"Kärleken till Barbie kan ha gett min dotter idéal som svallande hår och ett liv på tå"

Ren lycka flödade inom mig när jag som barn omringades av mina dockor med den gemensamma nämnaren att de alla hade behövt D-kupa om de varit gjorda av kött och blod.

Barbiedockorna.

Att deras fötter var dömda till ett evigt liv i höga klackar såg jag som något positivt, då kunde jag klä dem i vackrare skor. Att de dejtade samma man, den enda Ken-dockan jag och min tvillingsyster ägde, reflekterade jag aldrig över. Kvinnorna fick helt enkelt turas om att gifta sig med plastmannen vars mage hade ett ståtligt sexpack och en bränna som andades sent 90-tal. För de var självklart hetrosexuella, något annat kände jag inte till. I publiken till bröllopet satt alltid min gravida Barbie. Genom ett knapptryck öppnades hennes mage och vips uppenbarade sig en bebis som gick att plocka ut. Att föda vaginalt var tydligen inget Barbie-tillverkarna ville inspirera till.

Kärleken till dessa dockor uppstod dock många år tidigare. Min mamma har berättat om första gången jag och min redan nämnda tvillingsyster skulle få varsin Barbie-docka. Året var 1991, vi var fyra år gamla och tidigare hade vi ägt varsin ”fejk-Barbie”, en sådan vars hår trillar av vid minsta frisyrskapande.

Nu skulle mamma ta sina två små döttrar till tandläkaren för första gången. Som muta hade hon lovat oss varsin äkta Barbie efteråt. Lyckliga och med rena tänder tog vi oss mot leksaksaffären i Hagfors. Kosan styrde mot Barbie-hyllan, men väl framme fick mamma en chock. Hela 300 kronor kostade dockorna. Styck. Hon skulle alltså behöva använda 600 kronor av sin servitrislön på 3 500 kronor i månaden.

Mamma bet i det sura äpplet, men köpte aldrig mer någon Barbie till oss. Övriga dockor fick vi i stället från vår farmor. Barbies blev nämligen kopplingen till farmor som bodde i Florida och sällan kom hem. I USA besökte hon garage-sales och köpte på sig alla möjliga Barbie-gåvor. En rosa jeep som gjorde vänner gröna av avund. En Barbie-­bok om dockans historia, vars bilder jag inte kunde sluta titta på.

Hemma hjälpte min mamma till att sminka dockorna innan vi tryckte knappnålar med färgglada nålhuvuden in i deras plasthuvuden, så att Barbiedockorna fick pärl­örhängen i de små, små öronen.

Plötsligt för jag över de gamla Barbie-idéalen på min dotter

25 år senare står jag på Åhléns med min fyraåring. Hon ska få sin första Barbie, och inom mig längtar jag efter att få fläta det långa håret igen och trä de spetsiga små händerna genom tajta klänningsärmar. Men som vuxen är jag, som tur är, en mer kritiskt tänkande individ. Varför har dockorna fortfarande D-kupa och långt svallande blont barr, vad ger det min dotter för ideal? Varför är kvinnorna fortfarande dömda till ett liv på tå med imaginära korta hälsenor till följd?

Där vid butikshyllan vänder jag inte på klacken och går. Jag försöker i stället göra ett halvbra val för att påverka min dotters syn på normer och ideal. Jag väljer dockan Anna från filmen Frost. Hon har åtminstone rött hår i stället för det blonda som flödar över de övriga plastaxlarna. Ett val som självklart skapade besvikelse. Blonda Elsa är den dockan hon ville ha, samma som alla vänner har.

Men dottern tröttnar snabbt på Barbie-­leken, trots att Elsa snart flyttade in i stallet av dockor. I stället för att fixa frisyrer ber hon mig skapa ett munskydd till hennes Elsadocka, totalt påverkad av corona-pandemin. Och besviken ser jag dockorna jag nu köpt, begagnade likt min farmor en gång gjorde, bli liggande i sin låda. Och chockad hör jag mig en dag säga: Kan vi inte leka med Barbies? Klä på dem kläder och ta med dem på kalas i barnköket? Och där sitter vi. Jag har aktivt skapat ännu en generation kvinnor som driver på ett ideal som är omöjligt att nå upp till och som får kvinnor att se på sig själva med missnöjd blick.

Ingen kan se ut som Barbie. Nu vill min dotter ha liknande svallande hår och vackra klackskor. Jag som samtidigt kämpar för att hon ska bli en självständig person som tror på sig själv och uppskattar människors insida snarare än en stor kupa, timglasmidja och klackskor.

Att Barbie-dockan numera finns i and­ra modeller, burna av en rullstol eller med protes är kanon, men har hon verkligen en plats i barnrummen 2023? Kanske be­höver ett leksaksföretag starta om på ruta ett med en ny docka, utan en historia där ljus hy, blont hår och otroligt smal midja alltid kommer att vara grundidealet.

Jag skulle bevisligen behöva hjälp från samma företag för att hitta en docka som är rolig att skapa frisyrer på, men samtidigt får min dotter att undermedvetet förstå alla människors lika värde.