Experten: 9 myter och sanningar om ätstörningar

Antalet patienter som söker vård för svåra ätstörningar har ökat det senaste året.
I Stockholm har antalet fördubblats och väntetiden till behandling är upp till 18 månader, rapporterade Sveriges Radio Ekot under hösten 2022.
Som en av förklaringarna nämns pandemi-effekten.

– Det vi har sett under covid är att personer som redan hade en problematik har försämrats över lag. Vården har helt enkelt inte hunnit med, säger Emma Forsén Mantilla, psykolog och forskare knuten till Centre for Eating Disorders Innovation vid Karolinska Institutet.

Anorexia nervosa har högst dödlighet

Att en ätstörning är en ond cirkel av fysisk och psykisk ohälsa är ett faktum, liksom att Anorexia nervosa har den högsta dödligheten av alla psykiatriska diagnoser.
Men det finns också många myter runt sjukdomen som blivit ett hinder på vägen i såväl tillfrisknande som behandling. Därför har forskarna vid Centre for Eating Disorders Innovation presenterat nio sanningar om ätstörningar, med syfte att sprida information om vad forskningen kommit fram till idag.

En vanlig myt är att en person med ätstörningar alltid är påtagligt underviktig.
– Enligt den gamla föreställningen är ätstörningar lika med anorexi som i sin tur är lika med undervikt. Undervikt är ett av diagnoskriterierna för anorexi, men anorexi är inte den vanligaste diagnosen. Det är vanligare att drabbas av ”annan specificerad ätstörning” eller bulimia nervosa. Hetsätningsstörning är också en av huvuddiagnoserna, säger Emma och tillägger:

– De flesta med en ätstörning har en normalvikt eller en övervikt.

Tidigare söktes svaren i familjemiljön med en forskning som pekade ut dysfunktionella relationer runt den drabbade som roten till problemet – vilket lämnade föräldrar och anhöriga tyngda av skuld.
– På 80- och 90-talet gjorde man en massa studier med familjer där barnet eller den unga redan var sjukt. Man tillskrev föräldrarna ganska negativa kvaliteter utan att reflektera särskilt kritiskt över att barnen redan hade en ätstörning och det faktum att en ätstörning i familjen skadar alla relationer.

– I dag letar man inte syndabockar i de nära relationerna.

Varför är det viktigt att slå hål på en sådan myt?

– För att föräldrar, syskon och vänner ska förstå att det inte är deras fel. Tvärtom är relationer och ett bra socialt nätverk en resurs som kan bidra på friskresan.

– Vi behöver generellt lära oss mer om orsaksfaktorer. Med mer kunskap kan vi bli bättre på förebyggande insatser och även förbättra behandlingen. Det är det vi jobbar mot, säger Emma Forsén Mantilla.

Expertens råd: Detta kan du som anhörig göra

Livet tillsammans med någon som är drabbad av en ätstörning är ofta tufft och vardagen kan snabbt förutom att bestå av en väldig oro, snabbt bli fylld av konflikter och avvägningar. Varje sjukdomsfall är unikt men det finns enligt Emma Forsén Mantilla, psykolog och forskare knuten till Centre for Eating Disorders Innovation vid Karolinska Institutet i Stockholm, vissa råd att ge till föräldrar och anhöriga som väntar på hjälpinsats från vården.

1. Läs på och ta in information

"Ta del av de kostnadsfria stödfunktioner som finns. Frisk & Fri - Riksföreningen mot ätstörningar, till exempel, har en närståendehandbok och en telefonlinje dit närstående kan ringa och prata med de som har egen erfarenheter".

2. Fortsätt försök prata, stötta och kolla av läget

"Om maten är problemet är det kanske inte vid middagsbordet man ska närma sig de jobbiga känslorna och tankarna. Ta hellre samtalen i soffan eller på en promenad. Men visa att du vill förstå och är beredd att lyssna även om den närstående slänger igen dörren. Det är inte skäl nog att sluta fråga. Fortsätt peta och stötta vad gäller maten. Snällt men bestämt. Om man slutar säga att det är dags för middag är det som att sjukdomen har fått fritt spelrum.

3. Var snäll mot dig själv - och växeldra

"Att inte få i sitt barn mat är en oerhörd frustration. I bland står man inte riktigt ut och blir ledsen, arg eller behöver gå ut och ta luft. Då måste man veta att det är helt okej. Det är en jättejobbig sits och föräldrar är inga maskiner. Är man två kanske man får växeldra och ha "stöttehatten" på varannan måltid. Det måste få finnas lite medkänsla för en själv som förälder."