Simon Häggström griper män som köper sex: ”Smutsigt”

Efter reklamen: Ängeln på Malmskillnadsgatan – Elise Lindqvist har hjälpt utsatta kvinnor i 25 år

I snart 18 års tid har polisen Simon Häggström arbetat mot prostitution och människohandel – en ovanlig inriktning inom poliskåren, som gjort honom till ett välkänt namn och en omtyckt författare. Vi har sett honom i tv-sofforna, och efter att ha släppt flera kriminalromaner är Häggström nu tillbaka med det som gav honom hans initiala mediala genomslag: en självbiografisk bok om hur det är att arbeta med några av samhällets mest utsatta.

– Jag hade aldrig trott att jag skulle få den här plattformen, och det är förenat med ett ansvar jag inte tar lättvindigt på. Jag känner att en av mina uppgifter är att visa att det finns annan brottslighet än gängbrottslighet, som i synnerhet drabbar oskyldiga kvinnor och barn, säger Simon Häggström när Femina når honom på telefon.

Utvecklingen av internet och sociala medier de senaste åren har också påverkat sexhandeln i grunden – en stor del av den har flyttat ut i etern, i stället för att utspela sig på gatorna som tidigare. I den nya boken Mörkerspår, som släpps den femte juni, utforskar han polisens nya stora utmaningar kring att stoppa prostitution på nätet.

– Prostitutionen är likadan i sin natur, även om den kan byta skepnad och arena. I grund och botten handlar det om män som köper sig tillträde till kvinnors kroppar. Det är precis likadant, och utsattheten är lika stor.

Anja Pärson och Filippa Rådin: Därför gick vi i terapi

Han må vara en av landets mest profilerade poliser i dag, men yrkesvalet var långt ifrån självklart för Simon Häggström under uppväxten – uppvuxen i frikyrklig miljö på den småländska landsbygden funderade han på att bli pastor precis som sin pappa. Men filmkvällarna med pappan var faktiskt det som fick honom på andra tankar. På söndagarna brukade de kolla på kriminaldeckarna om Martin Beck tillsammans, och genom dem fick Simon i sena tonåren upp ögonen för polisyrket.

– Jag ville ha ett jobb där man fick möjlighet att göra en konkret skillnad.

Simon Häggström: En brottslighet som är lätt att glömma

Simon Häggström flyttade upp till Stockholm för att utbilda sig, och placerades sedan att göra sin aspirantutbildning hos Plattan-gruppen i huvudstaden – den polisgrupp som hanterade narkotikahandeln och brottsligheten på och omkring Sergels torg i centrala Stockholm.

– Jag hade aldrig sett en narkotikapåverkad människa förut, jag hade aldrig varit i slagsmål. Jag minns att jag i början som färdigutexaminerad polis tänkte att ”jag vet inte om jag kommer fixa det här”. Det var en sådan omställning för mig.

Simon beskriver sin tid i Plattan-gruppen som lärorik och formativ, och det var också där han för första gången kom i kontakt med prostitution. Han minns sitt första gripande av en sexköpare, där han och gruppchefen följde efter en man som hämtat en kvinna på den ökända Malmskillnadsgatan i centrala Stockholm, och sedan följt dem till en öde parkeringsplats. Där tog de mannen på bar gärning mitt i akten.

– Jag får uppdraget att ta hand om kvinnan, och när jag börjar prata med henne förstår jag att hon inte pratar svenska, så jag börjar prata engelska med henne – men hon förstår inte engelska heller. Det visar sig att hon är 18 år och från Rumänien. Det blev så tydligt för mig att jag inte hade någon kunskap om den här världen alls. Vi hade inte fått någon utbildning i människohandel under polisutbildningen överhuvudtaget.

Så småningom fick Simon frågan av sin chef att under sex månader arbeta i ett projekt på just Malmskillnadsgatan och bara fokusera på gatuprostitution. De sex månaderna tog aldrig slut, och nu har han arbetat med det i stort sett hela sitt yrkesliv.

Är det här ett område som prioriteras mer inom polisen nu än när du började?

