Emma har inte hört sin sons röst på åtta månader – skidolyckan som förändrade livet

“Ring pappa, det är viktigt”.

Emma Adelöw, 44, är på väg hem från jobbet en till synes vanlig fredagskväll i januari när sms:et kommer från hennes mellanson Ludvig. Emma, som sitter bakom ratten, ringer upp sin man Jens utan tanke på vad som kan ha hänt.

Men något har hänt i skidbacken i Skillingaryd, där hennes äldsta son, 14-årige Elliot, är med sina kompisar. Han har ramlat och slagit sig. Emma vänder bilen och styr mot skidbacken, som ligger några mil från deras hem i småländska Vaggeryd.

– Jag tänker ett brutet ben, en hjärnskakning eller så, men förstår samtidigt att det här kan ta några timmar.

Men lugnet förändras snabbt när Elliot i hög hastighet körs till sjukhuset.

– Jag åker med i ambulansen, och när vi kommer in till sjukhuset blir jag placerad på en stol, och det var så mycket personal runt Elliot. Då var det som att dra korken ur. Då förstod jag att det är illa.

Väl framme tas det snabbt beslut om att flytta Elliot till ett annat sjukhus, och Emma och Jens blir ombedda att åka efter ambulansen i egen bil.

– Jag var jättearg. Jag frågade om vi verkligen ska köra bil efter vår son i det här skicket.

Men det fanns inga andra alternativ. Emma och Jens sätter sig i bilen och börjar den långa resan genom mörkret.

– Det var den värsta bilresan. Jag skulle inte ha kört bil då.

När de till slut kommer fram till sjukhuset är det natt, och Elliot ligger redan på operationsbordet. Emma får höra att hennes son ska hållas nedsövd i några dagar för att läka, en tidsplan som sedan förlängdes hela tiden.

– Vi hade jättemycket hopp. Vi trodde Elliot skulle vakna.

Åtta månader senare har Emma svårt att beskriva hur hon mår. Det är ett pågående trauma och ett sorgearbete mitt i en föräldraroll, där vardagen fortsätter.

– Ja, hur mår man? Det är någonting som är så väldigt nattsvart när det händer något sånt här med ens barn.

Camillas son dömdes till fängelse i ett av Sveriges mest omskrivna brottsmål: ”Som att bli överkörd av ett X2000”

Elliot, eller Ettan som Emma kallar honom, är familjens förstfödda. Han är lik sin mamma och är både busig, envis och har nära till skratt.

Emma saknar honom, så som han var – hans fyrkantiga leende och äppelformade kinder.

Svår hjärnskada och saknad

I dag har det gått över åtta månader sedan olyckan. Och även om Elliot inte längre svävar mellan liv och död, är det fortfarande ett liv på paus. Trots hjälm behövde Elliot operera bort skallbenet och har nu en svår hjärnskada.

– Det är jättesvårt att säga hur han mår. Han är stabil medicinskt. Han har gått från koma till icke-responsiv till minimalt responsiv. I koma är du ju borta, icke-responsiv innebär att du har lite fler funktioner, men du kan inte göra saker på uppmaning. Du kan öppna ögonen och andas, men inte utföra medvetna handlingar.

Elliot har nu klassats som minimalt responsiv. Det är ett steg framåt.

– En bra dag, om han har sovit okej på natten och om man tar honom i rätt läge, så kan han ibland öppna handen om jag ber honom om det.

Joakim var den enda som överlevde – tre kollegor dog i olyckan: ”Tänker på det varje dag”

Det handlar om små rörelser. Ögonkontakt. En blinkning. Men dagarna är långa, nätterna ofta tunga. När Emma blickar tillbaka på det gångna året är det som om tiden har stannat.

– Vi är fortfarande kvar i januari. Man ser att det är sommar ute, men man tar inte riktigt del av den. Vi är ju på sjukhuset 11–12 timmar per dag. Vi är kvar i samma kris som vi var i januari.

“Jag vill ha min Elliot tillbaka så som han var. Så jag återigen kan få mötas av hans busiga blick och hans fyrkantiga leende med äppelkinder. Var inte rädda om er utan lev livet för på ett ögonblick kan förutsättningarna förändras helt. Och skit i att fånga dagen. För guds skull låt den flyga fritt”, skriver Emma i ett inlägg på Instagram, där hon delat med sig av vardagen efter olyckan.

