Malena Ernman om utbrändheten och diagnosen: ”Jobbet och skogen blev mina andningshål”

Blåmärkena börjar blekna men hon har fortfarande ont i ett knä.
På samma vis som hennes akrobatiska färdigheter var en gimmick under åren som mezzosopran på världens främsta operahus, lika mycket har hon levt sig in i rollen som Gabriella i musikalversionen av Såsom i himmelen.

Den misshandlade kvinnan som vågar lämna sin man när hon hittar rösten och kraften i musiken.

– Jag tycker om fysisk teater och att gå all in. Det var därför det var roligare att ha killroller inom operan. Då fick man både vara rolig, parodisk och ta plats.

Kulturen drabbades hårt av pandemin

Även om hennes kropp bokstavligen fått sina smällar beskriver Malena Ernman, 52, det som en befrielse när publikrestriktionerna hävdes i februari och musikalen kunde få sin premiär i Göteborg efter två års väntan.

– Såsom i himmelen var fantastiskt och precis vad jag behövde då; att vara del av en ensemble som blev som en familj och med kollegor i min egen ålder. Det ser man inte så ofta inom musikal i Sverige. Vi har de bästa artisterna i världen men alla sticker utomlands och gör succé i England, New York och Berlin eftersom vi inte är så rädda om de vi har.

Men det är en sårad bransch som ska försöka resa sig, konstaterar Malena Ernman.

– Vi är inte i kapp eller ens i närheten av i fas. Kulturen är fortfarande lidande och behöver byggas upp. Mycket kompetens har gått förlorad under pandemin med kollegor som råkade så illa ut att de inte orkade hålla sig fast. Ljudtekniker, till exempel, det är som ett helt skrå som försvann och det är svårt att hitta nya. Många har lidit väldigt mycket.

Eller som hon uttryckte det i media under coronans framfart:

”Kulturbranschen består av människor som dopar sig med endorfiner och när de inte får göra sitt jobb blir de deprimerade”.

– Ja, men vi lever på lust och skapar av lust, när den kicken inte finns, vad gör man då? Antingen börjar man dricka eller så övertränar man. Några bytte helt bransch men jag kan bara det här.

Vad stoppade dig från att börja dricka?

– Jag skrev noter och försökte ta mig ut. Jag bokade in extramöten utanför hemmet och knöt på mig gympaskorna och sprang. Så mycket att jag fick problem med knäet. Men då tog jag mig ut i alla fall. Det hade kunnat gå riktigt illa om jag bara gett upp.

Och så satte sig hovsångaren med nål och tråd.

Den ena outfiten under fotograferingen med Femina är en H&M-klänning som designern Lars Wallin med sin magiska touch omvandlat till en sagodräkt med spetsdekolletage. Den andra från Lindex köpte hon second hand för 20 kronor, sydde om och adderade guld till alldeles själv för att kunna bära vid sitt framträdande i Stockholms stadshus på nationaldagen. Men hon har också skapat helt nya klänningar från scratch.

– Jag har sytt in och lappat kläder nån gång men under pandemin tog jag det till en ny nivå. Jag hade gjort klart alla arr och behövde något att göra med händerna. Precis som jag skriver mina noter för hand med blyertspenna, gör jag mina stygn med nål och tråd. Det blir lite meditativt.
– Jag fick för mig att jag ville skapa ett annat sätt att ha på mig klänningar. Konkret fick jag idén när jag såg Helen Mirren som hade klänning med den här typen av ärmar och kände att det var snyggt. När Svante såg mig sitta och sy passade han på och kom med sina håliga sockar, ha ha.

Det här att lägga sig raklång i soffan och inte göra något är inte riktigt din melodi?

– Nja, jag kan göra det om jag har gjort bra saker under dagen. Men ofta åker telefonen fram istället och då blir det inte vila ändå.

Vi har träffats flera gånger tidigare, Malena Ernman och jag.

2010 när hon vann Melodifestivalen och tävlade i Eurovision med bidraget La Voix och sommaren 2014 när hon stod inför karriärens största projekt.

De två döttrarna Greta och Beata var 11 respektive 8 år och gick mannekänguppvisning på altanen när Malena intervjuades i Expressen om den stundande uppsättningen av Händels berömda barockopera Xerxes på konsthallen Artipelag i Stockholms skärgård.

