Annika Leone: ”Mina bröst var sorgligt nog helt oönskade?”

Is that your brother?”, frågar den snygga strandkillen min vän ­Sofia när han pekar på mig. Jag är 11 år gammal och befinner mig på Cypern på badsemester där jag hänger med familjens vän Sofia som just fyllt 13. Sofia har fått bröst som hon täcker med en bikiniöverdel. Jag har bara bikinitrosor på mig eftersom jag inte har något att täcka – och tydligen ser jag ut som hennes bror.

Det här är första gången i mitt liv som jag ens reflekterar över mig själv och mina bröst. Eller ja, mina obefintliga bröst. Nu helt plötsligt vill jag ha dem, för jag vill inte misstas för en kille igen.

28 år senare. Nu har jag inte bara bröst, jag har långa och stora bröst – ­precis urvattnade efter graviditet, amning och gravitationens tunga lag. De är långt ifrån önskade som den där dagen för 28 år sedan. För vad behöver jag egentligen mina bröst till och för? De har fasen gjort sin plikt och levererat mjölk till min dotter. Otillräcklig sådan, men ändå. Nu då? De ofasta brösten känns bara i vägen, ­förstör hur kläderna sitter och de känns allt annat än sexuella. Jag har ­visserligen aldrig uppskattat mina lite större bröst, men nu är de sorgligt nog helt oönskade.

Jag har lärt mig att acceptera mina bröst

Tiden går och det är faktiskt inte förrän jag träffar min nuvarande partner som jag börjar uppskatta mina bröst på ett sexuellt sätt igen (jag vet, det är för jäkligt att det skulle krävas en man för det). Och nu när ­brösten återhämtat sig från småbarnsåren så är jag okej med dem. Men älskar jag mina bröst? Inte alls.

Men måste man verkligen älska allt med sin kropp? Nej, jag tycker att det är en ganska jobbig fras som ofta förmedlas kring kroppspositivitet. Alltså toppen om man verkligen gör det, men jag tror det är få kvinnor, och män som faktiskt älskar varje centimeter av sig själva. Jag förespråkar mycket hellre kroppsacceptans. Acceptans är för mig kroppsfrihet. Att inte lägga energi eller för mycket mörka tankar på något man inte är nöjd med = frihet.

För som med så många andra kroppsdelar har vi ofta en idé om hur våra bröst ”ska se ut” eller vad som ser mest önskvärt ut. Vi påverkas av normer och ideal fast de är skeva. Och om våra kroppar avviker från den bilden så kan vi känna oss fel – fast vi egentligen vet att vi alla ser olika ut.

I mitt huvud ska mina bröst vara små och fasta. Nu är de större och degigare – men de är i alla fall accepterade. Och jäkligt unika.