Emma gråter när hon berättar om saknaden efter Elliot.

– Det är det mörkaste av det mörka. I den sängen ligger mitt viktigaste. Har man själv barn kan man ana hur ont det gör. Jag har inte fått höra hans röst på åtta månader. Jag har inte fått se ett leende. Han är där, men han är ändå inte där, liksom. Det är också en sorg, för jag var saknar den personen Elliot var.

Bakom det medicinska och känslomässiga traumat finns ännu en tung och energikrävande kamp – samtal med myndigheter, försenade utbetalningar från Försäkringskassan och den uteblivna haveriutredningen om vad som egentligen hände i skidbacken.

– Det är jag jävligt arg för just nu.

Ingen tog ansvar. Ingen bad om ursäkt.

Kyllåsbacken, där olyckan skedde, drivs av en ideell förening i kyrkans regi. En plats för gemenskap, som fungerar som en fritidsgård för ungdomar – men bemötandet efteråt har lämnat Emma chockad. Nätet som ska skydda skidåkarna höll inte för en 14-åring på 46 kilo.

– De spände åt nätet, sopade bort alla spår i snön och så skrev de på sina sociala medier:

”Det är öppet som vanligt i morgon, välkomna på våfflor.”

Sedan följde tystnad. I sju månader.

– Jag hade inte hört av dem på sju månader, tills jag skrev ett inlägg på mina sociala medier om att de inte har hört av sig. Då fick jag ett meddelande klockan 22 på kvällen.

För Emma är tålamodet slut.

– Hade det här skett i Sälen tror jag att man hade startat en haveriutredning.

Systern har startat en insamling

I dag vabbar både Jens och Emma för att vara med Elliot och med sina friska barn: dottern Elise, 5 år, och sonen Ludvig, 13 år. Systemet runt en familj som behöver hjälp är enligt Emma fyrkantigt – vilket är en av anledningarna till att hon valt att dela sin personliga historia med Femina – för att belysa den problematik som många familjer kämpar med.

– Elliots olycka var den 17 januari. I slutet av mars ringde jag Försäkringskassan och frågade om de kunde få igång utbetalningen. Jag hade fått fyra tusen kronor utbetalat sedan i januari. Då fick jag till svar att det hanteras i turordning, säger hon och fortsätter:

– Hade jag varit hemma med min femåring och ansökt om vab, så hade det varit en robot som godkände den. Men nu måste vi ha en handläggare, och då släpar det.

Emma har vittnat om fler familjer där den ekonomiska biten inte fungerar.

– Så många familjer jag har träffat på barnkliniken har varit med om samma sak.

Under tiden fortsätter livet – med huslån, mat, kläder till barnen och transporter till och från sjukhuset.

– Det är inte så att mina fasta utgifter plötsligt försvann när Elliots olycka inträffade.

Trots att Elliot kommer behöva vård under en oviss lång tid, måste Emma i dag ansöka om vab varje dag.

– Nu måste jag sitta och lägga in dag för dag, timme för timme, och så måste jag ringa varje gång den tjugonde och säga att de ska lyfta mitt ärende, säger hon och fortsätter:

– Min man får ut 51 procent av sin lön och jag 56 procent av min. Så vi ska helt plötsligt klara oss på en av våra löner.

Familjen har fått anpassa sig – kapa kostnader, pausa sparande, avstå från det som inte är absolut nödvändigt.

– Behöver vi ha Spotify Familj? Kan vi klara oss på ett singelkonto? Vi har sagt upp vissa tv-tjänster och vi pensionssparar inte just nu.

Förutom vardagliga utgifter behöver familjen också renovera villan i Vaggeryd för att anpassa huset inför Elliots framtida hemkomst. De behöver dessutom en ny rullstolsanpassad bil – två stora kostnader som plånboken inte räcker till.

Emmas syster Johanna har därför startat en insamling för att hjälpa sin systers familj. Hittills har nästan 300 personer valt att skänka pengar.

