Eva Dahlgren: ”Jag har förlorat många vänner”

Eva Dahlgren har alltid gjort saker och ting på sitt eget sätt. Ända sedan hon som 19-åring stod för ett av de mest trumpna framträdandena i Melodifestivalens historia har hon gått mot strömmen.

Inte heller nu när hon släpper sin första självbiografi, Instrumenten, är det en biografi i klassisk bemärkelse – läsarna får ingen kronologisk genomgång av Eva Dahlgrens liv från barndom till nutid. I stället gör hon nedslag i olika skeden i sitt liv, och funderar över allt från musik till mat – allt ackompanjerat av hennes egna fotografier.

– Eftersom jag har blivit så omskriven och filtrerad genom andra under så många år, så känner jag att jag måste berätta själv vem jag är. Inte bli beskriven hur jag är, utan hur jag faktiskt är. Sen har jag funderat om det är viktigt eller inte, det kanske inte är viktigt? Det viktiga är kanske mina låtar och människor som lyssnar på dem, att de kan sätta sig in i dem och vad de känner när de lyssnar på det där. Jag är kanske helt obetydlig i allt detta. Men sen började jag skriva bara, och så har jag plåtat väldigt mycket, så jag la till en bild. Då kände jag ”vad fint det blev – jag gör en till”.

Instrumenten är inte artistens första bok. Redan för 15 år sedan skrev hon boken Hur man närmar sig ett träd, om hur man tar sig an en konstnärlig process. Men att skriva självbiografiskt är något nytt, och ett sätt för Eva Dahlgren att ta tillbaka historien om sig själv.

Relationen till Anders Glenmark

Hon var bara 18 år gammal när hon släppte sitt debutalbum Finns det nån som bryr sig om och första gången hamnade i rampljuset. När hon på 90-talet blev tillsammans med och senare gifte sig med hustrun Efva Attling var de två några av Sveriges mest omskrivna och hårdast bevakade kärlekspar. I boken skriver hon om rädslan för att hennes egen berättelse ska ligga i händerna på någon annan.

”Jag antar att det var en känd människa med lite för mycket integritet, just som jag, som kom på metaforen ’ligga och vrida sig i sin grav’. Någon som kände att jävlar, jag hann inte skriva mina memoarer och nu kommer Döden och helt fel version kommer att ligga ute.”

– Jag har varit omskriven sedan jag var så väldigt ung, jag började när jag var 17–18 år. Jag hade ingen direkt att lära mig av, det tror jag inte någon människa som hamnar i det här har, utan man måste försöka navigera själv hur man ska förhålla sig till allt. Det är väl därför jag känner att en beskrivning av en själv blir väldigt platt – är jag så där platt?

Men även om artisten vill nyansera bilden av sig själv, så är det mycket som lämnas osagt. Den som till exempel hade hoppats få veta vad som egentligen hände med forna vapendragaren Anders Glenmark blir inte mycket klokare av boken.

”Vi avslutade allt den sommaren 1991 och hördes egentligen inte mer. Han som var min bästa människa. Nu ses vi ibland, hälsar som om vi var ytliga bekanta. Människors känslor är så underliga. Det kommer för evigt finnas sånger att skriva om hur vi irrar och försöker att finna väg i dessa våra snåriga känslomarker. Jag måste skriva mer om det här, om Anders och mig men jag vet ännu inte riktigt hur”, skriver Eva Dahlgren i boken.

– Det är jättemycket som inte finns med i den här boken. Det finns många människor som betyder jättemycket för mig som jag inte har skrivit om, för att jag känner att vi har en otroligt privat relation, hur ska jag kunna skriva om dig? Därför är jag glad att jag kom på att jag kan berätta om mitt liv så här, att jag kan ha den processen.

Stora skillnaden från att skriva musik

Med 15 fullängdsalbum i bagaget är Eva Dahlgren en av Sveriges mest rutinerade textförfattare, och hennes klassiker En blekt blondins hjärta från 1991 är ett av de bästa sålda svenska albumen någonsin. Men att skriva en hel bok är något helt annat än att författa låtar.

– Att skriva en låttext är att komprimera ner en gigantisk känsla och ett långt skeende, kanske en långfilm, till 3–4 minuter och jättelite text. De orden måste vara så precisa för att fånga den känslan, bilden och färgerna. Medan här är det ju att breda ut sig. Det finns olika svårigheter. Att skriva låttexter och försöka komma förbi sina metaforer är skitsvårt, för man har sina bilder. Jag tror att alla som skriver låttexter är ungefär likadana, ibland hatar man bilderna men det är svårt att komma förbi dem, för så här ser jag på världen. Därför är det härligt emellanåt att galoppera iväg och ta plats. Kanske resonera sig fram till känslan.