"Jag kommer inte att ta ut någon lön på ett halvår, men jag gör något som ingen annan i världen har gjort förut. Väldigt mycket jobb, men väldigt roligt", uttryckte Malena som både spelade huvudrollen och producerade.

Kroppen slutade att lyda

Det blev också succé. 20 000 personer hade under hösten tagit sig till Artipelag för att se Malena Ernman i sitt esse, när hon minuter före sista föreställningen kände hur kroppen slutade lyda och väggarna kröp närmare. Rutinen gjorde att hon klarade att genomföra föreställningen trots panikattacken, men domningarna i händerna och illamåendet försvann inte.

Våren därpå tvingades hon ställa in en medverkan på Malmöoperan av ”personliga skäl”.

– Xerxes blev min sista operaföreställning någonsin. Av privata anledningar drabbades jag av utmattning och depression. Det var nödvändigt att kliva av i det läget och vila. Jag hade inget val men det var ett beslut vi tog gemensamt, Svante och jag.

Hårddisken var full som hon beskriver det och i dag kan Malena Ernman klarare se hur det kunde bli så. När hon var i 25-årsåldern gick hon fyra utbildningar samtidigt, satt i Radiokören och jobbade på Oscarsteatern – som dansare.

– Utan att ens ha en dansutbildning! Det var inget jag reflekterade över det minsta, så målmedveten var jag. Mina kursare på Operahögskolan var bekymrade över att jag aldrig kunde vara med och festa men för mig var det bara framåt och vidare som gällde. Det var snabbkurs i allt under fem-sex år och jag fick också göra allt. Menade de att jag skulle stå över de chanserna för att dricka vin?

En urkraft som levde för publiken och strålkastarljuset och snart sköt utlandskarriären fart med titelroller på de stora operahusen i Wien, Paris, Bryssel, Berlin och Zürich. Samtidigt var hon småbarnsmamma och hade familjen med på resorna. När hon själv satte sig på flyget med barnen, bilade maken Svante Thunberg söderut med bagaget fullt av dockhus och leksaker.

– Så fort jag hade repat klart sprang jag och mötte Svante och barnen i någon park de letat upp. Vår familj blev experter på parker i Europa och jag äskade att vara där. Samtidigt som jag var tvungen att vara 100 procent i form varje dag. Pressen att prestera på scen och auditions var konstant. Jag kunde aldrig slappna av, skulle hela tiden vara bäst och bevisa mig i en enorm konkurrens från yngre som kom bakom, säger Malena Ernman och tillägger:
– Jag tog konkurrensen ett tag och stod mig bra. Jag hade en jäkligt bra karriär i Europa och i hela världen, men jag tröttnade på det sättet att jobba. Att inte få spela fullt ut teater. Jag ville gör annat.

”De sa att jag inte passade in”

Dessutom var hon less på den konservativa och inte sällan rent sexistiska tonen som hon tidigt blev varse var en del av operacirkusen.

– När barnen kom fick jag höra nedsättande ord om att jag inte passade in, från män i branschen som inte drog sig för att uttrycka sin avsky mot en sådan som jag. Kvinnor som var lite för långa, som ammade sitt barn och som tog med sin man för att passa barnen under föreställningar och repetitioner.

Det var värre utomlands men förekom även i Sverige, berättar hon.

– En gång när jag skulle hämta på dagis hade jag varit i Bryssel medan Svante hade varit hemma med barnen och en äldre kvinnlig pedagog sa ”hur kan du åka iväg från dina barn på det sättet?”. Samtidigt var det en pappa som hämtade sitt barn, en affärsman som hon vände sig till och utbrast: ”Så fantastiskt att du fått jobb i Japan!” Jag har varit med om allt, konstaterar Malena Ernman som inte visste var hon skulle börja när metoo briserade hösten 2017.

Fem år senare tror hon att revolutionen kommer att förändra branschen, på sikt.

– Mina döttrar kommer att gagnas av att det blir systembyte, men vi är inte där riktigt än. Om tio år är det nog lite bättre.

I byn som skildras i Såsom i himmelen gäller det att sköta sitt. Alla vet allt om alla men ingen säger från. Hur var det i Sandviken där du växte upp?

