Lotta Lundgren: ”Det är inte happy-happy att skilja sig”

Frukostens främsta uppgift är att ingå i den magiska ritual som får människan att lämna drömstadiets gränslösa rövarpersonlighet och återta sitt vakna, mer civiliserade jag.

Det är hon själv som påstår det i sin nya kokbok, så frågan när vi möts över en tidig tallrik på Hotel Frantz i Stockholm, är hur Lotta Lundgren levde rövare under natten som gick.

Hon svarar att hon sov dåligt. Det är pandemin som tagit ny fart, presidentvalet i USA, och den där gula tegelstenen.

Lotta Lundgren lovprisar Lydia Sandgren

Hon fiskar upp Lydia Sandgrens Samlade verk ur handväskan.

– I vanliga fall när jag inte kan sova dricker jag ett glas mjölk och läser i dålig belysning för att bli trött igen. Men det funkar inte med den här. Man tänker "ska det vara så här kul på varje sida, det kommer inte att gå". Och så är den det.

Det känns nästan mysko att tänka det fanns en tv-tid före Lotta Lundgren.

Utan förvarning dök copywritern från Göteborg upp i rutan och hade plötsligt ätit sig igenom hela historien, skjutit vildsvin med Leif GW Persson och varit julvärd på bästa sändningstid.

Men livet före Landet Brunsås, hur var det?

Växte upp med två systrar i Göteborg

Matskribenten tar oss med till förorten Tuve på Hisingen, känt för Tuve-raset 1977. Fast det var det fina Tuve som rasade, påpekar Lotta Lundgren. "Villa-Tuve".

Hon och hennes två systrar växte upp i "Miljonprograms-Tuve", där föräldrarna jobbade på Volvo och tutade i sina barn att det inte fanns något dåligt väder.

– Hela min uppväxt var antingen utomhus eller i det man i Göteborg kallade för svalen, alltså trapphuset. Där hängde vi.

– Mamma som är född 48 var den första som tog studenten i sin släkt, men båda mina föräldrar bestämde sig för att bli väldigt välutbildade. Mamma är socionom och pappa industridesigner.

Själv är hon sorgligt nog outbildad, som hon uttrycker det.

Lotta Lundgren hade plockat kläder på ett lager och läst två år mediekommunikation när hon 1993 kavat kontaktade reklambyrån Forsman & Bodenfors.

– Jag skrev ett brev och fick komma dit på en praktikplats. Efter två månader sa de: "vi kommer anställa dig". På den här tiden var inte reklambranschen unga svartklädda människor med mössa inomhus, utan äldre farbröder i manchester som hade ett förflutet som lärare.

Du har sagt att du passade in i reklamvärlden "för att det var okej att vara udda och märklig". Upplever du dig själv som udda och märklig?

– Jag har aldrig tyckt att jag varit ett dugg märklig, jag har bara fått höra det alltid. Jag tycker att jag är oerhört välanpassad. Men jag kan se glimtar av det i tv ibland, att jag är lite konstig, extremt avslappnad.

Ett tv-klipp från Kvällsöppet 1995 ger en annan bild. Reklamaren Lotta Lundgren är i debattstudion i kortklippt lugg och pratar mycket engagerat om hälsokost.

– Gud, säger hon när arkivbilderna rullar.

– Jag har tänkt att det här kommer dyka upp som ett spöke från det förflutna och förstöra allt för mig, ha ha. Den människan.

Den rösten, ännu mer.

Den i dag lite släpiga stämman som blivit ett karaktärsdrag i hennes programledarroll, hörs inte i den 24-åriga versionen av Lotta Lundgren. Jag frågar om hon har gjort en "Paris Hilton" och fejkat sin röst och Lotta skrattar.

Däremot har hon medvetet jobbat för att prata lägre ned i sitt register.

– Jag gick till en rolig terapeut när jag var 30 år. Hennes kritik mot mig var att jag var flygig och lite virrig och hon uppmanade mig att observera mig själv: "När du är uppstressad pratar du fort och högt. När du lugnar ner dig har du en mörkare röst och du kommer må bättre i den rösten". Så jag har tränat på det.

Har du samma röst när du ber dina barn plocka upp kläderna från golvet?

