Sophie växte upp på beryktade hästgården – åren av misshandel

Hästgården på Ekerö har varit omtalad i decennier. 1991 döms en man för sexuella övergrepp mot flera av sina ridskoleelever, som i perioder också bor på gården med mannen och hans familj. Trots domen fortsätter ridläraren att hävda sin oskuld, och även barnen som tränar på hans gård och flera av deras föräldrar tar hans parti, tillsammans med mannens familj.

Genom åren har det gjorts dokumentärer, och 2018 – samma år den dömde mannen går bort – släpper P1 dokumentär den numera uppmärksammade dokumentären Hästgården, där flera av offren träder fram och berättar om vad de utsatts för – även personer som tidigare hävdat att de inte blivit utsatta för övergrepp.

Ridlärarens familj valde att inte vara med i dokumentären – men nu delar dottern Sophie Jahn med sig av sin tuffa uppväxt på gården. I boken Pappas flicka på hästgården, som släpptes på Storytel den 21 oktober, berättar hon om fysiskt och psykiskt våld, som slutade i att hon tvingades leva med skyddad identitet när hon flyttat hemifrån.

– Jag förstod snabbt att min pappa var lite konstigt, men det var när jag var 11-12 år som jag började se ett mörker och personlighetsförändringar. Han kunde svartna och blev mer aggressiv och hård i sin framtoning. Det första slaget blir ett slag till, och nästa gång blir det hårdare. Det blir normaliserat, säger hon.

Tvingades rida mitt i natten

Som barn vet Sophie Jahn inte att hennes pappa är dömd för sexuella övergrepp – det sägs istället att han är bortrest på jobb. Istället upptäcker hon sanningen av en slump, när hon hittar en VHS-kassett med en dokumentär som gjordes om pappan i samband med domen.

– Mamma kom inrusande och sa att de ljuger på bandet. Men där någonstans utvecklade jag ett större intresse för vad som hade hänt, och blev nyfiken. Vem är min pappa egentligen?

När Sophie är i tioårsåldern börjar hennes pappa med ”nattridningar”. Alkoholpåverkad väcker han henne sent på kvällen eller mitt i natten, och tvingar henne att rida olika hästar i farliga situationer. I början tycker hon att det är lite spännande att få vara uppe på natten och rida sin ponny, men med åren blir nattridningarna en terror som gör att Sophie fruktade för sitt liv.

– Det var bara att dra på sig ridkläderna och gå ut i stallet, och sadla hästen med gråten i halsen. Känslan jag hade var att ”nu går jag mot min död”. Det gjorde jag ju inte, men känslan var så stark. Var ska jag hamna nu, ska jag ta mig igenom den här natten också?

Vad Sophie behövde göra på nattridningarna varierade. Ibland handlade det om att rida in en häst som inte var inriden – något som i vanliga fall kan ta flera veckor krävde hennes pappa skulle gå bokstavligen över en natt. I andra fall skulle hon hoppa över höga hinder med hästarna, emellanåt så många som 50 gånger på raken.

– Hästarna var ofta rädda själva, de kunde stå och skaka. Jag har ramlat in i hinder, flugit av hästar som agerat i hysteri, och slagit i ryggen. En normal förälder hade kanske åkt med en till sjukhus för att kolla upp om man slagit i huvudet, men här var det bara upp på hästen igen.

Sophie menar att hon har haft änglavakt under uppväxten, att hon hade kunnat skada sig mycket värre än vad hon har gjort i de farliga situationerna.

– Jag har ärr här och där, och får ont i ryggen emellanåt, men det är inget jag tänker på.

Levde med skyddad identitet

Sophie var 30 år gammal när hennes pappa gick bort. Hon hade då levt med skyddad identitet i åtta år, rädd för att han skulle hitta henne och dyka upp oannonserat. Men pappans bortgång gjorde också att Sophie valde att börja fokusera på hans fina sidor.

– Jag var inte rädd att han skulle döda mig, men för vad han skulle hitta på eller vad han skulle säga. När han gick bort kunde jag äntligen slippa den delen, och inte behöva vara orolig. Jag valde ganska fort att filtrera bort det mest hemska, och fokusera på de tio procent av honom som var en fin person. Det var alltid mycket roligheter med honom, spänning och äventyr, säger hon.

Boken Pappas flicka på hästgården har Sophie Jahn skrivit under ett år, tillsammans med medförfattaren Marie-Anne Knutas. Att hon hittade rätt person att hjälpa henne skriva boken har varit avgörande.

– Jag ska berätta mycket som jag inte har berättat för så många eller ens sagt högt, och det är ju en stor process i sig. Det var viktigt att jag fick förtroende, och Marie är en fantastisk lyssnare.

Under arbetet med boken har Sophie också återvänt ut till hästgården på Ekerö, där hon tillbringade hela sin barndom.

– Det var en mäktig upplevelse. Det var extremt känslomässigt. Jag kände att jag hade blivit så stor och rummen så små. Plötsligt var det ett hus som höll på att fallera, det var en sorg i sig. Jag hade en annan bild av det. Det var tårfyllt och tufft.

Vill hjälpa andra

Sophie Jahn hoppas att hennes bok kommer kunna göra skillnad för andra människor – att hennes erfarenheter kan hjälpa eller påverka.

– Det har varit renande för mig, ett stort terapiår. Om jag kan få folk att göra en ändring eller räcka ut en hand till någon som behöver det, då gör jag ju faktiskt skillnad, och gör något meningsfullt. Jag vill att min berättelse ska kännas meningsfull.

Under hennes uppväxt upplevde Sophie att omvärlden blundade för problemen – när hon var borta från skolan, ibland veckor i sträck, var det ingen som reagerade.

– Jag brinner för att man ska våga prata om jobbiga saker och ta ett socialt ansvar. Att vi ska krossa normer om vad som anses normalt i ett samhälle där fler mår sämre än någonsin. Jag vill att man ska våga ställa den obekväma frågan, riva ner barriärerna och ber om hjälp, och ta hjälp, säger hon och fortsätter:

– Om jag lyfter på locket och om det jag inte vågade prata om som barn, då kanske en till och en tredje gör det, och det kanske kan hjälpa barn längre fram. Jag har funderat i många år över varför jag gick igenom vad jag gjorde, och kommit fram till att jag gjorde det för att kunna hjälpa någon annan.

Efter den sorgeprocess som bokskrivandet har varit för henne vill Sophie nu blicka framåt. Idag har hon funnit frid med sin pappa och uppväxt.

– Jag är den jag är på grund av honom, och min livsfilosofi är att man inte kan ändra det förflutna, bara hur man ser på det. Jag vill inte leva kvar i något mörker, jag vill må så bra som möjligt.