– Jag har jobbat med det här så länge nu att jag ser hur det går i cykler. Nu är vi inne i en period där prioriteringen av det här brottsområdet är väldigt dåligt. För fem år sedan hade vi fem människohandelsgrupper runt om i landet, och nu har vi bara en, säger Simon och fortsätter:

– Det vanligaste inom polisen är att man har en tjänst i två–tre år innan man drar vidare till något annat. Jag har gjort det här i snart 18 år. För mig har det varit viktigt att våga vara en röst. Det är en brottslighet som är lätt att glömma bort.

”Om man är positiv får man se det som en hedersbetygelse”

Marie Göranzon är Årets ikon på Feminsta 2025

Det har männen som köper sex gemensamt

Simon Häggström konstaterar att sexköparna han griper är män, men i alla möjliga åldrar, från olika samhällsklasser och av alla möjliga etniciteter – men att det de alla har gemensamt är en egoism.

– Det som jag tycker förenar dem är att de tänker bara på sig själva. En man med schysta värderingar och en sund syn på sex kommer aldrig att betala för det. Han vill vara med någon som vill vara med honom. En sund, normal sexuell relation består av två personer, men i deras värld så består det bara av en person, och det är dem.

På daglig basis får Simon Häggström möta samhällets mörker, med utsatta och trasiga kvinnor, och män som skadar både dem och människor i sin närhet för att fylla sina sexuella behov. Det är inte ovanligt att det finns en ovetande familj med i bilden.

– Jag skrev om ett ärende i den nya boken, där vi griper en man på bar gärning när han köper sex, och det visar sig att hans sexåriga dotter ligger i huset och sover, bara några meter bort. Bara det är ju fruktansvärt. Men jag ser att det hänger kvinnokläder i huset, och undrar var barnets mamma är. Då visar det sig att hon ligger nyförlöst på BB. Det är så smutsigt och vidrigt.

Hur gör du för att inte gå under när du möter sådant?

– Den typen av extrema situationer är en stor utmaning. Någonstans känner man att man vill ge den här mannen en rak höger, jag är ju bara människa. Men jag lutar mig tillbaka mot att jag inte är domstol, det tror jag är oerhört viktigt för att inte tappa fotfästet. Den dagen man låter känslorna ta över så förlorar man.

Viktigt med terapi

Simon konstaterar att han genom åren haft stor hjälp av sin terapeut, som han gått hos i 17 års tid. Han förklarar att han till en början hade en klassiskt manlig inställning till terapi – han var skeptisk till varför det var nödvändigt att prata med någon, och hade svårt att se vad det skulle fylla för funktion. I dag har han en helt annan inställning, där han både går i gruppterapi och i individuell terapi, och är övertygad om att han inte hade kunnat jobba som polis under alla dessa år utan det stödet.

– Det här jobbet genomsyrar hela livet – vi konfronteras dagligen med en värld som människor överlag bara läser om i böcker eller ser på film. Hur påverkar det våra kärleksrelationer och relationer med andra människor som lever mer inrutade liv? Vi jobbar i en värld som är onormal, men för oss är den helt normal. Det kan göra att det känns helt meningslöst att exempelvis gå på en vanlig 50-årsfest, för man känner att man kunnat göra mer nytta om man var ute och jobbade.

Soraya Lavasanis starka budskap: ”Våga vara mig själv”

Några år in i sitt jobb med människohandel och prostitution var Simon nära att gå in i väggen, just för att han blev så uppslukad av jobbet. Att de är så få som arbetar med ett så stort område gör att det är lätt att känna att man aldrig gör nog.

– Behoven är enorma, och man känner att man aldrig gör tillräckligt. För mig har det varit viktigt att ha en tydlig prioritetsordning, och tacka nej till saker, även om det är jobbigt att göra andra besvikna. Media är viktigt, men alltid sekundärt. Det är viktigaste för mig som polis att vara där ute och leta efter de som behöver vår hjälp.

Efter reklamen: 23 viktiga politiska händelser för jämställdheten i Sverige