Frida Boisen utsattes för övergrepp – men pappan vägrade tro henne

Frida Boisen hade inte tänkt skriva en bok till om sin familj. Men efter att hon förra året släppt självbiografiska Berätta aldrig det här, som handlar om hennes mammas kamp med psykisk ohälsa och till slut självmord, fick tonårsdottern Tilda henne på andra tankar. Efter att ha läst sin mammas bok var 16-åringen nämligen förbannad.

– Hon sa: ”Du kan inte mena att du har förlåt din pappa för vad han gjorde mot din mamma, han knäckte ju henne”. Jag var inte beredd på det, sa att jag hade förlåtit honom. Tilda sa då att jag ljuger, antingen för henne eller mig själv, och att alla mina krönikor om jämställdhet kunde dra åt helvete.

Dotterns ord fick Frida Boisen att fundera vidare kring sin barndom, och gjorde att hon letade upp sina egna gamla dagböcker i källarförrådet. Genom att läsa dem insåg författaren och tv-programledaren hur mycket hon förträngt.

Medan den första självbiografiska boken fokuserar på hennes mamma, handlar Du är inte längre min dotter om Frida Boisens pappa, och deras komplicerade relation.

Första gången Frida skrev offentligt om att hon blivit agad av sin pappa var i en krönika i Aftonbladet, i samband med den uppmärksammade dokumentären Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är.

– Jag hade inte tänkt på det förrän allt med Josefin Nilsson. Jag var ute på tv-jobb med Lyxfällan, och vi satt och pratade om våld på kvällen. När jag sa ”min pappa slog ju mig”, blev det helt tyst runt bordet. Jag hade inte fattat det förrän då, att alla inte har den historien.

Uppväxten kom tillbaka genom dagböckerna

Genom att läsa sina gamla dagböcker har mycket kommit upp till ytan igen – hur pappan utsatt henne för både fysiskt och psykiskt våld, och hur hon prioriterats bort gång på gång.

Att återuppleva barndomen har varit en tung process, som också blivit en del av boken.

– Jag har suttit här i mitt lilla bibliotek hemma och gråtit en hel del, det har blivit många tårar och sen många kramar för att komma upp igen. Det var absolut smärtsamt, som att slängas tillbaka där man var, och uppleva allt igen. Sen har jag tänkt på det som en vuxen också, herregud jag var ju bara ett barn. Man tar på sig så mycket ansvar, jag trodde det var mitt eget fel. Det har varit smärtsamt.

I Du är inte längre min dotter berättar Frida Boisen också om hur hon som 13-åring utsattes för sexuella övergrepp av en man i hennes och pappans närhet. När hon väl tog mod till sig och berättade för sin pappa blev reaktionen att "hon bara hade inbillat sig".

– Jag fattar inte hur man kan vända sitt barn ryggen på det sättet. Jag hoppas att andra vuxna tar till sig. Han kanske blev chockad, men jag tror att det är som min man Lars sa, det var för mycket som riskerades för honom i hans liv. För han var alltid snabb i sina analyser och trodde på mig, och lärde mig att det var viktigt att ta för sig. Det var det som inte gick ihop för mig på så många år, han hade aldrig tvivlat på mig tidigare. Men han ville inte tro på det.

Hur har barndomen påverkat dina relationer med män?

– Jag hade nog ganska svårt att släppa in någon på riktigt på livet. Sex var något som kunde kännas ganska smutsigt, det tog ett tag innan det blev bra och jag vågade lita på någon. Det var alltid bättre att jag var skitstöveln, att jag var dum, än att jag blev lämnad. Det var fram till jag träffade Lars, sen vände allt. Jag hade tur som träffade honom, jag vet ingen annan som är så empatisk och bra på att prata känslor, och vara där för en som en riktig människa.

Pappans förnekelse

Senare i livet, innan han gick bort, konfronterade Frida Boisen sin pappa med våldet och slagen i barndomen. Även då var hans första reaktion förnekelse.

– Men jag stod på mig: ”Det var ju min kropp du slog, jag sitter här och jag vet vad som hände”. Han kunde inte prata om det, utan blev tyst som en vägg. Men jag sa att jag älskar honom ändå och höll hans hand. Det var så långt vi kom kring att prata om saken.

Efter det första boksläppet har Frida deltagit i olika jobbprojekt och samarbeten kretsande kring psykisk ohälsa, och har också gått lite i terapi själv. När unga läsare skrivit till henne på sociala medier och berättat att de också mår dåligt, är det just samtalsstöd hon uppmuntrat till.

– Jag har svarat att de måste söka hjälp och prata med någon, och bett dem berätta när de bokat tid. Jag är ingen expert eller psykolog, bara en vanlig medmänniska. Men det kan göra stor nytta bara att lyssna.

På vilket sätt hoppas du att boken ska kunna påverka?

– Jag hoppas att alla som är utsatta för våld – oavsett om det är sexuellt, fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt – känner att de kan hitta lyckan ändå. Det behöver inte vara kört, även om man är i ett helvete kan man bryta sig loss. Man kan hitta kärlek och självkänsla och allt det där, säger hon och fortsätter:

– Om man känner igen sig i att man är den som slår, förtrycker eller sviker, hoppas jag att man får sig en tankeställare och tänker om. Väljer om. Man har ett val hela tiden.