– Nej, jag har lite ljusare röst med hundarna och barnen. När det ska vara lite fjäskigt och mysigt där hemma går rösten upp, men det beror på.

– Det finns en särskild kvinnoröst som du kan hitta i överklassen, lite Djursholmsfru. De pratar väldigt mjukt och högt med en röst som smeker in alla hårda kanter och som får dem att framstå som väldigt ofarliga. Det finns ingen auktoritet i den rösten och jag tror att rösten är en förlängning av din vilja, och då är frågan; ska den viljan vara väldigt ljus och skir eller ska det finnas lite pondus? Jag har valt lite pondus, säger Lotta Lundgren och berättar om det där andra rådet hon fick.

– Producenten Karin af Klintberg hade ganska tidigt ett utvecklingssamtal med mig där hon sa: "Du är superbra, men när du vågar vara ful är du fantastisk". Det är nog den bästa feedback jag fått i hela mitt liv och det har jag försökt bejaka. Det är väldigt frigörande att vara ful, barnslig, full och att tappa kontrollen. Inte så väldigt lätt heller när man blir filmad. Men när man kommit till en punkt där man vågar, kan det bli väldigt bra.

Lotta Lundgren tar ett bett på sin croissant utan att posta en enda bild av frukosten på sociala medier.

Framförallt låtsas hon inte bara äta.

När kokboksförfattaren gjorde en betraktelse av hur kvinnors människovärde kopplas till ätande för tidskriften Ottar, tog essän avstamp i trenden där trådsmala sexbomber poserar med pizza och bakelser:

”Kombinationen av det mest förbjudna (onyttig mat) och det minst förbjudna (sex) är tydligen kommersiellt gångbar, under förutsättning att personen på bilden har en kropp som skvallrar om att hon verkligen inte äter av scenografin”.

– Jag tror att det mest ouppnåeliga vore att vara en perfekt människa med orimlig ämnesomsättning. För, det är väldigt bra att vara smal men det är pinsamt att banta, utvecklar Lotta Lundgren.

Varför är det viktigt för influencers att låtsas som om de äter?

– För att det är ett sätt att vara sexig på ett särskilt sätt. Munnen är en mycket intim plats. En frisk aptit på det ena antyder en frisk aptit på det andra också, och är inte det ett underbart ideal?

– Det är helt enkelt jättesexigt att vräka i sig mat.

Om vi twistar till det, hade du kunnat sitta i tv och proppat i dig komage eller lagat pasta i reklamen om du inte varit smal?

– Bra fråga. Nu är jag inte jättesmal utan normalviktig. Men jag tror det... säger Lotta Lundgren och korrigerar sig.

– Jag vill ju tro det, men det är väl sorgligt nog på plus att jag inte är det. Någonstans tror jag att det är bra att vara aptitlig själv också. Om du hade frågat mig som reklamare hade jag sagt vi inte kan ha en människa som ser ut som om hon inte äter. Men vi kan heller inte ha en människa som, ja...

... ser ut som om hon bara äter?

– Ja, där är vi. Det är komplicerat och intressant men vi kan konstatera att det är mycket en kvinna har att leva upp till.

Erik, tänker han på sånt också?

– Ätande? Ja, men bara på när det ska vara mat nästa gång, och att den gärna ska vara varm. Erik har inte en komplicerad relation till sin kropp, det är väldigt okomplicerat allting.

Efter tio år på SVT stod det i somras klart att radarparet Lotta Lundgren och Erik Haag skulle lämna kanalen för konkurrenten.

I januari har deras första program för TV4 premiär; Återskaparna, där team Lundgren/Haag tillsammans med några av landets främsta hantverkare ska rädda vanliga människors ovanligt älskade föremål. Eller som Lotta säljer in det:

– De kommer med det gamla gökuret som har hängt hos farmor i Karelen sedan 60-talet och får en Rolls Royce-behandling.

Blev de lacka på SVT när ni skulle sluta? Tacken för att ni fick vara julvärdar.

– Ja, lite ledsna blev de nog. Jag personligen anser att jag jobbar med mat och gör lite tv-program vid sidan av. Men det är klart, jag har onekligen jobbat med tv i över tio år nu, säger Lotta Lundgren och fortsätter om kanalbytet:

– Det är ganska ansträngande att göra tv för Sveriges Television. Man har ingen anställning, man ska presentera en programidé som ska gå runt i många instanser och sen en dag när man nästan har glömt av det så ringer de och säger: ”Stoppa allt ni håller på med, vi måste göra det här programmet omedelbart”.

