Jessica, 45, bor med man och två barn på 24 kvadrat utan rinnande vatten

Mitt i Netflix-filmen känner jag att jag måste.

”Nej nej, inte nu”, hinner jag tänka, innan jag tvingas inse att nöden inte har någon lag, den här gången heller.

Iförd bara trosor (okej jag erkänner – min mans kalsonger, jag hade inga rena underbyxor den dagen), halsduk och kofta, stövlar jag ut i nattmörkret.

Det är 20 minusgrader och nästan två meter snö.

Jag springer för livet över gårdsplanen mot baksidan av ladan för att kasta mig ner på vår ute-toalett. En snabb blick över axeln för att försäkra mig om att ingen älg eller lokatt har följt efter.

Än har det inte skett, men tro mig, de står på lur.

Och tro mig, detta är en tanke som får mig att springa för livet varje gång jag behöver uträtta mina behov utomhus i mörkret.

Lättad och lugnad pulsandes tillbaka över gården tittar jag upp mot skyn och synen slår mig nästan till marken. Över mig i det nattsvarta skimrar Vintergatan starkare än någonsin. Månen och stjärnorna gnistrar nästan ögonbedövande när inga andra ljuskällor stör natthimlen.

Jag glömmer kylan, lurande lokatter och tänker att mitt livsbeslut är livets bästa beslut.

Att lämna mitt gamla liv i storstadsmyllret för att bosätta mig på en fjällhylla i den norska Gudbrandsdalen.

Jag heter Jessica Josefsson, är 45 år och har två barn, fem katter, tre hundar, elva höns, snart sex får, en häst och en åsna om min man får bestämma.

Men en gång för inte länge sedan var jag kvällstidningsreporter i Stockholm och levde ett lyxigt singelliv ”mitt i smeten”.

Så hände olyckan som förändrade allt.

Den 15 mars 2012.
Jag sitter vid mitt skrivbord på Expressens nyhetsredaktion när någon ropar att ett militärflygplan av modellen Hercules har försvunnit över Kebnekaise-massivet.
Redan då vet jag att jag ska iväg. Jag greppar min alltid packade resväska samtidigt som jag hör nattchefen ropa mitt namn. Några timmar senare landar jag och en fotograf i Luleå för vidare färd i hyrbil mot Kiruna.

Vi tar in på det enda lediga hotellet och får sova en och en halv timme innan väckarklockan ringer.

Jag känner mig ändå stark, kanske är det nyhetspulsen – men ingenting kunde ha förberett mig på vad jag skulle möta i Nikkaluokta när jag dagen efter SOS-larmet snubblar ur en helikopter och landar i snö upp till skinkorna.

Den tragiska olyckan med Herculesplanet som flög in i en fjällvägg i Kebnekaise och tog fem människors liv, var bara ett av många dramatiska uppdrag för Expressen.

Men just det här fick mig att inse att det går att leva på ett annat sätt.

Utsänd under uppdraget hade jag min ”egen” skoterförare som jag aningen exotifierande kallade för ”Vildmannen” eftersom han hade skinnbyxor och sälskinnsjacka.

Klistrad mot hans rygg mötte jag för första gången såväl norrsken som kraften hos en snöstorm på fjället, men framförallt insikten hur det är att leva i nuet.

De boende runt Nikkaluokta slöt upp och hjälpte på alla vis oss utsända journalister som jobbade med händelsen. Utan stress eller andra kall hyrde de ut allt de ägde för att vi skulle få några timmars vila mellan passen. Och jag upplevde att det var så de levde, stressfritt med lite olika inkomstkällor

Tillbaka i mitt Stockholm kort senare satt jag på t-banan och undrade om det hade skett en stor olycka igen. Jag såg hur folk sprang överallt, jagade, tills jag insåg att det är så man rör sig i storstaden.
Du får inte stå till vänster i rulltrappan, inte flanera planlöst i shoppingcentrat och den som såsar in på bussen blir bryskt åthutad.

Jag har själv varit där, en av dem som höjt ögonbrynen irriterat åt den som inte inställer sig i det jagade ledet.
Men efter Hercules-olyckan i Kebnekaise kunde jag aldrig återgå till det.

Jag sa upp mig från mitt eftertraktade journalistjobb och kastade mig ut i en osäker verklighet som så småningom sammanförde mig med en 17 år yngre man som var trädgårdsmästare på en restaurang i Oslofjorden där jag jobbade extra som servitris.

Kaj och jag blev ett par och har i dag två kärleksbarn, en femåring och en tvååring.

Och om du nu undrar varför jag sprang nästan naken i 20 minus till en utetoalett så är det för att det är så vi lever i dag, jag och min familj.

När Kajs pappa köpte mark utanför Lillehammer 2018 och frågade om vi var intresserade av att rusta upp den lilla 1700-talsgården som ”kom på köpet”, tvekade vi inte en sekund – trots att det inte fanns eget vatten, bara en solcellspanel som strömkälla och 24 kvadratmeters boyta, har vi inte ångrat oss.

Här går livet i sitt eget tempo utan väckarklockor.

Vi äter frukost så länge vi vill och två eller tre dagar i veckan kör vi femåringen till förskola, regeln är att han kommer när han kommer. Tvååringen är fortfarande hemma med oss på gården.

Jag frilansar hemifrån och Kaj arbetar några helger i månaden som avlösare på granngårdar där han mjölkar kor och matar får och hästar.

Målet är att göra allt restaureringsarbete själva och det är mycket, för ingen har bott här på nästan hundra år och nu på vintern med två meter snö står arbetet nästan stilla.
Men det gör inget.
Då ger sig hela familjen ut i skogen för att leta döda träd som vi kan fälla och hugga i bitar. När vi inte har tävling nedför berget på kälke.
Nog händer det att jag svär då det inte finns tillräckligt med ström för att ladda upp dator och mobiltelefon under de mörkaste vinterveckorna, eller när jag en sällsynt stressad morgon barbent springer till toaletten med snö upp till knäna.
Men det är till stor del ett väldigt tillfredställande liv.
Jag saknar sällan moderna lyxartiklar.

Nu kanske du tror att vi lever som Amish med egensydda kläder, utan bil och livets goda.
Så är det inte.

Jag hänger också på sociala medier, dreglar över huvudrollsinnehavaren i The Bridgertons och älskar att ta ett glas varm glögg på kvällen när barnen sover.

För att citera en nära vän kan det enklast beskrivas som att vi lever ”primitivt” men jag brukar säga ett ”naturligt” liv, där hämta ved ute på gården och bära två fulla 20-litersdunkar med vatten hör till vardagen.
Om tillfredställelsen tidigare var en fulltecknad almanacka, krogkvällar och shoppingturer, finns det egentligen bara tre "prylar" jag inte kan leva utan i dag:

En potta – för att kissa inne.

En termos – så vi alltid kan ha varmt vatten.

Tändstickor – för att kunna laga mat och hålla elden levande.

Meningen med livet har fått en helt annan innebörd sedan jag tog beslutet att leva utanför väckarklockor och ekorrhjul med min familj.

Jag känner mig rikast i världen på mina 24 kvadrat och en utsikt jag bara drömt om tidigare.

Nämnde jag stjärnhimlen?