Hon konstaterar att resonerandet görs genom att stänga av samtiden – lägga bort mobilen och i stället tillbringa tid i sitt eget huvud.

– Det är jätteviktigt att hålla nyfikenheten vid liv. Och kreativiteten. Den är inte bara något som är där, den måste underhållas och lockas fram och jobbas igenom. Man måste ha tråkigt med den i flera veckor emellanåt. Man ska inte bara ta den för givet.

I höst åker Eva Dahlgren på en efterlängtad turné för att fira gamla succéalbumet En blekt blondins hjärta som hunnit fylla 30 och mer därtill. Att ta sig ut i landet och uppträda kommer med många logistiska problem, särskilt om målet är att vara miljömedveten, som artisten hade ambition att vara under sin senaste turné.

– Förra turnén åkte vi tåg och det fungerade inte överhuvudtaget. Det var helt galet. När vi ska spela i Falun och tåget stannar fem mil bort och man ska kliva av, eller när man väntar på tåget på Centralen och får höra att det är inställt – då måste man snabbt hyra bilar för att köra iväg. Så kan man ju inte ha det. Det är inte snabbheten man är ute efter, det är hållbarheten.

För stort personfokus i miljöfrågorna

Eva menar att ett problem inom dagens diskussioner kring miljö och klimatet är att för stort fokus läggs på individens ansvar, när det egentligen krävs större politiska krafttag.

– Det är så lätt att göra populism av hållbarhet och miljöfrågor. Vi som enskilda människor kan göra mycket, men det läggs också en tyngd på våra axlar. Jag har flugit väldigt mycket i mina dagar, och skäms för att jag har slöflugit. Men samtidigt ligger det inte där, det ligger i en stor gigantisk solidaritet mellan människor för att det ska bli förändring. Vi såg under pandemin hur det går att ta politiska beslut och säga ”Nu får ni inte göra det här, eller ni får men ni borde inte för vi lever under ett dödshot”. Det gör vi ju miljömässigt också, så det borde gå att göra det nu med.

Eva Dahlgren kompromissar inte med sig själv, och det hela grundar sig i ett beslut hon tog för över 40 år sedan, just efter det där trumpna framträdandet i Melodifestivalen. 1980 tävlade Eva med låten Jag ger mig inte, en egenskriven protestsång, och fick under repetitionerna höra att hon borde ”se lite gladare ut” – något som resulterade i ett tv-framträdande som gått till historien som ett av de suraste någonsin.

– Jag är 19 år, kom inte och säg till en tjej som sjunger en protestsång att hon ska se gladare ut. Jag blev så jävla arg, tänkte ”här ska ni få”, och så blev jag ännu surare. Då bestämde jag mig – om det är så det ska vara att vara artist, då vill jag inte vara med. Det där blev så väldigt klart i mig. Jag hade skrivit låtar sedan jag var liten, det var min värld. Min värld var viktigare än att ha det som ett yrke.

Vägrar Tiktok: ”Orkar inte”

Med 44 år av artisteri i bakfickan lägger Eva Dahlgren inte så mycket energi på samtidens nycker och trenderna i musikvärlden. Att slå igenom med sin musik i dag kräver helt andra förutsättningar än när hon fick sitt genombrott.

– Jag har lite svårt att uppamma intresse för musikbranschen. Jag älskar att skriva musik, det är vad jag är, men det har blivit att en artist ska vara sin egen reklambyrå och hela tiden hålla sig intressant med Tiktok. Jag har svårt att bli intresserad av det. Jag märker att jag har blivit äldre. Hade jag varit ung hade jag säkert tyckt det var jättekul, ”kolla vad man kan göra!” Men nu orkar jag inte.

Hon fortsätter:

– När man är ung tar man livet för givet, vilket är en väldigt härlig känsla. Det gör man inte längre när man blir äldre. Jag har förlorat många vänner. Ju äldre jag blir desto skörare blir livet också, och förståelsen för härligheten i det blir också så mycket större. Vad skulle jag välja, att ta livet för givet som jag gjorde när jag var ung, eller den här härligheten jag känner nu? Jag vet inte vad som är bäst.

Precis som hon inte orkar intressera sig för tonåringarnas hetaste sociala medier-app Tiktok, så hyllar Eva Dahlgren också något så otidsenligt som att lägga ifrån sig mobilen och tillbringa lite tid med sin egen hjärna. Utan det hade det inte blivit någon bok, menar hon.

– Det är viktigt att ta sig tid att lägga bort sina telefoner och vara i sitt eget huvud, för det är liksom här inne som hela livet är. I den här resan som man har gjort, som är ens liv, där finns också förståelsen för hur jag ska bete mig i det som ska komma. Utan den insikten blir man så väldigt grund. Det är den största lärdomen som jag känner att jag får av skrivandet.