– Det var en liten stad där jag fick höra att jag var duktig när jag sjöng i kyrkan. Men i skolan var jag en grå mus som var lite mobbad. Jag spelade fiol och var allmänt småtöntig. Dessutom stammade jag och hade tics som innebar att jag inte kunde börja meningar med en vokal. Jag var tvungen att lägga till andra ord före. Jag har förstått efteråt att det kan bli så för barn i en viss ålder men för mig höll det i sig i några år.

– Det var lättare att sjunga, säger Malena Ernman och nämner en körledare vid namn Sven Erik Damm.

– Han hade en kör som kallades för Dammtussarna där jag fick vara en liten tuss. Jag stod alltid längst bak och försökte gömma mig men Sven Erik såg mig ändå, hörde mig. Tack vare honom fick jag mod och självförtroende att sjunga solo. En helt ny värld öppnade sig med noter, stämmor och nya kompisar.

I dag är Malenas brinn för människor i utanförskap och med psykiskt ohälsa ständigt och starkt.

– Jag har fått höra i vuxen ålder att jag har alla möjliga diagnoser och i dag vet jag att jag har adhd. Det blev aldrig utrett men det behövdes inte på den tiden. Man hade katederundervisning och alla fick vara med. Inga digitala verktyg med skärmar och datorer och alla kunde koncentrera sig och lyssna på läraren. Nu för tiden mår barnen väldigt dåligt och för att svara på frågan vad som gör att barnet mår dåligt får man en diagnos. Vilket är bra om man får rätt hjälp, får man inte det kan det blir ett stigma istället.

– Jag har svårt att vara still, är snabb men otålig, har svårt att lugna ned mig och när jag blir trött kraschar jag.

”Jag hatar att vara ledig”

Hon säger att hon på ett sätt är tacksam över att ”hårddisken blev full” när hon var i vuxen ålder. Åtta år efter kollapsen har hon återhämtat sig väl men hennes introverta sida har förstärkts, konstaterar hon.

– Jag gick in i väggen och i dag är jag ute med en erfarenhet om hur min kropp fungerar. Jag upplever en trötthet men jag kan hantera det bra. Jag vet hur mycket jag orkar och att jag måste vila i bland. Jag är i bättre form än någonsin röstmässigt och hatar att vara ledig. Att jobba har varit andningshålet. Däremot finns inte den lilla extra orken att socialisera. Jag går inte på fester och går inte ut, träffar jag vänner så är det en i taget. Jag tappar fortfarande orden och kallsvettas i bland...

– Men det kan vara klimakteriet också, säger Malena Ernman och skrattar.

Hur har du och Svante hållit ihop genom allt?

– För att vi har haft samma mål, prioriterat samma saker och tyckt lika om allt det viktiga. Sen är det klart att vi har varit trötta och bråkat som alla andra. Nu har vi en nästan normal vardag med hundar och matlagning. Vi har det jättetrevligt. Jag kan titta på honom och känna "damn, vad snygg han är”. Så glad över att vi får den tiden nu. Jag blev gravid snabbt när vi träffades så Svante och jag fick aldrig riktigt den där lära känna varandra-perioden. Allt gick i racerfart. Nu kan jag titta på honom och också tänka ”Gud, vilken tur jag har haft, och jävlar så illa det hade kunnat gå”.

– Man hade kunnat träffa en psykopat eller en primadonna. Det tycker väl i och för sig Svante att jag är, ha ha. Han får göra allt tråkigt hemma, jag kan inte betala hyror och inte köra bil. Vi hjälps åt med städningen men självklart gör han mer.

Har ni kittats ihop?

– Ja, absolut. Det var aldrig fråga om skilsmässa eller så men det har varit tufft, men när det har varit tufft har vi delat det tillsammans. En förälskelse är en förälskelse och den kan både gå över och komma tillbaka, men kärleken finns där. Min mamma sa något väldigt klokt en gång, att ”äktenskap får man inte gratis det måste man jobba på, men gör man det så kommer allt det andra”. Det ligger mycket i det. Mamma och pappa hade aldrig haft några andra när de blev kära och har varit ihop hela livet. Det inspirerar, jag tänker att då ska jag fan göra det också.

Finns det någon del av dig som saknar resorna och städerna ni upplevde?

– Nej. Jag saknar ingenting. Jag kan fortfarande åka tåg till konserter i Europa men hemma är där man har sin familj och sina hundar.

