthistoria, jag vill sprida kunskap

Hon menar att lagstiftningen är otillräcklig och att kunskapen om kvinnovåldet behöver öka i samhällets alla instanser; hos polisen, hos familjerätten, hos socialtjänsten, i domstolarna. Hos alla. Överallt.

Det är därför, förklarar hon, som hon har valt att dela sin starka historia för Femina.

– Jag är ingen snyfthistoria. Vi behöver inte fler såna. Men vi behöver sprida kunskap om hur makt- och kontrollbehov fungerar och om hur kvinnor normaliseras in i våldet.

På frågan om vad hon har för råd till andra i liknande situationer kommer svaret bestämt, nästan känslokallt.

Detta har hon processat klart och hon vet vad som gäller.

– Det blir inte bättre, sluta intala dig själv det. Det sista jag sa till honom var att det inte finns någon förlåtelse för sådana män som han. Just de orden är jag glad över att jag fick fram, för det är sanningen.

Fotnot: Christina heter egentligen något annat

Hit kan du vända dig för att få hjälp

• De flesta kommuner har en kvinnojour. Här finns stöd och hjälp.

• Kvinnofrids­linjen är öppen dygnet runt. Samtalet syns inte på telefonräkningen, 020-50 50 50.

• Brottsofferjouren, 116 006, kan hjälpa utsatta vidare.

• Change Collective, 010-160 27 27, kan också ge stöd och råd.

• Ytterst är kommunen ansvarig, och socialtjänsten är skyldig att ge råd kring hur den som är utsatt för våld går vidare.

• Även vårdcentralen kan ge råd, vård och stöd.

• I akuta fall, ring 112.

Fact: Click to add text

Mer läsning

Femina