Pengar är dock inte det som håller Emma vaken om nätterna. I början hade hon svårt att somna och drömde om ambulansljud och höga hastigheter på mörka skogsvägar. Sedan kom drömmarna om Elliot, frisk och skrattande.

– Det var jobbigt att vakna upp då. Det känns som att jag varit på jordens brakfest, men att jag inte har fått vara med på det roliga.

Även rent fysiskt har traumat förändrat Emma under året.

– Stress, ångest, oro och dålig sömn gör något med kroppen. Jag har gått upp över tio kilo och tre månader efter olyckan tappade jag så mycket hår att det såg ut som att jag gick på cellgifter.

Emma och Jens har en trygghet i varandra. De har varit gifta i över 15 år och tillsammans samlar de kraft för att finnas där för alla tre barnen.

– Jag är otroligt tacksam över att det är Jens jag går igenom det här med. Han är min trygghet, min boj, säger hon och fortsätter:

– Vi har inte behövt prata sinsemellan. Vi har varit väldigt rörande överens utan ord.

Att få tid tillsammans som par existerar knappt.

– Vi har ju en femåring som vaknar tidigt och vi har en tonårsson som vill vara uppe sent. Man har haft ett rum med fem sängar i, så det är ju inte så att vi någonsin kan få prata ostört eller bara få sörja tillsammans.

Emma är van vid att vara den som tar täten och hjälper till när människor behöver. Hon har bland annat stått på scen och sjungit till förmån för ALS-forskning.

– Jag har haft en ganska tuff uppväxt. Jag växte upp med en mamma som valde att avsluta sitt liv till följd av psykisk ohälsa. Jag vet hur det är att gå i rätt käxiga skor.

– Om jag kan kroka arm och vara någons vindskydd i stormen så har jag gärna den funktionen.

Men vad händer när det är man själv som faller? När man inte längre orkar bära allt själv?

– Jag har varit väldigt ovan vid att ta emot hjälp. För jag har alltid varit ”kan själv”, ända ut i fingerspetsarna, lite som Pippi Långstrump. Jag har haft jättesvårt för det.

Efter att hon började berätta om Elliots olycka på sociala medier har responsen varit omtumlande.

– Jag får meddelanden i snudd på varje dag:

”Jag känner inte dig men jag känner med dig. Jag har swishat en peng från en mamma till en annan.”

Det är från människor hon aldrig träffat.

– Det är så många som känner med oss och som verkligen kuggar i och krokar arm med oss. Det är kvinnor, andra mammor som frågar: ”Finns det något jag kan göra?” Jag blir berörd.

För någon vecka sedan hörde en granne av sig och frågade om han kunde klippa häcken utanför huset – en praktisk sak som varit långt ner på prioritetslistan det senaste året.

– Det var så fint och medmänskligt. Vi har delat scen två gånger och känner egentligen inte varandra.

Kan du tänka på framtiden?

– Nej, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till den. Vi får inga prognoser för om vi är på Elliots bästa nu, eller om han kommer att utvecklas och bli bättre. Det är en svår traumatisk hjärnskada han har ådragit sig, säger hon och fortsätter:

– Sedan är jag rädd. Vad händer den dagen vi hittar något som liknar en vardag? Hur kommer jag reagera på det? Jag har varit i kris i åtta månader nu.

På neurointensiven låg Elliot i tre veckor. De flesta är där i två, tre dagar.

– Det var två patienter i varje rum. Jag vet inte hur många gånger hjärtat har brustit för att man hör: ”Britt-Marie, hör du mig?” Och så vaknar hon till och rullas ut. Sen kommer nästa: ”Johnny, hör du mig?”

– Jag önskar bara att det var vår tur. ”Elliot, hör du mig?”

– Jag är inte missunnsam. Jag önskar bara att vi också kunde få några steg i rätt riktning. Något att fira.

Emma har insett att hon inte kommer att få tillbaka sin son i det skick han var i. Men hon drömmer om ett liv där familjen kan vara tillsammans.

– Jag önskar att han kan komma tillbaka och få ett bra liv. Och att vi kan få höra honom prata och skratta. Att vi kan få vara en familj igen. Om han bara hade brutit varenda ben i kroppen, så hade han varit frisk nu.

Här kan ni läsa mer om Emmas syster insamling till familjen.