När Malena Ernman tog beslutet att ta ett kliv tillbaka för familjen och för sig själv valde hon också att tona ned sig på sociala medier. I dag kan den som följer henne på Instagram se att hon är mer aktiv, under sommaren har det postats inlägg och bilder från skärgårdsturnén med Marie Nilsson Lind, Viktoria Tolstoy och Tina Ahlin.

– Jag tycker inte om att synas men efter kulturkrisen måste man göra reklam för sina egna konserter. Det är bara att göra, inget att skämmas för.

Väljer när och hur hon använder sin röst

Men det är bara yrkesrelaterat och om henne själv. Hon vill hålla barnen utanför och väljer nogsamt i vilka frågor och sammanhang hon använder sin röst, poängterar Malena och tillägger helt kort:

– Jag står för alla de frågorna och miljön är fortfarande viktigast.

När det gäller jobb har hon så mycket spännande på gång att stämman går upp en tonart när hon pratar om julkonserterna med gruppen Ecstatic Ensemble och uppdraget för Uppsala Konsert & Kongress.

Malena har anlitats som producent för att arrangera konserter med klassisk musik och en gigantisk körfestival med körer från hela världen som hålls i Uppsala nästa sommar.

– Det är vetenskapligt bevisat att körsång är bra för hjärtat och för att motverka psykisk ohälsa. Mycket har rasat ihop under pandemin med många äldre som fastnat i sina hem och inte kunnat vara med och sjunga ens via länk. Det måste byggas upp igen när vi nu får träffas fysiskt igen, säger Malena om rollen som innebär ett steg tillbaka från scenen.

– Nu producerar jag och är min egen chef och andras. Jag vet hur jag själv inte ville bli behandlad och tänker använda makten som det innebär på mitt sätt. Jag tror verkligen att man kan ha en makt där alla blir sedda och behandlas lika. Det kanske tar några timmar längre tid men man behöver inte vara diabolisk, manhaftig eller Margret Thatcher för att styra.

Malena står på scen tillammans med dottern

Dessutom är det i höst nystart för Forever Piaf, musikalen där hon delar på huvudrollen med sin dotter Beata - något hon beskriver som ”ren ynnest”.

– Att jag får jobba med min dotter är underbart eftersom hon är en av de smartaste kollegorna jag har haft. Hon är galet rolig, ljuvlig och jävligt begåvad. Det är en speciell situation för henne att ha sin mamma med självklart men jag försöker att backa och vara en kollega. Samtidigt som hon vet att jag finns där om hon skulle behöva mig.

– Vi visste att hon kunde sjunga men att hon kunde spela teater så här bra hade de inte kunnat drömma om, säger Malena stolt och tillägger:

– Själv ska jag ska spela gammal och det gör jag jättebra. Piaf dog när hon var 47 och då såg hon ut som 80.

Det sprakar i ögonen och hon skrattar men medger att det faktiskt inte är helt okomplicerat.

– Jag tycker inte om att bli äldre om jag ska vara ärlig, men jag försöker att lära mig att acceptera den biten mer. Jag är i bra form och ser fram emot fler huvudroller i musikaler och att göra film. Jag tänkte hålla i 30 år till, minst. Sen kan jag börja om som lärare eller bli chef på någon institution.

Malena Ernman om...

... kärleken till skogen:

”När jag var liten samlades släkten i Uvnäs utanför Falun och jag älskade att vara med mina kusiner i skogen. Det gör jag fortfarande. Jag tänker klarare i skogen och andas lättare. Skogen är till för att stå kvar, punkt slut. Rör inte skogen, rör inte naturen, köp inte nytt, använd det som finns.”

... beslutet att sluta flyga:

”Jag var färdig med att flyga, jag hatade och flyga och var helt ärligt flygrädd. Särskilt efter att barnen kom. Det är inget jag saknar heller. Vi har ju allt här i Sverige, det bästa man kan tänka sig. Överallt på jorden är det värmeböljor, miljöförstörelse och klimatkris men insikten om vad som sker verkar inte ha nått oss i Norden än. Alla får göra sina egna val men mitt val är att inte flyga. Om det kan uppmuntra någon annan att inte flyga är det väl toppen.”

... sin hållbara garderob:

”Jag handlar allt förutom mina underkläder på second hand och försöker hålla mig till det. Köp inte nytt, ta det som finns. Eller sy om och förändra de plagg du redan har. Då får man det precis så som man vill också. Jag hade etta i syslöjd. Nu kanske jag kan höja mig till en tvåa i alla fall.”