– TV4 kunde erbjuda ett längre kontrakt med flera idéer och det blev helt oemotståndligt. Sen kändes det ärligt talat roligt att bli uppvaktad igen.

Expressens tv-recensent Anders Björkman skrev att du och Erik satt fast i en SVT-fälla med "samma program och samma producent, men varje gång lite sämre". Hur sticker en sådan kommentar?

– Jag tror aldrig att han har skrivit något trevligt i och för sig. Men jag tror att det ligger något i att det inte är bra att upprepa sin gamla hit. Samtidigt finns det i branschen en förväntan på att man ska göra "det som ni gör så bra”.

– Fast jag tror generellt att man tar mycket mindre skada av kritik än av beröm. Beröm är lite korrumperande. Om man har människor runt sig som säger ja för mycket är det är säkert sätt att bli ett arsle själv. Kritik är nästan alltid konstruktivt, beröm är det aldrig. Jag blir naturligtvis glad om jag får en våg av kärlek, men vad kan jag lära mig av det? Ingenting.

Har du varit nära att bli ett arsle eller få hybris?

– Ha ha, jag vet inte. Jag tror att jag är lite för gammal. Jag var 38 år och hade två små ungar när jag började med tv. Det fanns inte utrymme att sitta och googla sig själv hela dagarna hur gärna man än skulle vilja. Sen har jag lite skyddat mig genom att inte vara aktiv i sociala medier och även bo jättelångt utanför stan.

I alla fall åtta mil.

I alla fall varannan vecka.

Lotta Lundgrens dubbelliv innebär att hon bor i Midsommarkransen söder om Stockholm med sina två barn halva tiden och resten av tiden på Mörkö i skärgården med Erik, fyra hundar och tolv höns.

– Det är fint, fast just nu är hönsen som lerklumpar. Ska man tvätta sina höns? funderar hon. Och, hur många sekunder skulle det ta innan hennes rentvättade höns var lerklumpar igen?

”Problemet med kärlek är att den inte går att ställa bredvid jobbet och tro att jobbet ska vinna”, har du sagt. Är det därför du vill jobba med Erik?

– Ja, bland annat. Jag vill också jobba med Erik för att han är den mest talangfulla och dynamiska kreatör jag träffat i hela mitt liv. Men jag tror att det är bra i en relation att blanda sig i varandras världar. Om man har en relation som ser ut som vår, det vill säga när man inte bestämmer sig för att slå ihop sina familjer och bo i samma hus allihop, för det gjorde aldrig vi, det var inte aktuellt - då krävs det en annan aktivitet och intensitet än om du vet att du kommer vara i samma hus varje dag. Då är det bra att dela yrke och ha den grejen att göra ihop också.

Skriver inte under på lyckliga skilsmässor

Att hon skulle bli ensamstående förälder, till i dag två nyblivna tonåringar, var inget hon någonsin tänkte, även om hon kan se en plussida i alla fall.

– Det är ingen som berättar det för dig innan och tur är väl det kanske, men som ensamstående får man en väldig intensitet med barnen. När jag var liten och hade kompisar som bodde bara med sin mamma, som det ju såg ut på den tiden, tyckte jag det var konstigt när de alltid skulle ringa sin mamma, även när de blev större. För mig var det helt absurt. Jag åkte hem och åt middag med mina föräldrar en gång i veckan. Jag upplevde inte den intima relationen med mina föräldrar men så har mina barn det. Man kan känna sig fin i det, men jag kan också sakna kärnfamiljsgrejen, medger Lotta Lundgren.

Hon sträcker sig så långt som att kärnfamiljen ändå är det bästa.

– Jag är den sista som skulle skriva under på de där happy happy-manifesten. Det är jättejobbigt, jättesvårt och jättesorgligt att inte lyckas med sitt äktenskap. Det är ett bakslag man får leva med hur länge som helst. Jag tycker att de som lyckas med kärnfamiljen har dragit en vinstlott och jag hoppas att turen håller i sig. Det ensamstående föräldraskapet har positiva sidor men ingen kan väl tycka att man är bäst i världen när ens ungar ska behöva åka fram och tillbaka till två boenden varje vecka.

