Marianne Mörck om dödshjälp: ”Ska vara upp till var och en”

Femina möter Marianne Mörck, 72, på ett hotellrum i centrala Stockholm under sommarens sista suck.

Några dagar senare ska hennes självbiografi Som ett surr mellan brösten (hennes beskrivning av hur det känns att bli lycklig), publiceras.

Hon säger att hon under sex års tid blivit tillfrågad om en bok och att hon hela tiden nobbat.

– Varför skulle jag skriva om mitt liv? Jag ser mig som en enkel och vanlig människa. Jag har varit samma människa hela mitt liv, jag har alltid varit öppen med det som hänt mig. Jag kände ”ska jag råna en bank för att det ska komma nåt nytt?”.

Skriver boken tillsammans med en journalist

När hon blev tillfrågad ännu en gång och med förslaget att journalisten Stina Jofs skulle bli spökskrivare, tackade hon ja. De hade träffats tidigare och Marianne kände att Jofs var rätt person.

– Jag läste in på diktafon det jag kom ihåg. Min dyslexi gör att jag inte läser böcker, och jag har svårt med manus, säger Marianne Mörck till Femina.

Berättelsen om den folkkära skådespelarens liv är en bergochdalbanefärd mellan lycka och sorg. Som åtta månaders baby adopterades Marianne bort då hennes ogifta biologiska mamma inte kunde ta hand om henne, och som femtonåring utsattes hon för en gruppvåldtäkt av fyra pojkar.

I boken Som ett surr mellan brösten beskriver hon hur hon vaknade upp i ett rum utan kläder på underkroppen och att hon aldrig berättade för det grova övergreppet för någon, men att det självfallet har påverkat henne.

I dag lever Marianne Mörck, som är mamma till två vuxna barn, ensam med sin katt och trivs med tillvaron utan en man, för att ”slippa det som förföljt och skrämt henne".

– Jag undrar hur män är funtade. Bakom allt finns en annan människa. It takes two to tango. Så fort jag tar i en man så ska det vara sex. Bang, tre minuter, sen ”jag går ut och köper snus”. Varför kan man inte bara kramas? Nu har jag min katt. Jag älskar honom. Vi ligger sked, berättar Marianne Mörck som förutom en ny säsong av Bonusfamiljen, också är aktuell i höst med Felix Herngrens biofilm Dag för dag.

Spelade mot Sven Wollter i hans sista roll

En vemodig men också mörkt rolig film om hur en gammal man får veta att han snart kommer att dö och bestämmer sig för att resa till en klinik i Schweiz som erbjuder assisterat döende, ofta kallat ”självmordskliniker”.

Mannen spelas av Sven Wollter, i dennes sista filmroll, och när Marianne Mörck talar om den legendariska skådespelaren som gick bort i sviterna av corona, använder hon presens.

– Sven är en hjälte, verkligen. Vi hade några goa stunder. Men han är en bestämd herre. Han vet hur han vill ha det, med kläder och sånt. Och det har han all rätt till, efter så många år i branschen.

Ämnet eutanasi är dubbelt aktuell på bio i år, också genom François Ozons film Tous s’est bien passé som handlar om samma sak.

Marianne Mörck har sin tydliga åsikt i frågan.

– Det är underbart att en människa får välja mellan att leva och dö. ”Du ser ju frisk ut”, säger dom till någon, som tänker ”men ingen vet hur jag ser ut härinne, det blir bara värre och värre, varför ska jag lida, och bli ett paket, inte jag”. Det ska vara upp till var och en. Sen är det klart att det måste vara utredningar, för att se om personen är psykiskt stabil, säger hon.