Livia Millhagen: ”Det är en jätteutmaning”

Berätta om din nya film Kärleksbevis!

– Det är en psykologisk dramathriller som handlar om en skilsmässa mellan två personer, där de ska dela upp ett hus och sina saker, men ingen av dem är medveten om den andres avsikter. Man kan väl säga att den handlar om kärlekens förutsättningar – när man går in i en relation är vi så väldigt sårbara. Vad händer när det dras undan?

Hur minns du inspelningen?

– Vi spelade in i februari-mars på plats i Skåne. Det var fantastiskt, en enormt intim känsla mellan alla som var med, hela teamet med Richard (Hobert reds. anm) i spetsen. Han är bra på att skapa en kreativ arbetsmiljö där alla känner tillit. Det är alltid spännande att möta skådisar som inte spelar en roll inför varandra, utan vågar ge sig hän och vara öppna och sårbara.

Du är också aktuell med Norén-pjäsen Så enkel är kärleken på Maximteatern. Hur har det arbetet sett ut?

– Det har varit aktuellt ganska länge, och nu äntligen får vi till det med den här ensemblen med skitbra skådespelare som jag vet inte är rädda för någonting. Man vet att de strävar efter en autenticitet hela tiden. Det är en Norén-pjäs som balanserar mellan avgrund och någon slags livsglädje. Det ska bli otroligt roligt.

Vilka är de största skillnaderna mellan att jobba med film och teater?

– Hela förutsättningen för en filminspelning är att man inte har kontroll över helheten. På teatern har vi varje kväll ansvar för att det här kommer till liv i sin helhet, det kräver en helt annat typ av repetitionsarbete. Jag tycker båda arbetssätten är roliga så länge det det är en intressant text och rätt sammanhang. Men det är ett annat slitage med teater, att ständigt spela på kvällarna och upprepa sig till förbannelse. Hur ska vi kunna möta varandra så det blir intressant att titta på, jag kan inte spela det jag gjorde i går. Det är en jätteutmaning.

Hur har det känts att vara tillbaka på scenen efter pandemin?

– Jag jobbade ganska mycket precis innan, och kunde tycka att det var bra för mig att göra ett avbrott och få lite ångest. Teater är så flyktigt, det existerar bara när man gör det, sen vet man inte om det finns. Sen var det skönt att få vara tillsammans med mina barn på kvällarna för en gångs skull under pandemin.

Du spelar mamma till Felice i Young royals. Hade du trott att serien skulle bli så stor?

– Jag var i ärlighetens namn med så fruktansvärt lite att jag inte riktigt hade kontakt med hela inspelningen. Men det var ett gäng enormt charmiga ungdomar, det hann jag uppfatta. Man vet aldrig i förväg vad som slår. Jag kan märka att vissa unga människor känner igen mig nu, det måste vara därifrån. Det är bara kul.

Vad har du alltid i handväskan?

– Carmex och handsprit, det hade jag redan före pandemin. När barnen var mindre hade jag alltid en spypåse med mig om de skulle bli sjuka på bussen, men det har jag inte längre.

Vad är det mest kriminella du har gjort?

– Jag snattade någon liten Hello Kitty-pryl från affären Happy Lina i Gamla Stan tidigt 80-tal.

Vilken skönhetsprodukt vill du inte vara utan?

– Min concealer.

Beskriv en perfekt dejt!

– En perfekt dejt ska inte vara en dejt, den ska bara uppstå, för det finns inget värre än förväntningar, då kan man vara säker på att det går åt fanders. Den måste innehålla kallt vin, gärna en Sauvignon blanc av något slag. En härlig miljö som en restaurang i Rom, och intressanta samtal om konst och psykologi. Min man måste den innehålla också! Och gärna skaldjur.

Vilket är ditt största felköp?

– Ett stort felköp jag gjort var en Tempur-kudde som jag trodde skulle förhindra nattlig nackvärk, men som i stället gav mig det. Den var stenhård och obekväm.

Vem spelar dig i filmen om ditt liv?

– Då säger jag Marion Cotillard, men om inte hon kan så får gärna Gillian Anderson spela mig.

Vad vill du säga till ditt 17-åriga jag?

– Man vill gärna säga typ ”håll ut”, men det gjorde jag ju också. Jag var nog inte så vilsen som jag trodde då, jag kan få en känsla av att jag visste rätt mycket, men att jag inte var på rätt plats med den vetskapen. Jag skulle säga ”bra, fortsätt så”, och uppmuntra henne på vägen.

Ge oss ditt bästa kulturtips!

– Norén-pjäsen jag är med i är en pastisch på Vem är rädd för Virginia Wolf?, så den har jag sett nyligen med barnen. Jag blev alldeles knockad, det går inte att förstå hur bra den är. Och vilken otrolig skådis Elizabeth Taylor är. Det är brutalt och bländande.