– Jag tror att de flesta av oss upplever att vi också har förlorat något och får brottas med det.

I efterordet till nya boken tackar Lotta Lundgren Eriks dotter Lucia Haag för fina modellinsatser. Hon flaggar för att det kan låta "jävligt självgott" och betonar att det det är mycket begärt av barn att de ska anpassa sig till nya vuxna som deras föräldrar har bestämt ska finnas i deras liv.

Men konstaterar att hon är tacksam över hur två existerande familjer har smält samman och att bonusbarnen berikar henne.

– De är otroliga människor hela bunten, inte vilka människor som helst. Man kan konstatera att jag har haft väldig tur.

– Sen har jag ju haft den här matgrejen också...

Det är inte bara vägen till en mans hjärta går genom magen, också bonusbarnens?

– Jag tror jag ligger mer i det än man kan ana. Det har inte varit i vägen att jag kan laga jättegod mat till dem, säger hon och skrattar.

Nu är det ju ingen tävling.

Men om Augustprisvinnaren Lydia Sandgrens baby var praktfull är Lotta Lundgrens både större och tyngre.

Nya kokboken Laga mig är 30 centimeter lång, väger ett och ett halvt kilo och föddes under psykosliknande former. Det är därför hon inte bara tackar Erik och sina närmaste på sista sidan, men också ber om ursäkt för att hon varit frånvarande, självupptagen och asocial.

– Skrivande är en form av galenskap, det ska man ha klart för sig. Skrivkramp är en sak, men skrivande som funkar är sinnessjukt. När det kommer fortare än fingrarna hinner med, när du inte sover alls och allt annat upphör. Det är det knarkigaste jag har varit med om, säger Lotta Lundgren.

– Då njuter jag enormt av mig själv, jag har så roligt och tycker att jag är så jävla självtillräcklig. Jag är vidrörd av gud nästan, och det är väl hybris? Det om något måste väl vara hybris.

Känslan är dock övergående, konstaterar hon krasst.

– Sen kommer nästa smäll att det är töntigt att göra kokböcker. Därefter publiceringsångesten och känslan "vad är det här"? Plötsligt vill jag inte visa skiten för någon, ingen stackare ska behöva läsa. Det är också en självupptagenhet, fast på ett annat sätt.

LOTTA LUNDGREN OM...

... 30-ÅRSKRISEN:

"Jag separerade när jag var 30, eller rättare sagt, min kille som jag hade varit ihop med i sex år stack med en annan tjej. Samtidigt började folk skaffa barn och jag hade tröttnat på att gå ut. Eller, jag har aldrig, till många människors stora besvikelse, varit en festmänniska. Jag har ingen lust att gå på fest eller krogen någonsin. Plötsligt när jag var 30 och inställd på barn blev jag tvingad att göra det.”

... 40-ÅRSDIMMAN:

”40 märkte jag knappt eftersom det var småbarnsåren. Man gick på skaldjursrestaurang och försökte slänga sig i några ostron, i bästa fall gick inget sönder och ingen kräktes. Det var stirriga år när man inte pratade en fullständig mening. Gud, så skickligt det är att ha små barn utan att bli tokig.”

... OM ATT FYLLA 50:

”Jag har ingen 50-årskris än även om det nog kan ändra sig. Man får jobba, man får även sova ganska ofta och har eoner av tid i jämförelse. Man kan också kokettera lite med sitt åldrande för man känner sig ganska fresh och har ganska mycket kvar. Livet är ohyggligt långt, det fattar man inte när man är 20.”

... LIVETS VÄRSTA FRUKOST:

”Jag och min kompis tågluffade i Europa efter gymnasiet och beställde in frukost på en tågstation i Prag. In kom en starköl och en skål buljong med några strån pasta som simmade runt. Fast egentligen var det kanske inte så fel. Man blev mätt, belåten och återfuktad inifrån och ut.”

Läs mer:

Gunhild Stordalen: ”Petter kommer alltid vara mitt livs stora kärlek”

Lena Endres beslut: Vägrar botox och ingrepp

Listan: Här är 29 bra saker som faktiskt hände under skitåret 2020